Martin

Lars Anders Johansson Naturligtvis så har Lars Anders rätt i det allra mesta han skriver, själva sakbeskrivningen av hur den svenska statsförvaltningen fungerar.

Att kompetens är helt oviktigt trots att vissa människor, till exempel Daniel Eliasson, har bortom allt vill demonstrerat sin extrema inkompetens. Han har misslyckats kapitalt och ondskar naturligtvis på det. Till exempel när han sker på försäkringskassan och såg till att radera flera miljoner mejl som hade gått ut och in på myndigheten för att stoppa en internutredning så att de inte kunde få fram informationen.

Bara den incidenten, som bara en av många sådana saker som Donnel Eason har gjort, borde gjort att han hamnade i fängelse och aldrig mer kunde få ett anständigt jobb. Definitivt inget jobb. Inom statsvalet. Men istället så belönas han va? Istället så går han vidare till nästa myndighetschefsjobb. Och nu är han som bekant rikspolischef, trodde jag det var. Det finns oräkning, läs den här exempel.

Det jag dock reagerade lite på, störde mig lite på när jag såg den här artikeln, är inramningen. Dels så finns det här sedvanliga, jag förstår att det är ett retoriskt grepp, jag vet Lars-Anders, han är smart, jag har pratat med honom flera gånger, han är en väldigt klipsk, insiktsfull person. Men det man säger så här, det är underligt, det är underligt hur svenska staten låter ett antal personer hoppa runt från den ena befattningen till den andra.

utan anknytning till en verksamhet som bedrivs", skriver han. Men det är ju inte en slump. Och det är inte en tillfällighet att det är just de här personerna som hoppar runt. Och partiboken är viktig, ja. Men det finns också specifika saker i världen som de här människorna kan tillföra. till verksamheten och som kan tillföra regeringen, som ytterst är deras uppdragsgivare, eftersom generaldirektör och så vidare utses av avregeringen.

Daniel Eliasson kan ge någonting till Stefan Löfven som andra kandidater inte kan. Han är den bästa mannen för jobbet enligt de kriterier som är relevanta för den som fattar beslutet. Därför att det som Stefan Löfven vill ha, det är ju exempelvis obrottslig regering. lojalitet. Stefan Löfven vill ha en person som inte tänker objektivt och lusläser reglerna och prioriterar effektivitet.

Han vill ha en person som är maximalt politiskt anpasslig, som inte har någon egen moral, som inte har några principer, utan vars enda princip, om man nu kan kalla det för det, är lojalitet till den socialdemokratiska partiapparaten och världsmedel. men styr den för tillfället. Det här är någonting som Daniel Eliasson är oerhört skicklig på att leverera.

Samma sak med Lena Nyberg som tas som exempel här, som har gjort ett katastrofalt jobb tidigare som barnombudsman. Lars-Anders skriver att hon prioriterade smutsiga skoltoaletter och blundade för barn som utsätts för heders förtryck. Naturligt nog blir hon sen generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Mufsie, de har varit i hetluften de senaste månaderna för att de finansierar islamistiska organisationer i Sverige.

Och det här är ingen slump, det är inte så här, åh vad klantiga de är, utan det är logiskt. Lena Nyberg bevisade sin kompetens, hon bevisade sin exceptionella lämplighet för uppdraget genom att år ut och år in ignorera hedersförtryck. Genom att visa att hon ger blanka fan i vad de här banan utsätts för, hon sätter den politiska korrektheten först.

Först och främst så vill hon försvara den socialdemokratiska politiken och distrahera människor från att kritisera den förda invandringspolitiken och misslyckade integrationen. Just för att hon bevisade den kompetensen så är hon perfekt som chef på Mufse. För det garanterar. Att hon kommer fortsätta finansiera de här islamistiska organisationerna.

Hon kommer inte lägga fingrar emellan. Hon kommer istället fokusera på tusen andra saker som inte har någon särskild relevans förutom att det är en islamistisk organisation. De inte är de här jobbiga frågorna som regeringen vill undvika att prata om. Så att, ja det handlar om partibok, ja det handlar om kontakter och osund kulturhälsa, men det handlar också om att det är en väldigt specifik typ av egenskaper som efterfrågas och de här människorna kan leverera.

Boris

Ja, och precis det du säger, Vi har ju en slags meritokrati, men meriten är ju att du är extremt följsam mot den politik som det styrande partiet har för tillfället. Det är ju därför vi jämfört med många andra västländer mycket sällan har debatter och diskussioner om det för sig att gå ministerstyre.

För det behövs ju inget ministerstyre i Sverige. Man utser bara generaldirektörer som är övergångsrika. lojala mot en variant av värdegrunden och regeringspolitik som gäller för tillfället. Det är den främsta meriten. Och det gäller ju också oavsett partier. Och inte för att jag är en förespråkare för höglapposen, någon form av stat, men det kan ju vara intressant att betrakta skillnaden på den stat vi har idag i Sverige, i det moderna, fina, demokratiska Sverige och 17- och 18-talets svenska stat.

