Martin

Tyler Cohen, Kina använder statliga företag som buffert vid ekonomisk nedgång, genererar överkapacitet och lågproduktiva företag, minskar skydd mot framtida kriser. Det här var intressant, en liten, utbefrenklad analys av den kinesiska ekonomiska utvecklingen. Ibland tycker jag att de här sakerna är ganska tunga att ta sig igenom.

Det är ibland därför som vi hoppas att vi kan dra igång ekonomispecial av Radio Bubbla i framtiden. Så vi får lite hjälp med de här grejerna. Men jag tycker det var en ganska intressant, koncist beskrivning av en skillnad mellan Kina och Väst och hur man hanterar ekonomiska kriser. Det Tyler Cowen pekar på är att i Kina så har man haft en till synes magisk förmåga att undvika ekonomiska krascher på det sätt som man har sett inte minst i övriga Asien.

Så har man sett till exempel i Sydkorea, Vietnam och flera andra länder har haft ordentliga ekonomiska krascher. I Japan så har man haft en liten specialvariant där man istället för en krasch har tagit en 30 år lågkonjunktur av stagnation istället. I Kina så har analytiker väntat sig hela tiden att det ska komma en krasch men den kommer aldrig.

Så vad är det då som gör att Kina kan bara köra på utan att krascha trots att det de gör är snarare likt sådana saker som framkallar krascher i väst? En sak som Tajrik Khan påpekar som är intressant är att till skillnad från till exempel den amerikanska ekonomin så finns det i Kina massor med väldigt stora företag som ägs av staten.

Den här statskapitalistiska modellen som man pratar om ibland. Och det gör att när ekonomin går dåligt så är det inte så att man kan säga att det är en stor del av världen som är i kris. så behöver inte den kinesiska staten direkt ta smällen. Det som händer i USA om ekonomin går dåligt är att staten får in mer pengar för att den privata sektorn inte kan bidra med lika mycket skattepengar. I Kina behöver man inte ta den här smällen direkt därför att staten kan styra över de här företagen.

Många av de här företagen har stora ekonomiska resurser som har ackumulerats och då kan de till exempel spendera de här pengarna som finns i de statliga företagen. för att se till att människor inte behöver få sparken. Istället för att rationalisera de här verksamheterna så använder man avreserverna för att inte minst hålla sysselsättningen öppen.

Det här gör att man skjuter en eventuell kris framför sig. Man får se ut som att saker lunkar på, företagen funkar, staten kollapsar inte på grund av för låga skatteintäkter och vad det nu är för någonting. Problemet är att det här gör att man dels får för få företag som går omkull, man får en stor industriell överkapacitet och man får massor med företag som inte är effektiva, som inte är produktiva.

Samtidigt som man har den här bufferten, den här kudden som skyddar mot smällen, så säger Tyler Cowen här att när krisen väl kommer... När det är slut på pengar i de här statliga företagen, när man inte kan ta av de reserverna längre för att låtsas mot allting är bra, då kommer smällen desto hårdare. Då har man dränerat de reserver som finns i företagsektorn och istället blir smällen mer rakt på och en ännu större ekonomisk katastrof.

Boris

Man ska också ha ihåg att under uppbygget av de här... Medan man använder en jävla massa fabriker och industrier som buffert och skapar en gigantisk överkapacitet i vissa branscher så stör ju det hela världsekonomin. Alltså den monumentala överkapacitet som Kina har byggt upp nere i stålproduktion till exempel, de har en jävla svaghet för att göra stål i den här typen av stater.

Då blir de lyckliga på något sätt. Det har ju stört hela världsmarknaden, slagit ut mängder av företag. Alltså när världsmarknaden blir översköljd av extremt subventionerat billigt kinesisk stål. Och nu sålde de ju på med en massaker på kinesisk stålindustri. De har ju stängt vad som kallas för stålstaden till exempel. Varje stålverk är stängt då. En jäkla massa människor ställda på gatan. Så att de här svängningarna påverkar ju.

Martin

Den politik man har och svängarna påverkar hela världen tack vare Kinas storlek. Det är väldigt många människor, även människor som jag normalt tycker är smarta och väl sorterade i huvudet, som pratar till synes helt okritiskt om det kinesiska ekonomiska miraklet.

De tar det faktum att Kina inte haft en sån här krasch och gått in i väggen hittills. De tar det som ett tecken på att det inte behövs i Kina. De fungerar en hel del på andra premisser. Det finns otroligt bra tillväxtfaktorer, statskapitalism är en effektiv modell oavsett vad de tror på. Tack för mig. Men den här typen av analys antyder att det kommer att smälla i Kina och det kommer att vara ännu större än vad folk tror, ännu mer oväntat.

Jag misstänker att när det här händer så kommer det vara som en vändpunkt i hela det internationella systemet. För idag ser vi Kina som en maktfaktor, man ser Kina som ett hot, ett hot i närområdet. Det stora uppseglande hotet mot USA när Ryssland överskattar aktör. Men Kina däremot skulle kunna ha potential längre fram i framtiden att utmana USA.

Så man har den här synen. Det är många som pratar, till exempel smarta och välutbildade människor i Sverige som säger så här att det viktigaste för mig med avseende på mina barn och deras utbildning är att de får lära sig kinesiska. Men jag tror att Kina över en natt kommer att gå från att vara det här stora hotet till att bli en nästan ovidkommande faktor. För att musiken tar slut.

Och för att Kina överhuvudtaget ska kunna fortsätta att existera som en politisk entitet så måste de förmodligen göra som de har gjort 4-5 gånger tidigare i historien och vända sig inåt. Stänga gränserna, begränsa handel, fokusera på att Beijing behåller kontrollen över resten av Kina och så försvinner de från den internationella scenen egentligen.