Martin

Det kom ett brev från Houston, Texas, på veckor sedan med det här laget. Sen har vi liksom... Vi har glömt bort det. Vi har inte riktigt haft det mentala utrymmet att ta oss an det här. Men nu är det äntligen dags. Hej radion! Nu var det allt för länge sedan som vanligt, men den här gången har jag en giltig ursäkt. Sen sist har jag nämligen varit hemma i Sverige en månad, och nu har det visst gått ytterligare en månad innan jag känner mig så pass tillbaka i mig själv att jag förmår tala nyktert om det.

Vädret för det mesta var så förbenat kallt att jag numera tänker på den svenska sommaren som blott ett oinfriat löfte om en sommar. Och de få varma dagar vi fick var nästan ännu värre, eftersom vi på grund av avsaknaden av AC och klimatanläggningar aldrig fick något avbrott från den klibbiga värmen. Och sen var det plötsligt vinterkallt igen. Traumatiskt bara det. Under mitt första år här borta har jag ibland undrat hur sann och ärlig jag varit i mina brev till er.

Om skillnaden i att komma hit eller snarare bort är så påtaglig som jag upplevde det. Det vore ju annars typiskt för både mänskligheten och för mig att överdriva och skönmåla. Men nu känner jag snarare att jag kunde ha räkt på mycket mer. Att jag kunde ha talat ännu mer frispråkigt. Det tog bara ett par dagar för mig att kollapsa ner i en slags neurotisk, förvirrad, instängd hjälplöshet. Jag såg en löpsedel som beskrev brandbombsuppror i en förort, och sen en kommentar från någon könlös gubbtant om reportage från utanförskapens område, och jag höll på att tappa hakan.

Vart fan är militären? Och vem fan lägger en offervinkel på ligister som håller hela stadsdelar i kaos? Sen gick jag ut på en av våra många barnvagnspromenader. och möt av några få enstaka människor som verkar både desperat kontaktsökande och totalt snorkigt undvikande på samma gång. Naivt bestämde jag mig genast för att heja och säga goddag och godmorgon, så som livet på gatan låter här, och med friskt mod möter deras kontaktsökande blick och samtidigt försöker acceptera snorkigheten.

Nästan genast blev jag besegrad. Jag gav upp, liksom kollapsade. Slutade säga hej och godmorgon. sneglade misstänksam på alla jag mötte och lite tyst hoppades att någon skulle vilja visa sig vara mänsklig därinunder. Jag blev genast en av dem och jävligt stressad. Jag skrev i slutet av en brev en gång att jag undrade varför jag var så jävla stressad i Sverige. Nu fick jag en datapunkt.

Jag kände tidigare hur jag var så besviken på det Sverige som jag har uppväxt i och hur politiker och mediefraktet har växt sig så ohanteligt stort att jag inte kunde ta del av nyheter alls innan Radio Bubbla kom. Men nu kände jag en växande avsky för svensken. Gamla män med grått hår och pastellfärgade pojkläder som deras fru har valt. Unga hipstermän, med tajta jeans och kvinnohöfter.

Cyklister, och ständigt denna drypande snorklighet. Och unga flickor som klär sig på ett sätt som aldrig skulle ske om deras pappa hade haft självrespekt och vapen. Jag blev helt enkelt jävligt arg. Jag vill skrika att vi har blivit lurade. Vi är fattiga. Vi låtsas som om någon bryr sig om våra skattefinansierade PK-satsningar. Om världen visste hur lite pengar vi har. Skulle någon kanske höja ett ögonbry något idiotim?

Men nästan alla man pratar med här tror att vi är ett land i Alperna som är känd för choklad och ost. No one cares. Det är så bizarrt och sjukt utifrån att jag fan mår illa. Alla är fattiga och staten satsar på att bli bäst i världen och bistånd och islamistimport. Skaffa vapen och pengar och sluta betala skatt. Betala för din mammas sjukhusfristelse och låt din utförsäkrade granne äta vid ditt bord.

Ta lite jävla ansvar. Livet i Sverige känns alltmer som en unken gammal madröm. Jag är livrädd för att behöva flytta tillbaks och äta upp mina ord. Jag vet nu att jag inte kommer ha en chans. Jag kommer sitta där, svälja mina ord, knyta näven i fickan och sakta tynna bort igen. Men så finns ju det andra Sverige. Det som Radio Bubblet talar till. Ni som lyssnar. Och alla era pappor och kusiner som aldrig riktigt fattat grejen.

Men som vi alla vet kommer den att blomma upp igen där den våg av galenskap har ridit ut sitt mandat. Det har tagit tid för mig att vakna ur chocken. Att återbörja hämta liv och kraft från det ständiga samtalet längs gångvägarna där cyklister, joggare och hundägare ständigt skriker ut sina «Passing on your left» och «Good morning» och stämningen på något sätt alltid är på topp.

