Martin

Boris Benelish, visklek med skvaller som valuta i kultursfären, föder miljö där antisemitism accepteras. Debatt sker medels drev och dataintrång, istället för öppen idékamp. Den senaste krönika på frihetligt Boris som handlar om antisemitism. Du gör en väldigt intressant poäng här.

Vi har berört den till och från i Röde Bubbla men jag tycker den är intressant att återkomma till. Du lyfter fram en tes här att det är inte så att det svenska kulturetablissemanget hyser agent mot Israel och sen så spiller det över till en motvilja mot judar. Utan det är tvärtom en motvilja mot judar som extrapoleras till hat mot Israel. Vill du utveckla det lite grann?

Boris

Ja, det kan jag genom att ta upp en sak som jag inte nämner i den här texten. Det är att i Sverige så har det ofta blivit så här att man talar om strukturerna, strukturerna som lever kvar och sen drar man... Jag linjar tillbaka historien och säger att nazisterna var jättestarka på 30-talet på Gotland. Det är klart att SD är starka där, för om du talar om Dalsland eller del av Värmland.

Det finns kulturella mönster och mentaliteter som gör att nazismen i hela Mellanrum sticker upp huvudet. Det intressanta är att jag ännu inte sett en text som talar om... Det svenska kulturlivet, hur det var väldigt nas i anstyrket på 20- och 30-tal och hur det väldigt lätt blev det därför att det svenska kulturlivet på, alltså att gå tillbaka till 1890- och 1910-talet så fanns det en stark och uttalad antisemitism eller judihat, alltså i kulturkretsar, mot judiska förläggare och kulturheter.

och författare och kulturskribenter. Det var inte lätt att vara juder i det svenska kulturlivet. Den antisemitismen talar man väldigt tyst om. Men varför skulle inte de strukturer och den mentaliteten fortsätta genom decennierna och då också synas idag? Och det finns ju mängder av tecken på hur Hur det lever kvar, det där menar jag att det där har transformerats bara till allt som påminner om att man ogillar Israels utrikespolitik, inte för att den är som den är, eller deras utrikespolitik, utan för att det är judar som driver den politiken. Och nu kom jag av med en viktig tankegång, hugg in där, nu blev jag förvirrad.

Martin

Det är en väldigt viktig fråga tycker jag, det här med den gamla sak, de gamla strukturer. Antisemitismen har funnits i Sverige mycket, mycket längre och naturligtvis långt innan andra världskriget. När de här sakerna kom till sin spets i Europa. Men efter andra världskriget så hände det någonting väldigt speciellt i Tyskland. Och vissa andra länder då man gjorde upp med alla de här sakerna.

Vilket gjorde att man delvis fick till en förändring, man reflekterade. Kanske inte så mycket som man borde gjort egentligen, men det fanns ändå en diskussion. I vissa andra länder, som till exempel Sverige, så hade man av Lättinsedda historiska skäl, inte samma skäl att göra upp med det här. Utan Sverige kunde liksom smyga med att vara ett nazialierat land, ett tysktyskalierat land i praktiken.

Och svensk nazism och svensk antisemitism granskades inte på samma sätt. Det är en liknande situation i Polen som man kan se spåren av idag. Det var lite grann som att tyskarna kom till Polen och hanterade det polska judeproblemet åt polackerna. Polackerna var inte så oävet inställda till det här, därför att antisemitismen var minst lika stark i Polen, kanske starkare.

Idag är det definitivt så att antisemitismen är starkare i Polen än i Tyskland, därför att de aldrig hade någon uppgörelse. De var ockuperade av Tyskland och Tyskland byggde koncentrationslägren. Och man har en helt annan konflikt som man tittar på. Det faktum att Polen var ultra antisemitiskt, det sopades under mattan, vilket gör att Polen fortfarande är antisemitisk. Jag tror att det är en liknande mekanism som man ser i Sverige. Att just för att vi inte hade samma själ att konfronteras med det eftervärldskriget, så kunde det bara fortsätta.

Boris

Precis. Och de som har makten över den offentliga debatten, Man kunde definitivt se till att man inte diskuterade den svenska kulturlivets hållning gentemot nazism och antisemitism. Och det är därför när man talar om nazismens rötter i Sverige så blir det bara det här, ja men nazism, det var någonting som liksom Bonläppar i Dalsland, Gotland och Värmland och Skåne ägnade sig åt. Det är ingenting som man ägnade sig åt i salongerna i Stockholm. Så det är väldigt intressant att granska de strukturerna. Och dom lever kvar