Martin

Barn och tonåringar får klimatångest av att vistas i naturen då de får en känsla av att inte kunna kontrollera klimatförändringar enligt studier utförd av University of Columbia. Viktigt att ge barnen säkra rum att tala om sina känslor då vistas i naturen, prediktion för omsorg för naturen senare i livet. Vi har pratat flera gånger i Radio Bubbla om klimatförändringar.

Barns psykiska hälsa och hur den påverkas av politisk korrekthet. Den här frågan om klimatångest är givetvis ett helt nytt ord, innan man hade talat om klimatångest för två, tre år sedan. Men nu är det en ganska stor grej. Vi har bara bubblat så har vi haft en handfull länkare om det här fenomenet. Att människor generellt, men inte minst barn, mår sämre och sämre.

För att man tänker så mycket på klimatet, den analkande klimatkatastrofen och hur det ska gå. Om man är barn tänker man så här att de vuxna, de förslösar och förstör arvet som vi skulle kunna få, som vi skulle få. Planeten kommer bara vara en ruvin av sot och aska när vi till slut tar över. Och det har också blivit en del av formell klinisk praktik, att man har särskilda former av terapi, särskilda stödgrupper, särskilda säkra rum och allt vad det är.

för att hjälpa människor som lider av klimatångest. Och man kan skratta åt det på ett sätt, men som jag har påpekat tidigare, det är viktigt att förstå att det här är genuin psykisk ohälsa som det handlar om. Det är ju inte någonting som inte borde existera, som inte skulle existera, om vi inte hade vansinniga ideologier som folk var indoktrinerade med. Men givet att vi är där vi är, nu är det så att nu mår folk genuint dåligt.

Och det är barn, små barn som inte har själva möjligheten att kanske reflektera, ställa olika uppfattningar mot varandra utan så får man få det här med modersmjölken. Från allra första början, från att de lär sig prata så lär de sig prata om klimatångest. Och många andra saker som man skrämmer barnen med numera som till exempel Donald Trump. Det hade vi en artikel om för ett tag sedan att det är många barn även i Sverige som är väldigt oroliga för Donald Trump och hur det ska gå för världen när den här ondskafulla Donald Trump styr.

Så då har man Trumpångest. Jag tror inte vi har en formell... terapiform för att bota barns trampångest. Men det är någonting som man också måste tänka på. Och så har vi också givetvis en stor fråga i vår tid som många tänker på, att barn inte är utomhus längre. I allt högre utsträckning ser man inne och det finns intressanta studier som man kan se över tid, över generationer.

Att för varje årtionde som går så tillbringar barn mindre tid utomhus och de har också en mindre svär som de rör sig fritt i. Förr i tiden kunde barn ströva omkring kilometervis och hade ganska mycket eget ansvar på det sättet och kunde utforska. Sen kanske det blev mer att man fick gå några hundra meter och nu är det mycket mer avgränsat.

Man får inte lämna tomten eller vad det är för någonting. Man får inte gå ut. Delvis handlar det om säkerhetsskäl. Det är inte betraktat som säkert att gå ut och I viss mån så kan det vara att folk är nojiga, har tappat kontakt med naturen och allt det där. Men i viss mån kan det också vara berättigat. Men nu, vi har pratat tidigare i sändningen om samhällsproblem och ja men ta till exempel nu när Europas politiker bjuder in horder av utländska pedofiler som kommer och sätter upp grooming-ligor.

Då är det kanske inte så konstigt om man är orolig för att låta barnen springa fritt. Men nu har vi liksom brytningspunkter mellan de här två fenomenen. Jätteintressant. Barn får ångest nu av att vara i naturen. För det påminner dem om den pågående klimatkatastrofen. De blir förtvivlade. Står ni med mig? De blir förtvivlade av att tänka på att de inte kan göra något för att förhindra den.

Och det är jätteintressant va? Vinkeln i den här artikeln är att det är bra att vara utomhus. Det är viktigt att barn är utomhus. Men innan vi bara släpper ut dem på införvånade måste vi betänka de psykiska nackdelarna. Därför att oavsett hur det är bra för att de får kontakt med naturen och deras hälsa förbättras och så vidare. Men det är också dåligt för att klimatångesten kryper sig närmare på.

