Martin

Klaus Bernpainter. Sverige skulle lätt kunna fixas om politiken lät samhället fritt svara på återkoppling, bryta upp landet i autonoma smådelar och låtsas centralmaktens grepp om lokalsamhället. Våren Klaus har skrivit ännu en utmärkt artikel på svenska Ludwig von Mises-institutets hemsida. Han tar sin startpunkt i den här frasen som man får höra ofta om att Sverige har gått sönder, Sverige är trasigt.

Skapar en impuls att om någonting är trasigt så måste man laga det, måste fixa Sverige på något sätt. Men ju mer man fixar desto mer går det sönder. Det är ständigt återkommande mönster och det är ingenting som händer. Bara i Sverige. Och 2016, det är ett fenomen som har pågått i 8000 år. Eller något åt den stilen i alla stater som någonsin har existerat. Men som Klaus påpekar så om man bara kan ta ett steg utanför de här mest invanda sättena att tänka.

Att man letar efter problem och utan att reflektera så förutsätter man att staten måste göra saker för att lösa alla problem. Egentligen, egentligen man tar ett steg tillbaka. så är det inte så svårt att hitta generella lösningar på nästan alla de här problemen. För som Klaus påpekar, den egentliga lösningen är att man slutar fixa.

Man slutar försöka fixa allting hela tiden. Ja. Det kommer kanske inte över en natt, men ganska snabbt. Återföra initiativ och inflytande till små självstyrande enheter.

Boris

Och då kan han bygga upp den typ av förvaltning och organisation för sitt lilla autonoma samhälle som fungerar för dem. Och givetvis kommer det under en sådan här övergång att vara smärta, eländ och lidande. Det ska man inte ducka för. Men, men, men, vad upplever vi i Sverige idag? Smärta, eländ och lidande. Ofta hör man det här argumentet att om vi inte betalar skatt då har vi en stor stark centralstat.

Vem ska ta hand om våra gamla som är äldre, äldre? Det är för fan snart ingen som gör. Just därför att vi har en stor stark stat som snor alla våra pengar och lägger det på annat än de äldre, äldre som har jobbat hela livet. Och så vidare. Handikappade och förståndshandikappade är också ett annat exempel. Vem ska ta hand om dem om inte den stora staten gör det? Den gör ju inte det. Så att små, autonoma samhällen där allt är överblickbart och man kan bygga upp sånt gemensamt som alla upplever att man har nytta av.

De kommer att vara vidare mycket bättre och folk där kommer att vara bättre skickade och ta hand om äldre, äldre och folk med olika former av handikapp till exempel. Det är så jävla självklart. Men jag gillar hans tankefigur där. Just det här med att han vänder på det här med att Sverige har blivit, något har gått sönder i Sverige. Sverige är trösigt. Den svenska offentliga debatten handlar oftast om hur mycket det har gått sönder och hur man ska laga det. Han påpekar att det alldeles viktiga och korrekta är inget som ska lagas här. Låt det vara sönder. Det är själva förutsättningen för att laga de små delarna.

Martin

Jag tycker han tar ett intressant och väldigt pedagogiskt exempel också när han berättar om hur han hjälpte sina barn att lära sig cyklan. Han berättar att när han... När han skulle lära sin son att cykla så började han cykla nerför backar. Det var ganska brant, tyckte Klaus. Det såg ut som att det går lite välfort, lite välvingligt. Sonen har kul, men Klaus blir orolig och tänker att det är bara ren tur att han inte ramlar och slår sig.

Efter ett tag av det här så stod han inte ut längre. Han tog tag i ett pakethållare för att hjälpa sonen att hålla balansen och köra lite långsammare. Det blev första gången då sonen cyklade om kull och slog sig. Det är en fantastisk liten perfekt bild av hur de här sakerna funkar. Det är en illustration av att alla egentligen vet hur sådana här saker funkar.

Att för att ett system ska kunna organisera sig själv så måste det finnas intakta feedback-mekanismer. Det vill säga att i det här fallet då den cyklande sonen måste själv kunna känna balansen. på cykeln, på sin egen kropp, vad händer när jag vrider på styret, vad händer när jag vrider på kroppen, flytta runt och lära sig hur det här funkar. När pappa kommer och lägger en hand på cykeln, då tappar han den feedbackmekanismen.

Han kan inte längre känna cykelns naturliga vinglingar och kompensera för dem. Han kan inte kompensera på rätt sätt för att pappa håller i pakettalaren och så vidare. Det enda sättet att komma vidare är att lära sig. är att pappa slutar hålla i pakethållaren. Och det kanske blir att man ramlar en gång eller två, men det enda sättet att lära sig att komma framåt. Och så är det med precis alla olika verksamheter som finns i hela samhället.

Det är en otrolig arrogans, ett högmod som inte bara politiker, utan människor kollektivt har. De tror att vi kan lösa alla problem. Vi bara kan ha tillräckligt många armar som griper in och stirrar upp saker så kan vi lösa en massa problem. Som Klaus är inne på i första stycket så framstår det utifrån när man står lite svagbegåvad att man aldrig ser det här mönstret. Att man inte kan. gripa in och styra upp system när man är utanför dem, när man inte är en del av dem och har en intuitiv, direkt involvering i hur de fungerar.