Martin

Singapores ledande politiska dynasti, familjen Lee, kringgårdstats kontrollerad press och använder istället sociala media i sökandet efter offentlig plats att framföra åsikter och föra debatt, anser sig censurerade av regler de själva skapat och implementerat. Det är en spektakulär familje-fejd som utspelar sig i Singapore just nu.

Singapore, ett av mina absoluta favoritländer, trots att jag aldrig varit där, brukar jag ofta prata varmt om dem i Radio Bubbla. En av de saker som är fascinerande med Singapore är att landet byggdes, man förenklar inte så överdrivet mycket om man säger att landet byggdes av en enda person. Det var Lee Kuan Yew, landsfadern och grundaren som tog Singapore från en liten, fattig kulturhus.

Hamnstad, riktigt ruffigt tredje världens ställe, till ett av världens absolut rikaste länder där skyskraporna slår upp i marken som svampar. Som alla vet, Singapore är på många sätt höjden av civilisation i den delen av världen. Man har drivit landet som ett familjeföretag. 2004 lämnade Lee Kuan Yew över en del av landet.

makten till sin son Li Sen Lung, som då blev premiärminister. Man hade en välordnad övergång från far till son. I och med det var det officiellt att Singapore hade en sorts härskande dynasti, en kungafamilj, skulle man säga, i ett annat land. Man hade annan form av titulatur och ceremonier kring det här.

Nu befinner sig den singaporeanska kungafamiljen i kris. Lee Kuan Yew hade tre barn. Dels den nuvarande premiärministern äldsta sonen, Lee Sen Loong. Jag har också en son som heter Li Seng Yang som också är en högt uppsatt affärsman och politisk aktör.

Båda de här sönerna är ju också power couple, de är gifta med väldigt inflytelserika damer. Premierministern är gift med en dam som är en gammal statsbyråkrat. Och nu förvaltar Singapore stora fond med pengar som de investerar världen över.

Hans lillebror är gift med en toppadvokat som driver en av de största advokatfirman i Singapore. Det finns också en tredje ettling till Lee Kuan Yew, nämligen Lee Wei Ling, hans dotter. Hon är inte lika politisk, hon är neurokirurg till yrket.

Men har också varit kolumnist i en lokal tidning i Singapore. Det har funnits en allmän känsla i vissa led om att den nya generationen inte riktigt håller måttet jämfört med sin otroligt imponerande far LKI. Och det här är ju lite grann... problemet kan man säga med monarki.

Det kan hända att nästa generation inte är inte alls lika bra som den föregående generationen. Att de på det sättet förstör och förslöser saker som tidigare generationer har avbyggt upp. Leeson Lung har väl varit en delvis okej premiärminister som jag pratade om tidigare i det bolaget. Jag tycker det är intressant att han är ingenjör och matematiker och programmerare.

med en stor förståelse för it-frågor och deras betydelse. Han har också själv publicerat en del open source-kod. Och han är, såvitt jag vet, den enda nuvarande regeringschefen. som har publicerat open source-kod till en egen Zoduku-lösare som han har programmerat.

Det är intressant, men han är också ganska tafat och konstig och har inte alls den här typen av naturlig pondusaktivitet som hans far Lee Kuan Yew hade. Så vad är det nu som har hänt? Vad är det som har utlöst den här familjefejlen? Jo, centrum för kontroversen är Lee Kuan Yews huvud. Hans hus, landsfaderns bungalow på 38 Oxley Road i Singapore.

Och Lee Kuan Yew han skrev i sitt testamente att han ville att efter hans död så skulle hans hus rivas. Och till saken hör att han var en ledare som försökte undvika personkult och fixering vid personer, monument till enskilda ledare och så vidare. Och tog det tillbaka. Han trodde att det var till nackdel, så han ville inte att det här huset som han hade bott i alla år skulle bli en sorts kultplats.

Men det ser ut som att efter att han dog och den gick i arv till det äldsta sonen, premiärministern, så såg det ut som att han ville använda det här huset ändå lite grann som ett politiskt monument. Så hans syskon protesterade och sen hade de en komplicerad situation. Jag har gjort några turer där för att föra över ägandet. Först erbjöd han sig att sälja huset till sin syster för en Singapore-dollar på en sån här symbolisk pris.