Och så får de akut klimat förtvivlan och då måste vi liksom hjälpa dem möta upp med samtal säkra rum där de kan prata utom sin sin klimat klimatångest och så vidare. Slutsatsen i den här studien är att det är bra att låta barn vara utomhus i naturen. Det är bra trots. Den filosofiska utmaningen eller moraliska utmaning eller om man kallar det för att man har en klimatångest.

Ångestfaktor. Vi ska nog fundera å ena sidan och andra sidan men i slutändan vi ska nog låta barnen vara utomhus. Men det är viktigt att vi hjälper barnen att förstå. För det första ska man hjälpa dem att förstå vad de kan göra för att skydda naturen. Vilket man kan tycka är en bra idé i teorin, kanske. Men i praktiken så betyder det att någonting istället för att man ska skolka på fredagar och sitta med benen i kors på något torg någonstans, kräver att politiker... Höj skatterna och på något sätt så tror jag att man får inte mindre klimatångest av det.

[Speaker 3]

Tvärtom. Men det här blåtlägger ju också något, alltså ett väldigt rubbart beteende hos oerhört många svenska föräldrar. Det är ju en 20 år gammal lektion mer om det här frenetiska kölandet av svenska barn. Alltså de måste ha cykelhjälmar, de får inte gå ensamma till skolan.

Någonting ondskefullt och farligt, alltså det hotar alltid faror. Men parallellt med detta, alla dessa körande föräldrar, de skulle skrika hög angi om jag hävdade att det är inte bra att låta barnen gå i en skola, en svensk skola, fylld med elever från en massa andra kulturer, alltså invandrade barn. Det är den stora faran.

Det är ju komplett omöjligt att diskutera oftast alltså. Misshandel i skolan, folk mördas ju på skolan numera med kniv. Det är en farlig miljö. Förnedringsrån, barnöverfall av olika slag. Invandringen är den stora faran för svenska barn. Andra barn också över sig, men det är den stora faran.

Det är att diskuteras överhuvudtaget, inte som en barnfara, utan det är sådana abstrakta saker. Eller små saker som att gå in till skolan själv, ha cykelhjälm och så ska man hantera deras allmänna ångest och stress. Det pågår ju nu i sociala medier en tämlingens stor debatt. Eftersom en lärare la upp att hon hade fått så mycket skäll och mottugg av barnen.

Av föräldrar och andra lärare för att de ville att barnen skulle läsa en läxa över en helg och ett lov. Och det ansågs liksom som otroligt ondskefullt. Alla de här sakerna hänger ihop helt enkelt. Men min grundpoäng är att oerhört många svenska föräldrar är olämpliga som föräldrar.

Det är ett av de problem vi har att brottas med. Och dom är sin. Oförmåga att vara förälder skapar dessa ångesteritna barn. De blundar för farorna som invandringen innebär, men de sitter och läser högt för barnen ur DN och Björn Wiman texter om att jorden kommer att gå under. Det är så sinnessjukt så det är svårt att sammanfatta och se några mekanismer annat än att de är galna de här människorna.

Martin

De är galna, de är sjuka i huvudet, det är den yttersta ö. yttersta problematiken är. Så det är en kärnfull och användbar sammanfattning. Men det är värt att reflektera över att de vuxna, de föräldrar som inimpar de här skadorna i sina barn, de är ju själva lika skadade. Alltså man tar det med klimatångest. De vuxna har ju också svår klimatångest och det är inte heller något skämt, utan de är liksom genuint ångestridna, förtvivlade och vad ska hända med planeten? Ståndbara. Våra barn inte får ärv och så vidare. Så de i hög utsträckning är att man plackar på barnen de här idéerna för att man genuint tror att de är extremt viktiga. Man kan själv inte släppa dem med tankarna.

