Martin

Lars Wildreng, Ådalen-mytbildningen, exempel på nödvändig kollektivistisk historierevisionism. Igår, igår tror jag, den 14 maj, så var det årsdagen av händelserna i Ådalen som är en otroligt viktig del av den här socialdemokratiska historieskrivningen.

Den väldigt speciella fiktiva bilden av vad som hänt i det här landet och vad som har format olika utvecklingar. Vad ska vi börja med den här nyheten? Boris, du som var med på den här tiden, visst var du i Ådalen den här dagen?

Boris

Ja, jag var där. Jag hade varit där ett tag innan också faktiskt och organiserat. Det var en knepig tid i Sveriges historia. Det är oerhört svårt att när jag nu läser om hur den skildras, känna igen någonting där som hände. Jag håller på att säga att alla de skildiga vi ser idag, utom en, har inte så mycket med verkligheten att göra.

Vad vi har att göra med är en industriell region i Sverige som är på väg att bli totalt utslagen av den finansiella kris som går över hela världen. I alla fall i världen, åtminstone i västervärlden och lite till. Det finns inga jobb, man ska sänka lönerna, man ska friställa och avskedja folk.

Facket protesterar, vill inte att löner ska sänkas, i alla fall inte så mycket. Man kallar in människor som är beredda att ta de jobb som erbjuds helt enkelt. Sveriges Kommunistiska Parti ordnar demonstrationer och faktiskt överfall på de som kommer dit och är beredda att ta de här jobben till de löner som erbjuds. Och socialdemokratin och den traditionella fackföreningsörelsen är mera återhållsamma.

Men ungefär så ser det ut att kommunistpartiet triver en politik som är omöjlig helt enkelt. Det går inte att... De här industrierna hade i verklig mening gått omkull om de hade tillgodosett dem. Om de inte tagit in folk som hade jobbat till de löner som erbjöds. Det var världskris och världsdepression. Så det var en kokopolitik som kommunisterna drev där.