Men det funkade inte och till slut lyckades han sälja till marknadspris till sin bror. Så det här kan man säga är det som det är mer praktiskt att fokusera på. Men... Det är ju en symbol för något större och det är även en passande symbol för vad som händer i Singapore just nu.

Vad ska man göra med huset som Lee Kuan Yew byggde? Det var tydligen ganska strunt. Han hade tydligen sex olika testamenten. Man har frågor kring vilket av dem är det som ska gälla. Det sista avviker tydligen ganska mycket från de fem tidigare. Men det som är det som berodas upp är framförallt konflikter inom syskon-skaran. Det är inte precis den här statsmannamässiga värdigheten som man var van vid från Lee Kuan Yew, utan det är småaktigt arvstvister och en hel del anklagelser om att premiärministern ägnar sig åt och vilken typ av korruption och maktmissbruk och han spionerar på sina syskon för att kontrollera dem. Det är ganska... Ganska saftigt och rafflande allt det här.

Boris

Ja, alltså det ställer ju två frågor egentligen. Det ena är om det alls är möjligt att, om vi betraktar det här som en monarki egentligen. Det här fascinerande problemet med vilka sedertraditioner behövs det i monarkin för att den ska kunna hantera syskonfejder eller sämre barn efter en föregående mer framgångsrik monark.

Det är något som diskuteras väldigt lite när det gäller den här typen av statsskikt. Antingen är man för och tillgänglig. Då blundar man från de här problemen eller så motar man och tycker att institutionen är vd-värdig och ska avskaffas. Man diskuterar inte de faktiska och praktiska problemen vilket jag tycker är ganska intressant till de här frågorna om fundamental barn och fostran.

Men, den stora frågan för mig är ju alltså varför... På något sätt tycker jag inte det verkar givet att den store gamle mästaren själv ville ha barnen som givna efterträdare och maktfigurer. Vi har ju två intressanta spelare som vi inte ska glömma bort.

Det är ju den som var president mellan... Den första och sonen, alltså Gok Chok Tong. Han är fortfarande aktiv. Han var ju uppenbarligen, om man tittar på landets moderna historia, jävligt framgångsrik. Man håller ju honom i räkningen för att han lossade andet genom finanskrisen i Asien. Du hade till och med terroristhot i Singapore och en del annat smått och gott.

Men han valde att träda undan alltså därför att nöja sig med ministerpost. Fast han fortfarande var vigör. Och sen har vi ju Tony Tan som var faktiskt LIs första hans val när han avgick. Men denne man, ganska ansedd matematiker också och bankman, han tackade nej till att bli premiärminister märkligt nog.

och kliver istället in för att leda en stor bank som egentligen hade sin bas utomlands. Och sen kom han tillbaka och valde som president. Så jag tror inte, det finns så, Singapore är en så stark stat och det finns så starka personer som dessutom har det här sympatiska i sig som Tan och Gosh.

Att de inte prompt måste vara premierminister och eller premierminister. utan att de tycker det är uppenbarligen lika roligt då, själv och maktutfyllande, att hålla på med bankväsendet till exempel. Så på något sätt så tror jag bara det här är... Syskonen gör så här... Det är min lilla gissning.

Martin

Jag tror att det ligger mycket i det. Det är spännande att tänka på. Det sätter fingret på en stor, viktig, historisk fråga om hur man kan få sådana här institutioner att fungera. För som sagt, det illustrerar lite grann baksidan av monarki. Du kan få en dålig kung, och vad händer då? Å andra sidan är det förstås den enorma fördelen med monarki.

En av de stora fördelarna är att det är ett system som gör att vissa människor... När människor får lära sig från dag ett, från att de föds, så tränas de och skolas in till att bli ledare för ett land. Vilket gör att det finns åtminstone en sannolikhet för att man kan få människor som är bättre förberedda. Å andra sidan så är urvalet ganska snävt om de måste väljas från en och samma lilla familj.