[Speaker 3]

Jag har en liten invändare. Jag tror faktiskt att de flesta föräldrar bara är så veka, svaga och usla att de liksom följer med. De tycker det man ska tycka. De funderar inte så mycket på om jorden kommer att gå under eller inte. De rapar upp det. Det är ungefär som Black Lives Matter och så vidare. Det finns en massa...

tankefigurer, ord och fraser man ska yttra för att fungera i det svenska samhället. Det yttrar föräldrarna. Problemet som då händer är att deras telingar sitter där vid frukostbordet så hör de sina föräldrar prata och tror att det är på riktigt. Och det är det som är den extra absurda skruven.

Vuxna som i sin feghet inte vågar stå emot det politiskt korrekta, inympar politiskt korrekta tankar i sina barn som tror att det är på riktigt och skapar därmed ångest. Det är lika illa vilket somvarelser, de tror det inte, alltså effekten är samma på barnen.

Martin

Det finns ju olika... En annan sak som jag tänker på... Jag kommer att tänka på det när jag läser den här artikeln, som är ett mer generellt problem som inte bara berör klimatångest eller är politiskt korrekt. Det är att i den här attityden som barnen visar upp, att de får sån ångest när de tänker på att jorden går under och vi kan inte göra någonting för att förhindra det.

Det finns ett väldigt intressant inslag av hybris kan man säga. Om det finns ett problem så måste man omedelbart agera för att lösa det, till och med om man är ett litet barn. ett barn så måste man agera för att lösa det. Och det är ingen slump att de tänker på det sättet, att de tänker på det sättet kring alla frågor. Därför att det är någonting som är genomgående i hela doktrineringen, oavsett vilken fråga det handlar om.

Och mer generellt så, det finns ingen förståelse längre för att världen inte är perfekt. I alla föregående epoker så har man varit väl medveten om det. Det finns många olika typer av problem, missförhållanden, som människor inte kan göra någonting åt. Och en viktig del av det är att man inte kan göra någonting åt. Det viktiga med att vara människa är att lära sig leva med sådana saker. Det är en oerhört modern sak att människor...

Jag vet inte hur man ska uttrycka det. I teorin förväntas man ta ansvar för precis allting. Men i praktiken förväntas man inte ta ansvar för någonting alls. Det är höjden av liberalism och demokratisk ideologi som är det mest generellt skadligt lager i barnens psyken.

[Speaker 3]

Det är kopplat också till tanken på... En annan tanke som alltid varit självklar för människor tidigare i historien är att tillvaron är kamp. Inte med vapen i hand men du måste alltid kämpa, sträva, betvinga din lathet och så vidare. Ingen rast, ingen ro, ingen vila. Man måste ligga i och sträva oavsett ens plats i samhället.

Man måste jobba och studera. Det är ansträngande. Och det där är ju också borttaget. De här barnen och vuxna också tyvärr lever i någon slags obegriplig villfarelse av att vila, rekreation, stillhet, frid är det givna tillståndet. Att man har rätt till det, att man behöver inte anstränga sig.

Det bidrar också till sjukan att föräldrarna inte, de körlar ungarna säger inte åt dem att nu får du fan med att anstränga dig. Barn som hela tiden pysslas om och inte ställs inför krav och fostrar från föräldrarna. De kommer att bli viljelösa rön som inte utvecklar någon egen vilja, egna ståndpunkter eller något personligt mod.

Eller lär sig att uthärda lite motgångar. Det är en dubbelhet där. Dels det här megalomana storhetsmasinet, vi har ett ansvar för hela världen, lever parallellt med den här lättningsställningen.

Martin

Ansvaret i världen tar man genom en oändlig serie meningslösa symbolhandlingar. Som att man ska sopsortera, man ska skälla på människor som använder ett sugrör av plast istället för papper och många andra motsvarande saker.

[Speaker 3]

Och där är ju skolstrejken på fredagarna som du nämnde en sak där det där sammanfaller. Du slipper sitta i skolan och anstränga dig och du kan istället gå iväg till någon trappa någonstans. Välsyndig fotografer och sitta och koppla av och nojsa för att rädda världen. Det är liksom totalkombon.