Även om jag inte är någon anhängare av de statsformationerna så hade man ju där ändå en... Alltså folk befordrades efter tjänstdomen också efter merit. Du hade ju faktiskt en ståndscirkulation där du som lågadlig MS-man kunde ta dig ända upp till showet och så. Och du har många exempel från 17-18-talet.

på statliga ämbetsmän som faktiskt motsatte sig kungens eller någon av de närmaste civilia. Det är för att man ansåg att det fanns vissa principer som man var tvungen att hålla fast vid. Och det är det vi totalt saknar idag. Och skulle det finnas verkliga konservativa verksamma i politiken skulle de faktiskt rimligen förordat återgång till 17-18-talets stat. I stället för dagens elände som tynger alla svåra axlar. Men det är ju ingen som vågar göra riktigt.

Martin

Ja, och även om man tittar längre tillbaks historiskt och mer generellt så finns det ett problem med resonemanget i den här artikeln att Sverige har fått en ny adel som det står i rubriken.

Boris

Ja, den är väldigt ohistorisk själva tankegången alltså.

Martin

Ja, och det finns flera problem. Det finns flera problem med den idén, men om man går tillbaka till vad adel och aristokrati betyder. Ordet aristokrati kommer från aristos på grekiska som betyder bra, framstående, högkvalitativ.

Aristokrati är när de bästa styr, när de bästa människor har. har makten. Och på många sätt så är det, som vi har i Sverige idag naturligtvis, motsatsen. till det här. Alltså det är de sämsta människorna som är vakten. De bästa människorna från Stefan Löfvens perspektiv, som jag var inne på tidigare. Men historiskt sett så har aristokrati handlat om att människor som i hög utsträckning varit naturliga liter, som verkligen varit de mest framstående, kompetenta, dugliga, ansvarsfulla personerna, har också haft politisk makt. Snarare än att man haft ett pöbelvälde som man har idag som är motsatsen till aristokrati.

Boris

Ja, och att man dessutom har varit kulturbärare. Jag har upptäckt de senaste månaderna, därför har jag fördjupat mig i svensk idéhistoria och den svenska adelns historia. Jag är också bara en utmanare. Jag har en bitvis skev bild med mig. Och då kan man ju tänka sig det med många andra människor. Som är mycket mindre belästa.

Alltså att adel förknippas i svensk historia med Lebemän och folk som inte gjorde någon som helst jävla nytta. Alltså de liksom höll sig med 14 älskariner och åt sig till döds ungefär. Och då åkte de ut och plundrade i Europa med hjälp av levknäktar. Och så var det ju inte. Det var ju Lebemän på... På rätt mycket av de svenska hadesmännen så är det ju de som formerar och bär kultur och kunskap.

Kungarna och högadelen ska man kanske inte vara så förtjust i. Men det där tror jag, vi står inför en slags faktiskt medveten historieförfalskning när det gäller den svenska historien. Och det gör att adel kan användas som det här sammanhanget som någonting nedsättande. För det följer ju av rubriksättningen ur Lars Andersson ordet adel.

Det är liksom någon som är i onödan privilegierad och får göra som de vill. Istället måste man återvinna begreppet adel och säga att det vore jättebra med en samhällelig adel om det var så att de genom egen kraft och förmåga hade gjort sig förtjänta av sin ställning i samhället.

Martin

Från ett historiskt perspektiv så har aristokratiska system varit de mest framgångsrika. Och det är också den historiskt hävdvunna uppfattningen, det som människor oftast har tyckt, särskilt framstående filosofer och så vidare, att det bästa är om man kan ha någon form av aristokratiskt system.

Under antiken resonerar man mycket om hur... Aristokrati degenererade och blev sen monarki och sen blev det ännu sämre och blev demokrati och så vidare. Demokrati leder vidare till värdetyrani, men det man helst av allt vill ha är naturliga eliter som gör de uppgifter som behöver göras i termer av styre i ett samhälle.

Så det är något som vi borde fundera på, ha respekt för och det är en högt krigsförlossning. en förliggande idé, men på väldigt lång sikt. I någon mån ska vi också tänka på lång sikt vad man skulle kunna göra på den här planeten. Och då är det en idé som jag tror att vi måste ta fasta på, att vi behöver en ny aristokrati och ett nytt aristokratiskt samhällsskick någon gång i framtiden.

Och det är bättre att vi inte försvårar det projektet genom att använda aristokrati som ett skällsord. Det finns många andra idéer. Vad är det för historiska begrepp som man kan använda för att göra den här liknelsen? För övrigt så har jag funderat på innan sändningen här på vad som skulle vara den semantiska motsatsen till aristokrati. Hur skulle man på grekiska säga de dåligas styre, de uslas, de sämstas styre? Vad säger man det på grekiska?

Boris

Det finns ett termer för det men jag kommer inte ihåg det. Vi får kolla. Bra att kunna lansera den termen tycker jag.

Martin

Ett ord som jag hittade när jag googlade, jag kan inte bekräfta det, så jag behöver någon radiobubblelyssnare som kan grekiska, men ett ord som jag hittade var kakos. Kakokrati skulle kunna vara ett ord, det har inte jag hört.

Boris

Ja, det där får man tala om kakanien till exempel, ett samhällsformationsstyr av en kompetent idiot.

Martin

Kakafoni finns det och sånt där ord. Det låter som att man kanske... Kanske kakokrati skulle kunna vara alternativt ord.