Här tycker jag det är intressant att jämföra med andra styrelseformer som varit framgångsrika. Kanske inte om man jämför med just hur stater styrs, men däremot företag. Det finns ju en mängd etablerade sätt att styra företag som bevisligen är oerhört framgångsrika för stora företag runt om i världen. Alltifrån bildstora företag i något enskilt land till multinationella företag som har superkomplexa verksamheter över hela världen.

Och det är värt att notera att ett stort globalt företag som till exempel IBM, bara för att ta ett extremt exempel. Jag hoppas det är uppenbart för alla att IBMs verksamhet är långt mycket mer komplex än någon stat någonstans i världen. Om du jämför vad t.ex. tyska staten sysslar med och vad IBM sysslar med, så är IBMs verksamhet mycket mer komplicerad, kräver mycket smartare människor, det kräver mycket mer långsiktighet, det kräver en massa forskning osv.

Om det finns en modell med vilken man kan styra IBM så är det knappast något snack om att samma modell, åtminstone i termer av komplexitet, att man kan styra den. Allokera resurser på ett bra sätt, skaka fram det bästa ur bankkapitalet osv. Samma modell borde rimligen funka för att styra en stat, eftersom det är en mycket mer simplistisk verksamhet. En stat behöver bara bygga lite vägar och sånt där, köra lite regleringar, driva in lite skatt.

Det är ingenting jämfört med vad väldigt många stora företag sysslar med, som är mycket svårare. Så hur gör företagen då? Man kan se samma tendens där, att en person grundar ett företag. BNB-barnet tar över och driver företaget nästa generation. Ofta går det ganska bra för att de har den nära kontakten med grundaren. De har fått lära sig från barnsben, de har fått lära sig av grundaren själv, de får ganska mycket av samma värderingar.

Har man tur så har de också fått lite av de bra generna. Sen kan de driva det vidare, åtminstone som förvaltare i en generation. Men sen generationer tre och fyra kommer längre och längre bort från ursprunget. Det är nästan ett klisché att tredje och fjärde generationen förslösar arvet. från den första generationen som byggde upp någonting. Men det finns ju en lösning på det här i företagsvärlden.

Och det är det att det måste inte nödvändigtvis vara så att den familj som grundade någonting och kanske äger någonting också nödvändigtvis måste vara de exekutiva ledarna i organisationen. Så att smarta ägarfamiljer som inte lyckats skaka fram nya generationer av ledare i den egna familjen, de dras tillbaka och fungerar istället som ägare.

Och sen så anställer man en vd helt enkelt. Och då har man tillgång till en helt enastående marknad, nämligen den internationella vd-marknaden. För när stora företag rekryterar ledare, då tittar ju de på precis hela världen. Det kan ju vara någon som varit chef på alla möjliga sorter av företag, alla hörn av planeten. Man vill helt enkelt ha den absolut bästa ledaren för en storskalig verksamhet, man kan hitta.

Det tycker jag är det logiska sättet för Singapore och andra liknande ställen att komma framåt. Synd att inte Lee Dynastin kunde ta det här vidare. Vi har en annan artikel, vi har sin avdelning här om att Det är kris i Li-dynastin och att Li Hong-ju söner är veklingar, dottern är en hopplös rättvisekrigare, sonsonen Li Hong-ji ändar hoppet, men har uttryckt ointresse för att styra och så vidare.

Men rekrytera en bättre chef. Hitta en bättre chef. Man kan hitta någon internationell vd. Man kan hitta någon, kanske inte med el- och maskkaliber, men kanske ändå någonting liknande. Sen kan man samtidigt ha kvar det dynastiska systemet och se till att det finns en välordnad förutsägbar ägandestruktur för Singapore, precis som det finns för till exempel Liechtenstein eller Monaco.

För risken är annars att det skapas en bild av att det pågår massiv vanskötsel i Singapore och att det här systemet inte funkar. Då kommer man kalla det för en demokratisering. Då kommer Singa få ett politiskt system som liknar andra länder. Det kommer leda till att man höjer skatterna, man börjar med en stor välfärdsstat och sen kommer Singapore bli ett fastigt land igen.

