Martin

Irans före detta president Akbar Hashemi Rafsanjani avlider vid 82 års ålder efter hjärtinfarkt. Hans frånfäll är en motgång för den reformvänliga rörelsen i landet. Det här var något som hände ganska länge sedan vid det här laget. Mer än en vecka sedan nåddes vi av budet att Rafsanjani, Irans före detta president, är död.

En inflytelserik person i samtidshistorien men politiskt isolerad sedan 2009. Vill du berätta lite Boris om hur den där mannen var?

Boris

Ja, han var ju en periodvis extremt mäktig man. Men som missbedömde det på ett sätt. Han är en av Khomeini närmaste män väldigt tidigt och skaffar sig stark makt. Han leder väldigt länge rådet som ska utse den högsta religiösa ledaren som också har all, inte all, men väldigt mycket makt i Iran.

Han leder också det råd som ger råd till... Den högsta religiösa redan, alltså han hade två verkliga maktpositioner Han var Khomeini's grå eminens Och redan då så... Dels så gjorde han sig känt som en väldigt brutal herre Han anförde ju faktiskt inlåsandet och mördandet av den västerradikala oppositionen vid störtandet av shahen Många av dem ångrar nog att de som överlever ångrar nog starten av KJV.

Men han gjorde sig efter han skaffade sig något obegripligt rykte som en försonlig och fredsinnad man. Det beror på att han förordade ett tidigt vapenstillstånd i kriget med Irak. När Iran har rikats pressa tillbaka Irakerna till gränsen så ledde han den phalan som hävdade att nu skulle man sträva efter ett framtidstillstånd.

Han förlorade och kriget fortsatte och hundratusentals människor dog. Han var inte speciellt fredsvänlig, han gjorde bara en kall och nykter bedömning att det var rationellt att stanna upp nu. Att Irak inte skulle kunna gå vidare i kriget. Men han gjorde ju en del förändringar. rejäla felgrepp alltså.

Att han såg till att Kamini efter Tred kom in för han trodde han skulle kunna styra Kamini och fortsätta ha den här grå eminensrollen. Men den nya högst religiösa ledaren han visade sig snabbt bli självständig och driva en hård och brutal linje.

Mycket mer repressiv än vad han var. Rafsanjani stod för att skaffa sig snabbt självständig egenmakt och nu döde vänner försökte ruta sig mot den så kallade Katami-falangen. Och det gick inte så bra där heller. Därför att, medans Kataminfallangen ville se en ganska bred reformering, faktiskt då, lättnad av förtrycket när det gällde kultur och politik, så ville Rafsanjani inte se det.

Och det här är intressant just med tanke på att vi pratar om kultur. Han visade sig också vara en förespråkare, precis som Qatami, att man skulle lätta på censur av kultur och lätta på det här med hur människor gick att klädda, hur män och kvinnor fick umgås, att man inte längre skulle vara som i Saudi-Arabien. Därför att de här två grupperna insåg att det minskar förtrycket, låt folk leva lite mer som de vill så kommer de inte ifrågasätta det politiska förtrycket och alla andra regleringar.

och någon liksom till och med får pimpla vin och sprit hemma vid utav att vi lägger oss i. Så sakta men säkert så förlorade han sin politiska makt och sin förmåga att styra detta. Speciellt när Ahmadinejad dyker upp också och blir en slags radikal populist. Så att från att ha varit i princip, tror jag, kan man säga, den mäktigaste byråkraterna-mannen i Irans så var han de sista åren ganska maktlös.

Däremot ohemultrik, för han hade ju sett till att... Han har haft väldigt starka intressen och band med industrin i Irak och berikade sig väldigt ordentligt. Ett tecken på att han faktiskt inte hade någon makt längre är att för några år sedan så dömdes väldigt nära släktingar till honom till långa straff för tagande av muter och bestickning.

Han har ett oförtjänt gott rykte som släkare. En reformvänlig person internt och en person som vill ha samförstånd utåt. Han var liksom en iskall och hungrig maktspelare som dock inte kunde spela sina kort så bra på slutet. Andra visar sig vara skickligare. Men det är alltid en sån här tendens som finns i omvärlden.

När man tittar på länder som Iran så vill man alltid försöka hitta någon som är god. Och han fick spela rollen av god längre i omvärldens ögon utan att i verklig mening vara det.