Martin

John Conway går ur tiden 82 år gammal, var en av sin generations främsta matematiker med bedrifter bland annat inom talteori, topologi och spelteori. Var mest känd för den bredare allmänhet för att ha skapat cellulära automaten Game of Life. John Horton Conway, en av världens allra mest framstående och berömda matematiker, avled för några dagar sedan.

I en artikel som jag hittade, en gammal artikel, jag tyckte den var ganska bra, från The Guardian, vi kan lägga in den i avsnittetsbeskrivningen. Så beskrivet John Horton som en blandning mellan Archimedes, Mick Jagger, Salvador Dalí och Richard Feynman. Vilket jag tycker är en ganska häftig beskrivning av en matematiker. Han var känd som en framstående matematiker, väldigt produktiv, gjort stora, genombrott stora insatser inom många olika matematiska sfärer.

Han var också känd som en väldigt intressant och karismatisk person, humoristisk, lekfull, kreativ. Hans studenter beskrev honom som en fantastisk, väldigt minnesvärd lärare. Han var också generös med sin tid, mellan föreläsningarna, intrigerad med studenterna på ett annat sätt. Så han var väldigt, väldigt populär vid Princeton. Där han hade John von Neumann-professuren under en lång period i sin karriär.

Och i andra sammanhang där han var verksam. Jag har flera anekdoter om folk som har träffat John Conway. Folk som jag följer litegrann och är intresserad av de personerna som berättar om John Conway. Till exempel en person som är en sån här rasande, extremt intelligent, en på miljarden. Ja. Superhög IQ-person som sa att av alla människor som han någonsin har träffat så är John Conway helt klart den som framstod som den mest intelligenta, den mest långt utanför skalan super-super-hjärnan.

John Conway, han var också, han älskade och var förknippad med spel av olika slag. Ett av de matematiska domänerna där han var verksam var spelteori. Det vill säga, ja, spelteori som är modellering av strategisk interaktion mellan aktörer av olika slag. Och han var känd då för att själv spela spel, uppfinna spel och många av historierna som finns.

om honom var hur han spelade backgammon med sina studenter och uppfann nya versioner av schack och sådana här saker. John Conway var också känd för sina bidrag till cellulära automater som var ett slags, eller är ett slags system av enkla regler som opererar på väldigt enkla strukturer men som kan ge upphov till mycket komplicerade resultat.

Den mest kända cellulära automaten kallas för Game of Life och skapades av John Conway. Det är inte helt enkelt att förklara i ljudversionen av Radio Bubbla, men den som aldrig har sett och lekt med Conways Game of Life rekommenderas att göra det. Det finns hundratals olika implementationer på internet, så det är väldigt lätt att hitta.

Automat består i grunden av ett rutnät. Där varje ruta, varje cell kan vara antingen ifylld eller tom. Antingen levande eller död. Så varje cell i sådana här rutorna har åtta grannar. Så rutorna runt omkring vågrätt, lodrätt och diagonalt. Och just Game of Life, där är reglerna som följer.

Om en cell har färre än två levande grannar så dör den. Om den har tre grannar så blir den levande. Om den har fler än tre grannar så dör den. Utifrån de väldigt enkla reglerna så kan man skapa extremt komplexa strukturer. Så ett sådant här berömt exempel, det är också väldigt lätt att hitta om man googlar, är att Game of Life, de här cellular-automaterna, är som man säger ibland Turing-kompletta.

Det innebär att man kan göra alla typer av godtyckliga beräkningar. Och man kan inte bara teoretiskt, utan människor har också praktiskt byggt en fungerande dator inuti Game of Life som enbart opererar på den här matrisen av celler som kan vara antingen av eller på och de här tre enkla reglerna för hur celler slås av och på.

Baserat på det här kan du bygga en komplett dator, vilket låter helt knäppt. Och det är helt knäppt. Men det finns en insikt här om hur extremt enkla principer, enkla system, enkla regler kan leda fram till oerhört. Det är ett ord som man använder med sammanhang i emergens. Man har emergent komplexitet från ett väldigt simplistiskt fundament.