Martin

Vi pratade tidigare i den här sändningen om att sätta sina barn i säkerhet, skydda dem från den eskalerande situationen i Sverige. Då pratar vi om fysisk säkerhet men det är eventuellt förmodligen ännu viktigare att skydda dem från den här sortens indoktrinering. Framförallt när vi kan se att den framvanar riktig psykisk ohälsa.

[Speaker 3]

Ja och det finns inga säkra, alltså antalet säkra miljöer minskar. För förut kunde man, mina barn kunde rädda sig in i studier och idrott och andra saker. Tittar man på idrottsklubbar idag så är de nästan de främsta bärarna av integrationstänkande, inkluderande och miljömedvetenhet.

Och teknologutbildningen är likadana där. Där är det genus och miljö för hela köret. Och varför finns det så få svarta på KTH? Man talar om safe spaces, men safe spaces för sunt tänkande barn är starkt minskande i det här landet.

Martin

Jag såg ett Facebookinlägg för några veckor sedan. Jag kommer att tänka på den nu. Det var skrivet av Klaus Bernpintner som är nämnd i förbefarten. Det nämndes för namn i början av sändningen. Han skrev att om man har sådana barn i svensk skola så måste man tänka på vissa saker. Man ska inte tro, det sa han, att det räcker med att man skickar barnen till skolan och sen kommer de hem och frågar vad man har lärt i skolan idag.

Det var inte så bra. Det funkar absolut inte. Det Klaus påpekade i inlägget var att man måste vara proaktiv. Först måste man berätta för sina barn hur världen funkar. Så att när de kommer till skolan och blir indoktrinerade så är det inte den första berättelsen de hör. För då kommer det alltid vara så här att fröken i skolan har sagt och nu säger pappan något annat. Du måste först etablera en berättelse hemma. Vilket gör att de direkt kan avvisa indoktrineringen när de kommer till skolan.

Så man måste vara väldigt provfri. aktiv, man måste börja väldigt tidigt. Om man nu ska ta den här oroliga risken som det faktiskt är ett väldigt riskabelt vågspel. Jag skulle tänka att det är det faktiskt oansvarigt, men vissa tar den risken att ha sina barn i Sverige i skolan och så vidare. Och det måste man vara väldigt, väldigt provokativ. Faktum är att det är många, även högersinnade människor, rimliga människor som säger så att en grej som jag hört från säkert tio personer i högerkressen, de säger sig.

Jag vill att mina barn ska tänka själva komma fram till en egen uppfattning. Jag vill inte pracka på dem mina politiska idéer. Jag pratade inte så mycket med mina barn. Det var inte så att jag berättade för dem om nationalism eller libertarianism. De fick upptäcka det själva som tog de diskussionerna som det kommer. Om man gör så, man undanhåller sina politiska idéer för att de ska få tänka själva.

Det är som att själv lyfta upp sina barn och placera dem på satanisternas offeraltare. Det finns andra sätt att göra det. Det finns absolut ingen chans att undslippa indoktrinering om man inte har kraftfullt proaktiva föräldrar. Ett exempel är att det var en person som jag hade kontakt med för ett tag sedan. Det här är fritt i minnet, jag har felciterat lite grann men det spelar ingen roll.

En man som har vuxna barn och ser sig själv som synnerligen höger, han skulle kallas högerextremisten. Han sa något i stället för mig. Jag tycker det gick ganska bra ändå. Min dotter är socialist. Men hon är i alla fall någon sorts frihetlig socialist. Om du inte har satt ribban högre än så, då kan du luta dig tillbaks. Men om du inte vill att dina barn ska vara någon sorts socialist överhuvudtaget, då måste du vara mycket aktiv.

föregripa allting som skolan och resten av samhället, media och politiker och så vidare, allting som de kan tänkas göra. Så att dina barn direkt när de kommer i kontakt med indoktrineringen så kan de identifiera vad som händer. Nu försöker de slå blå dunster i mig och att de redan har en bild av världen som är mer korrekt så att de kan kontera indoktrineringen med redan när den sätter igång.

