Martin

Seriefiguren Kalla Anka fyller 82 år. National Geographic firar med bilder på Ankor. Du frågade mig alldeles nyss, Boris, vad jag har för relation till kalanka. Jag växte upp med kalanka, med gamla klassiska kalanka. När jag var liten så fick jag inte titta på Duck Tales. Jag vet inte vad det heter på svenska, men Duck Tales fanns det något som hette. Som var en sån här tecknad serie som var gjord på 80-talet eller 90-talet.

Då visade de på tv ibland. Det där var inte korsor i hemmet där jag växte upp. Det som var bra var gamla klassiska kalanka, särskilt när de var tecknade av Karl Barks och gärna de här fina gamla tecknade filmerna från 50- och 60-talet. De fick jag titta på hur mycket jag ville på VHS. Jag tror jag hade alla delarna av de här guldbanden som gjordes för att sammanställa alla Karl Barks tecknade kalanka.

Jag tror jag hade tolv band med bara kalanka-serier som kallades till det. som såldes på ett radera här i samband med att det flyttade till Malta. Jag måste säga att jag har haft en relation till Kallanka och behållning av de här berättelserna. Men bara de gamla klassiska, jag vet inte så mycket om de här nya grejerna som producerades från 80-talet och framåt.

Boris

Jag gillade alltid också den gamla Kallanka. Märkligt nog för att han alltid var så förbannat kolerisk. Obalanserad. Det är svårt att inte känna en sån här själslig affinitet.

Martin

Ja, man kan identifiera sig med det draget ibland. Kanske inte minst när man sitter och gör radio i bubbla. Men samtidigt så var ju Kalle en... Eller vad är? En pigg och livaktig 82-åring, om jag förstår saken rätt. Han var ju på många sätt en osympatisk person. Egoistisk, snarstrucken, kortsiktig. ställer till det, orsakar problem för folk. I slutändan så är han alltid väldigt lojal med knatte, fnatte och tjatte.

Och liksom, det löser sig på något sätt. Men egentligen så är det ju hans brorsköner som hela tiden måste rädda honom i knipan. För att han är så neurotisk och kortsiktig. Ja,

Boris

men det är väl just därför man gillar honom.

Martin

Det är också ett klassiskt dramaturgiskt drag i modern tid att familjefadern, oavsett vilken form det tas, ska gärna vara driftkucku. Idioten som resten av familjen får stå ut med och städa upp efter och kompensera för. Homer Simpson-figurer.

Boris

Det finns en helt annan energi hos oss kalla än hos oss vackra. Jag har lite svårt för dom här, det är precis som du säger att familjefadern som driftkucku. Men Kalle skiljer sig från dom andra väldigt mycket. Hur mycket man än nitar Kalle, vad som än händer honom. Så i nästa avsnitt så har han borstat av sig och ruttat till skömmaskragen och går ut i världen igen.

Jag tror det där finners som sympatiskt alltså. Homer Simpson och alla de här fåniga svenska familjeserien när pappan är lätt efterbliven och förlossningsskadad nästan. Det är, de har ingen energi. Men Kalle är tokig nog att alltid tro att världen kommer att bli hans. Det är väldigt sympatiskt.

Martin

Samtidigt tycker jag att vi ska inte glömma att Kallanka har sina sidor Knatter för knatterchatter är ganska enerverande, odrägliga, uppstutsiga typer kan jag tycka Men det finns ju andra karaktärer som är mer intressanta Kajs Anka är ju hotstuff naturligtvis Men framförallt så finns ju den egentliga huvudpersonen, den egentliga hjälten och den verkligt beundransvärda och häftiga karaktären i Ankerborg.

Och det är naturligtvis Joakim von Anka. En oerhört driftig entreprenör som har jobbat sig upp från ingenting. Jobbar som guldvaskare i Jukon och utifrån det så byggde han ett imperium. Och han skäms inte för att han är rik, för att han är framgångsrik. Tvärtom, han har en enorm... pengabinge som han till och med badar i för att verkligen visa upp för hela världen hur mycket pengar han har och hur mycket han älskar dem.

Och det där är ett budskap som verkligen är uppbyggligt. Det där är någonting som unga människor skulle kunna ta till sig och bli inspirerade av och säga att när jag blir stor så vill jag också ha en pengabinge och tumla som en delfin genom pengarna.

Boris

När jag var barn så var det där alltid lite... Jag kände verkligen att jag vill också en dag kunna bara... Gå ut i trampolinen i mitt stora kassavalv och dyka ner guldpengarna. Den intressanta dialektiken i Kalle Anka är att Kalle vill ju faktiskt bli som, han är ju en loser, men han vill ju bli som Joakim. Det som driver väldigt många avsikter framåt är ju Kalles dröm att han ska också kunna bada i pengar.

Därför tycker jag att Kalle Anka är så viktig ideologiskt. Dels har du mannen som har lyckats, Joakim, och så har du mannen som inte har lyckats. som inte har lyckats men som alltid strävar efter att lyckas, som aldrig aldrig ger upp. Och gröngördarna ska man betrakta som seriehistoriens, de är en slags protopreppers helt enkelt med sin gröngöringshandbok.

Martin

Det är en bra poäng faktiskt.

Boris

Så att det är kalanka, ursprungliga kalanka är väldigt, väldigt nyttig läsning tror jag.

Martin

Ja. Nu när jag tänker på det, det kanske inte utan att man har blivit ganska inspirerad av McGröning och Alexanderboken, Pengabingen, det är bra saker. Jag tycker vi alla kan försöka vara lite mer som Joakim von Anka. Sparsamma, driftiga, rationella, handlingskraftiga och goda förebilder för våra medmänniskor. Joakim von Anka som är den verkliga...

Centralpersonen även i knattarnas liv. De avgudar honom och det är han som står i centrum för äventyren. Och i slutändan så är det ofta han som kerar biffen med sin dristighet och sina stora resurser. Länge lever Kalanka och länge lever hans onkel Joakim.