Till och med där kinesiska farfar vi brukar träffa i parken verkar kunna kommunicera bättre med mig än mina egna landsmän. För trots att jag ännu inte lyckats lista ut vad ka-a-ja betyder så ler han ändå och liksom erkänner min existens när jag går förbi. Första gången jag skrattade av lyckas när jag kom tillbaka var när jag fastnade vid något så ovanligt som en järnvägsövergång.

När väl tåget passerat och bombarna började gå upp så liksom bara välde bilarna fram över järnvägsövergången, medan jag bara stammade, Ben, Ben, det har inte slutat blinka rött än, var på den svenska hypnosen brast och jag glatt körde vidare. Apropå det så tänker jag ofta på att det nog vore en bra och ödmjuk början för Sverige att införa att man liksom här får göra högersvängar även om man står vid röd signal i en korsning.

Förutsatt att trafiken tillåter det. Bara för att liksom öva på att rött inte alltid är rött så att säga. Att behöva vara lite vaken. Sådär, nu har jag äntligen fått ur mig detta mindre trevliga brev som jag ändå behövde skriva. Jag känner mig lite lättad och lite trött. Det skulle göra mig djupt rörd och glad om ni efter denna uppläsning ville tala lite om den storhet som ändå ligger gömd i Sverige.

Om den frihet och företagsanda ni då och då antyder har funnits. Och om hur denna galenskap en dag kommer att själv dö. Till sist vill jag också repetera. Det kanske enda viktiga är vad jag skrivit. Härifrån är det fullkomligt uppenbart att ingen bryr sig om Sveriges töntiga PK-duktighet som kostar så mycket. No one cares. Sverige skulle kunna stänga sina gränser helt och starta krig med Norge.

No one cares. Jag känner inte att jag förmår infläta ett uppmuntrande bibelord i detta sorgliga dravel. Jag återkommer när jag seglat aningen högre upp. Väl mött kära krigare, Houston, Texas. Ja, och sedan dagen efter att vi fick det här brevet så kom ett till brev. Ja, det var så här. Hej igen, radion. Nu har jag lugnat mig en aning. Jag får inte riktigt frid i min uppmuntran till vapen och skattebrott.

Jag vet ju att jag själv inte skulle våga eller kunna om jag satt kvar på min plats i det uppländska slättlandet. Jag skrev i effekt. Jag blev helt enkelt skev av att vara hemma och aningen för upprörd bara av att tänka på det. För att avsluta på en bättre ton kan jag med glädje meddela att jag kom tillbaka hit till en mer än dubblad lön. Vilket innebär att jag nu tjänar mer än tre gånger så mycket som jag någonsin gjorde i Sverige.

Det känns faktiskt helt fantastiskt. Eftersom vi valt att klara oss på en lön så känns det extra bra att vi nu är långt förbi summan av de inkomster vi skulle ha haft om vi båda jobbade i Sverige. Jag tror och hoppas att det bara är början. Svenskheten låter oss väl egentligen inte glädjas åt varandras finansiella framgångar, men jag tror att bubblad publik är annorlunda. Jag kan också meddela Boris att jag haft spaning på en gammal Oldsmobile, men det verkar som att priset på bilar sticker iväg uppåt igen om tillverkningsåret börjar ticka ner mot 80 och förbi.

Eftersom jag fortfarande måste bygga min credit history ett tag för att kunna köpa lite dyrare bilar har jag istället börjat kika efter riktigt billiga bilar. Det vore coolt att köra en gammal amerikansk pickup för under 1000 dollar. Då kunde jag köpa en ny varannan månad, även om någon skulle paja. Och så har jag köpt Boots. Så nu står nästa steg mellan en större hatt och stärkelsejeans. Men Boots är en bra början.

Bra för både själ och rygg och för en manlig gångstil. Två bibelord förmår alltid uppmuntra mitt hjärta i dessa galna tider. Den första är Jesu liknelse om sodden och ogräset. Den är ett måste för att hålla huvudet kallt. Ogräset måste visa sig, men jag skulle vilja avsluta med den andra ur psalm nummer två. Varför är folken i uppror? Varför detta gagnlösa munnel?

Jordens kungar reser sig och förstorna gaddar sig samman mot Herren och hans smorde. Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras bojor. Han som tronar i himlen ler. Herren ser på dem med löje. I King James översättning står det skrattar. Det känns betryggande. Ute mullrar oskan, som så ofta här i Houston, som en slags bakgrund till psalmistens ord.