[Speaker 3]

Jag har en sån här praktisk fråga, eller praktisk fråga, jag fattar inte. Hur lyckas man undvika det? Ja, alltså... Vad pratar de ungarna om? Har jag vad att säga? Alltså, det står slint i skallen. Jag har inte ens tänkt på den varianten. Att man inte diskuterar politik med sina barn från två års ålder och framför sina åsikter och trimmar dem och träter. Alltså, vad i helvete pratar de om?

Martin

Det tycker jag är en jättebra fråga. Men även om man är en person som inte gillar att prata om sånt i vardagen, för man är kanske mer en apolitisk person, man har en massa andra intressen som tar upp sig på sitt tid. Även om man är en sån person så måste man prata om politik och värderingar och sådana saker med sina barn.

För det finns inget som heter en organiskt spontan process där barn absorberar sunda värderingar om och om igen. om man har en vanlig svensk. Det man kan göra, givetvis, man kan välja bort indoktrinering helt och hållet. Man kan låta sina barn växa upp i en miljö där ingen någonsin försöker indoktrinera dem med några vansinniga idéer, utan där de bara har kontakt med rimliga personer som lär dem bra saker.

Men då måste man flytta till ett annat land, man måste hemskola barnen eller sätta dem i en väldigt bra skola. Så länge man har barnen kvar i Sverige så finns det inget alternativ. Antingen så är du proaktiv och jobbar väldigt hårt med att stiga. Och se till att du har tidigt upp dina barns värderingar i förhand. Eller så bara lämnar du över dem till. till de onda krafterna som vill indoktrinera dem?

[Speaker 3]

Och det finns ett fara moment till. Och det är ju att om man trimmar, trimmar låter sig illa men det är lite grann där det rör sig av. Att få sitt barn till en självständigt tänkande verbal varelse som driver ståndpunkter och tycker om att arbeta och tycker om sin hembygd då det nu är.

Så visst, då har man vaccinerat dem mot idiotierna i skolan. Men man har också utsatt dem för en fara i skolan. Med tanke på de exemplar du lärar kåren nu för tiden som jag stöter på. Det är ju lite grann nostasihållet. Jag kan mycket väl tänka mig att en ung som...

har invändningar mot mångkultur, tanken på att Sverige inte har någon kultur eller någon intressant historia. skulle nog betraktas som besvärlig och kanske att snutt på ett litet buppfall. Och jag tror inte överdriver det här alltså.

Martin

Ja, nej, jag är säker på att det finns sådana fall. Jag har bara inte tillräckligt mycket... Jag har inte tillräckligt mycket insyn i vad som händer i skolor idag, men... Jag menar, jag blev skickad till bupp när jag gick på lågstadiet för att jag tyckte det var tråkigt att sitta och repetera saker som jag lärde mig för att jag var skickad. för massor med år sedan, typ alfabetet ABC när jag redan var en ganska rutinerad bokläsare. Det eskalerade tills jag hamnade på sådana här buppsamtal.

Vad är det för problem, vad är det för fel på problembanet Martin som inte sitter tyst och ritar bokstaven A med färgkritor? Jag vill inte ens tänka på hur det är idag när det finns mycket mer av politisk korrekthet. Redan på min tid på lågstadiet hade jag vissa politiska disputer med klassföreståndare.

Det tog de på något sätt med ro. Jag råkade se någon gång när vi var på stan och kollade på första maj-tåg. Det var en liten tradition i familjen kan man säga. Ska vi gå ner på stan och skratta åt sossarna när det var tåg? Vänsterpartiet stod i spid och jag fick se min klassföreståndare som jag hade på lågstadiet som gick i.

Vänsterpartiets tåg. Då kom jag till skolan nästa dag. Jag vet inte exakt hur det gick till men jag antar att jag pekade och ropade och sa Lars-Erik du är kommunist. För det hade jag sett när de var i tåget. Så det var ju lite en dispyt. Men jag kan bara föreställa mig vad som skulle hända idag med 30 år senare med den politisk korrektighet som finns idag. Det skulle ju smälla ett snabbt där alltså.