Till slut så kommer skiskraporna vara övergivna och ligga i ruiner. Så jag hoppas verkligen att Lidinastin kan svälja sin stolthet och staka ut en bättre kurs. Medvetna om att det är en stor kurs. De är inte sin pappa. En sån som Lee Kuan Yew kommer bara en på miljarden till den här planeten. Så man behöver inte känna sig jättedålig bara för att man inte är Lee Kuan Yew.

Boris

Det där kan man ju hoppas på. Problemet är ju, och jag gillar väldigt lite upplinerade modeller, med att monarken eller den som har grundat företaget drar sig tillbaka om man agerar. Man kan vara ägare istället om man har en riksföreståndare eller en vd som tar hand om den löpande driften. Men kvarstår jag i problemet som jag tycker är intressant och viktigt att monarken eller ägarfamiljen ska fortfarande vara föredömen.

Det är det som är så viktigt. Man visar gras och värdighet. Poängen med dem i den funktionen är att de ska vara ett... ideal att se upp till. Och i de fallen gör det ju ingenting om ett ettelägg blir lite mer akorkat. Det är för att inramningen ska göra att alla fattar att Nisse inte är så smart som Lasse som var hans pappa och kung.

Men själva inramningen, sedeln och traditionen gör att Nisse ändå kan uppträda med värdighet och gras inför de prövningar han ställs inför. Och jag är svårt att se de här tre syskonen uppträda med just de egenskaperna som en slags tillbakadragen monarkfamilj i Singapore.

Jag tror de är sorgligt nog rätt rökta, men Singapore är inte rökt för jag tror att det finns hellre damer där med hårda effektiva nypor som kommer att styra skutan vidare utan att det förfaller i en slags allmänt liberalt träsk. Vad optimistisk jag är!

Martin

Ja, men jag tror också att det kommer gå bra för Singapore trots att jag utvärdar en varning. Singapore är så värdefullt och ju tokigare det blir i resten av världen, desto mer värdefullt är det för oss att Singapore finns kvar. Det är så många starka krafter som är investerade i Singapore. Jag tror att få ställen i världen har så goda förutsättningar att överleva på ett bra sätt. Jag tycker också att det kan vara värt att påpeka att det är kul att gräva ner sig i Singapores dynastiska fejder och sånt där.

För det är ett land som vi gillar och så vidare. Man ska också sätta det här i perspektiv. De här syskonskaran har alltså ett bråk om en bungalow. De har ett bråk om ett litet hus på en bakgata i Singapore. Vem ska äga det? Ska vi riva det? Ska vi bygga ett museum av det? Eller ska vi ta bort det? Det är en väldigt liten sak. Visst, det är en symbol för någonting större. Men jämför det här med skandalerna i nästan vilket annat land som helst.

Så här gör vi. Ja, ja. Alltså, otroliga petitesser och bagateller. Alltså, om Sverige bara var så lyckligt lottad, att det stora problemet som debatterades i Sverige, och som debattstormarna gick heta över, vad ska vi egentligen göra nu med Olof Palmes lägenhet i Gamla stan?

Boris

Ja, alltså, så här. Alltså, kan vi egentligen, är det till och med... Det är kanske tvärtom, därför att just fottigheten i det hela gör ju... Syskonen, nu spekulerar jag om Singapore-vornas mentalitet, men just i att göra dem olämpliga. Man skulle ha lättare att ta det här om syskonen kom ihop sig om vilket land man utgickes politiskt skulle alliera sig med, Indien, USA eller Ryssland eller Kina.

Då skulle det vara lite grandiost, denna syskonfejl. Men det blir så jävla fuktigt. Det är lite konstigt. Det är som om Vandiljen och Victoria skulle träta med en sommarstuga när kungen var bort. Det är lite konstigt. Bara det tror jag att de sänker sig själva.

Martin

Det är dåligt för familjen, men det är inte direkt en katastrof för Singapore?

Boris

Nej, nej. Absolut inte. Men däremot är det en katastrof för deras ställning som är i den här situationen. familjen som ska förkroppsliga Singapore.