Martin

Johan Lundberg, det finns gott om icke-vänstervidden kultur, men på svenska teaterscenor är slagsidan stark. Till att börja med så är jag osäker på om det här är Johan Lundberg på Access eller om det är en annan person. Nej,

Boris

det är Johan Lundberg som var på Access. Är det så?

Martin

För i hans byline står det fotnot. Johan Lundberg är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Ja, men det är han också.

Boris

Okej. Och gammal punk-trummis. Är det så? Ja.

Martin

En man med många strängar på sin lira. Åpenbarligen. Det är en väldigt spännande text där som handlar om det svenska teaterväsendet som är kanske spjutspetsen för vänstervidning av svensk kultur. Han påpekar att det är väldigt, väldigt vanligt att man på svenska teaterscener dramatiserar Direkt vänsterlitteratur.

Både romaner skriven av vänsterorienterade författare, men även facklitteratur. Och han har en lång lista med exempel här. Väldigt, väldigt intressant. Det var många verksamheter jag kände till. 2008 så satte teatertribunalen upp Kommunistiska manifestet. Det här fick väldigt stor uppmärksamhet bland annat i Svenska Dagbladets statsfinansierade kulturbolag. Där. Där hade man en stor reportage där regissören beklagade sig över att piesen förmodligen inte skulle ge upphov till kommunistisk revolution.

Boris

Observera förmodligen ett underbart och uttryckt sammanhang.

Martin

Några år senare så var det Skummanifestet som man satte upp av faktiskt flera teaterscener. Det där är en sån här riktig evergreen som man sätter upp gång på gång på gång. Det underbara Skummanifestet som handlar om hur man ska mörda och lämplästa män. Tack för mig. Och bra tur teatern satt upp den här och var lite pionjärer kan man säga. Sara Stridsberg som översatte Skumman i fästet i svenska.

Hon har också fått flera av sina vänsterbridna böcker uppsattas som teaterpjäser. Samma sak med Liv Strömqvist som bland annat fått en egen föreställning på Dramatens lilla scen. Här i Radio Bubbla har vi tidigare recenserat Daniel Suhonens bok om Håkan Juhold, eller rättare sagt dramatiseringen av Daniel Suhonens bok om Håkan Juhold.

som gjordes av Stina Banu heter på Uppsala stadsteater. Väldigt absurt tillställning. Det är det enda av alla de här sakerna som jag faktiskt har varit och sett på scenen. Listan tar inte slut där. Per Wirténs bok om Herbert Tingsten har blivit en pjäs på Stockholm stadsteater. Athena Farruksad har fått en teateruppsättning på unga Klara.

Åsa Lindeborg har också fått minst en av sina böcker uppsatt som teaterpjäs. Jonas Hassen Kemiri, Maria Sveland, America Vera Zavalas. Det bara fortsätter på det här sättet. Ola Larsmo, det är en lång lista med namn här.

Boris

Och det är en bra text som pekar på väldigt märkliga samband i svensk teater. Det jag kan sakna är att han inte angriper dem från ett håll till. Han angriper bara ståndpunkterna och den politiska slagsidan. Han angriper inte att det alltid är fråga om jävligt dålig teater.

Martin

Det var någonting som... Det som slog mig på Uppsala stadsteater, att den här Suonen-pjäsen var ju otroligt tråkig och dålig och väldigt oinspirerad. Det kanske mest talande var Suonens egen kommentar i pausen när jag gick fram och frågade honom vad han tyckte om pjäsen. Och då sa hon att, ja, det finns ju några saker i boken som uppenbarligen inte har kommit ner i pjäsen. Så det var hans enda invändning. Det fanns några detaljer som regissören inte hade fått med.

Boris

Han hade väl sugen på att han skulle se en sån här 12-timmars-festivall med lunchpaus.

Martin

Ja, men uppenbarligen så var regissören ännu inte långt ifrån. Därför att i övrigt så var det då en väldigt, väldigt trogen återgivning av exakt vad som stod i boken. Och det fanns liksom ingen artistisk flär utöver det här. Utan det var bara en sorts upprapning av boken.

Boris

Nej, alltså jag tror att väldigt mycket av svensk teaterdiskussion är jäkligt onödig alltså. Och det är en bra artikel som Nolmo har skrivit, men det vore olyckligt om vi fastnade i kampen av höger och vänster på scenerna och inte pratade kvalitet. Vi har en annan länk som vi har gått förbi som är jävligt intressant. Det är det här Broadway, det här experimentet med döttel-experiment.

Experiment med satsning på att sända riktig kvalitativ teater. Och det är där lösningen ligger. Alltså varför ska vi tjäfta om vilka vänsterpjäser man ska lura Persbrandt att ställa upp och spela i på dramaten? När man istället för att se undermåliga svenska skådisar kan koppla upp sig och se... högklassiga uppsättningar av riktig världsdramatik. Det går att göra redan idag. Så det är en helt onödig diskussion. Det är bara ett tjäftande om var de statliga kulturpengarna ska placeras. Och de ska inte placeras någonstans i det här sammanhanget.