Jag inser att mitt skrivande nu gjort ett signifikant angrepp på friden denna sabbat, då jag gått och undrat om jag sagt för mycket, kommer att bli missförstådd, eller helt enkelt bara misslyckads med att uppmuntra mina medmänniskor. Därför får jag med gråten i halsen meddela att detta får bli det sista från Houston, Texas penna på ett tag. Jag hoppas ni förstår. Alla kan inte vara lika hårda som ni.

De av er som tror får gärna be för oss här. Nu har vi jobbat hårt ganska länge och börjar bli trötta. Framtiden ser ljus ut, men än så länge är det mycket som måste klaffa. Vi behöver allt stöd vi kan få. Vi möts i Olam Haba, den kommande världen, om inte förr. Shalom.

Boris

Ja, det var inget lätt brev att gå in på. Tycka någonting om... Det var väldigt bra omskakande och tankarväckande.

Martin

Jag tycker det är intressant hur Houston Texas... Han har återvändit till Sverige och han får tillfälle att stöta och blöta det här. Hans nya attityd... Är den verkligen rimlig? Har jag överdrivit? Är jag kanske bara lite förälskad i mitt nya hemland? Men så kommer han tillbaka och inser att inte ens den svenska sommaren... Den beryktade, omhullade svenska sommaren... Jag tror inte... Någonting stort att ha. Och det är själva verket. Ännu större kontrast.

Och ännu värre i Sverige än vad han hade minst det som. Jag har ju själv haft ganska liknande erfarenheter. Flyttat till Malta, åker tillbaka till Sverige ibland och sånt där. Och det är också vanligt, det är också vad jag hör oftast från utlandsvänskar. Att det här intrycket förstärks. Ju längre man är borta, och särskilt vid de tillfällen man får tillfälle att komma tillbaka tillfälligt.

Boris

insupar den svenska luften igen. Det är också så här att man kan ju bli, eller man bör ju bli väldigt trött på Sveriges stads- och samhällsformation.

Alltså detta försök att tvinga oss människor att bli slavar helt enkelt. Det är ingen överdrift. Snart tar de hela vår lön och då ifrån är vi inte ens slavar. Samtidigt så är det så här att det visar också på en sällsbord styrka hos det svenska folket. Att man faktiskt orkar, det är lite paradoxalt, men att så många människor ändå orkar fortsätta arbeta, drömma, tilla med, vilket nästan är otroligt.

Starta företag, sätta barn till världen och så gott det går, välja sig mot överheten. Denna styrka och denna ursvenska seghet tror jag faktiskt kommer bli en tillgång när det blir en ny tid. Det här samhällsbygget rasar. För då kommer vi få... Alltså det kommer bli att rasa, det är bara att titta. Och då kommer vi få den situationen som vår vän i Houston beskriver.

Där man tar hand om sina egna gamla... Där man bjuder in sina arbetslösa grannar att rytta bröd vid ens bord. Det var väl lite vackert skrivet. Ehh... Segreten gör att det här landet kan bygga en gigantisk statsapparat som föröder allting, i verklig mening allting, tills den slut kraschar under sin egen tyngd. Och då kommer segrheten att göra att helt nya samhällsformationer uppstår och även starka lokalsamhällen. Så jag är på ett paradoxalt sätt väldigt hoppfull.

Martin

Jag tror att du har absolut rätt Boris, det är en jätteviktig poäng att göra om man vill ta det lite mer optimistiskt. konstruktivt perspektiv, att i själva kärnan av det som är dåligt i Sverige hittar man också spåren av och fröet till det som är bra. För att precis som du säger så kan man inte gå så långt med PK-vansinne och socialisering och dämpande av alla normala drivkrafter och den här degenereringen som man ser i Sverige.

Den är bara möjlig för att det finns en stark kärna hos svenskarna som gör att de klarar av att bära det oket också ovanpå allting annat. Och med risk nu för att låta oerhört rasistisk så vill jag påstå att i vissa andra länder, till exempel vissa länder i Sydeuropa, där har folk inte samma reaktion.

Alltså om staten spårar ur, samhällseliterna sviker, erbjuder inget vettigt ledarskap, då loggar folk bara ur. Folk slutar bry sig. Folk slutar ta staten på allvar. Om staten i Grekland höjer skatterna, då slutar folk betala skatt. Men svenskarna gör ju inte det. Och det är inte bara för att de är liksom fyrkantiga, träiga konformister. Utan det är också för att svenskarna är starka.

De är starka, självtillräckliga. De vet i sina ben, i sina gener, att man måste arbeta. De måste jobba hårt för sig själv, för sin familj. för att överleva vintern. Det är det som svenskarna har gjort i alla tusentals år. Och på alla liknande nordliga breddgrader där folk har bott väldigt länge så har det varit ett faktum, en naturlag, att den som inte jobbar hårt hela sommaren för att Lappa alla hål på sitt hus, samla tillräckligt mycket mat, se till att man har boskap, att man har ved, vad det kan vara för någonting.

De personerna försvann helt enkelt i genpolen. Så alla som finns kvar här är ättlingar av folk som var väldigt fokuserade, väldigt hårt arbetande och hade massor med positiva egenskaper som man kan säga är inversen av det som hålls uppe som ett ideal i Sverige idag i offentligheten av de förmenta eliterna. Så det finns de här egenskaperna, strävsamheten, hedeligheten, måttfullheten, långsiktigheten, en balans mellan individualism och individuella prestationer å ena sidan och å andra sidan den här konformismen och sammanhållningen som också är nödvändig för att överleva i en hård vinter.

Alla de här sakerna finns kvar. Det är inte vore för dem. så skulle vansinnigt i Sverige ha kollapsat för länge sedan. Men just för att folk är så strävsamma och så hårt arbetade så blir det som att när den politiska cirkusen i Sverige, det blir bara som ytterligare en hård vinter som folk kämpar sig igenom.

Boris

En väldigt vacker liknelse, ja.

Martin

Jag tror faktiskt att när det kommer någon typ av vändning, jag tror tyvärr att det kommer ta ganska lång tid innan det vänder i Sverige, men säg att det kommer en vändning. om tio år, om femton år och om tjugo år. Jag vill i alla fall tro att det i svenskarna finns kvar mycket av de här gamla värderingarna, insikterna, attityderna och att man kan bygga någonting nytt och någonting fantastiskt på den grunden.

Boris

Ja, och tänk dig en strävsamhet, samma strävsamhet som trots allt finns idag, som då också kan betraktas som undergivenhet. Det är samma strövsamhet där människor får rå över allt de känner in själva utan att det försvinner in i statens svarta hål. Redan där så har vi fundamentet för en ny ordning och ett nytt samhälle.

Martin

Jag tänker vilken fantastisk, genuin generositet som skulle kunna släppas löst i Sverige. På tanke på att folk låter sig rånas på 60-70% av sin inkomst, minst om de är låginkomsttagare. Mycket mer än de är höginkomsttagare. Givet att folk kan stå ut med det. utifrån någon typ av solidaritetstanke som i sig inte är osund såvitt mig anbelangar.

Men tänk om folk istället fick behålla de pengarna och använda dem till det de själva tycker är motiverat. Jag gissar att det skulle finnas en väldigt stor generositet att folk skulle syssla med saker som är nyttiga för folk omkring dem. Man skulle kunna tänka sig alla möjliga intressanta saker som är ganska specifika för Sverige och Skandinavien som skulle kunna hända här. Svenskarna måste bara inse att de blir lurade just nu och det sitter...

Det sitter folk som påstår sig vara en samhällselit, som påstår sig vara ledare, som försöker kanalisera folks energi till saker som är alltifrån meningslösa till riktigt, riktigt destruktiva. Men jag vet inte om svenskarna kommer vakna. På den punkten är jag bara inte så optimistisk. Men om de gör det så finns det fortfarande väldigt stor potential.

Och jag vet också när jag pratar med... När jag ser till mig själv, när jag ser till folk i min ålder som jag träffar och som jag träffar yngre människor, att många av de här egenskaperna finns kvar. Eventuellt för att de är genetiska, snarare än kulturellt betingade. Men många av de här positiva attityderna finns kvar och jag tror absolut att de kan återuppvecklas någon gång.

Boris

Det där tycker jag var vackra slutord.

Martin

Ja, jag vill rikta ett särskilt tack till Houston, Texas. Ett varmt stort tack för att du har skrivit de här breven till oss. Och om det är så att du inte orkar skriva längre så vill jag bara önska dig all lycka att bygga upp ditt nya liv med din familj i Houston. Och det är fantastiskt roligt att höra att det går så bra för dig på din jobb. Och att du har de här karriärmässiga framgångarna.

Boris

Självklart att är man trött så är man. Men jag tror att det är väldigt många som skulle sakna Houston. De är väldigt, väldigt viktiga och bra.

Martin

Ja, precis. Jag menar, jag vill ju att Justen ska fokusera på sin familj och på sitt jobb och bygga upp ett bra liv där borta. Och bara strunta i Sverige, sluta lyssna på deprimerande radiobubblar. Men samtidigt så kommer jag aldrig sluta hoppa, jag kommer aldrig sluta hålla tummarna. Nej. För att det ändå kommer ett till brev.