Det här leder oss in på den andra saken som jag tänkte att vi skulle prata om idag. Men innan vi hoppar, kom ihåg det här med cellulära automater och enkla regler. Vi ska återkomma till det alldeles strax. Men så långt om John Conway. Det är svårt att prata om matematiker och teoretiska forskare som går bort. Man kan inte sitta i radio och beskriva detaljerna av deras matematiska upptäckter.

Det här var en stor person, en stor tänkare, en av vår tids stora som jag har följt lite på avstånd då och då. Trots att jag själv inte är matematiker men allmänt intresserad av naturvetenskap. som jag har följt som en sån karaktär och en ganska unik person i många år.

Boris

Det här är ett område, ett av många jag har extremt att kunna, men jag pluggade ju på när det här skulle komma upp. Du får berätta lite mer om skapelseprocessen. Den har du säkert grubblat på för att den ena typen av bild man får av Conway framförallt i tidningsartiklarna. Vad är det artikeln är egentligen? Ganska sårligas människa som ägnade väldigt mycket tid, nästan inte spelberoende, ägna väldigt mycket tid åt att spela och att konstruera spel framförallt.

En oerhörd mängd, en del fattar jag inte ens hur mycket ut på. Det är ju en ena och sen, det kan då komma på under gången att det här, nu ser jag hur, nu skakar lite på huvudet och sen fattar jag det här med surrela tal och så sätter jag lite form där. Den andra bilden är ju den här Martin Gardner bilden i Scientific American. Han skriver rätt många spalter om vår vän här.

Och den går ut på att... Där har han alltid haft en stor tilltot till Gardner. Men han ger på något sätt en annan bild som känns konstruerad. Att vår vän matematiker kanske hade tänkt ut... de här matematiska strukturerna och sambanden. Och sen skapade han ett spel som illustrerade detta. Och så berättar Gardner i magasinet om vad spelet går ut på. Så vilket är rätt?

Martin

Jag tycker när man läser om John Conways liv och man man ser intervjuer med honom så får jag ändå intrycket av att det här med spel och intresset för att spela spel och konstruera spel, vilket jag tror är Det ligger lite grann i spelens natur. Att det inte finns någon skarp gräns mellan att spela spelet och uppfinna spelet.

Om man tänker på barn som lekar och spelar så finns det ofta regler i barnens lekar. Men reglerna skapas momentant under lekens gång och kan modifieras hela tiden med en sån ganska dynamisk process. Det ligger i saks natur att det är en och samma sak. John Conway var ju väldigt intresserad av det där uppenbarligen och höll på med det hela sitt liv.

Det finns en intressant intervju där han, det är flera intervjuer, där han säger att han under en lång period i sitt liv var orolig för att han aldrig skulle åstadkomma någonting. För att praktiken skulle vara oduglig. För att allt han var intresserad av var de här spelen. Och att han slösade bort all sin tid på att spela spel och spela backgammon med studenterna och allt vad det var för någonting.

Och sen så hade han ändå tur att det kom någonting ur det där. Som beskrev han ju också vid något tillfälle att när han... Först var han orolig för att han skulle bli misslyckad. Han var väl ett lovande student från början. Men sen så blev det liksom ingen stor revolutionerande genombrottsupptäckte eller något sånt där som han gjorde. Men till slut då så fick han då en så kallad hit, tror man kan säga, i matematikvärlden.

Och blev då uppuren matematiker och professor och allt det där. Men då liksom regrederade han lite grann till att bara hålla på med de här spelen igen. Tills det till slut började komma väldigt mycket bra saker ur dem. Jag är ju benägen att tro, alltså jag är ju fascinerad också av de här... Jag är inte så fascinerad av att spela spel faktiskt, men jag är väldigt fascinerad av den här tanken om att om att spel som modell för saker och ting.

Spelteori, komplexitet, som växer ur enkla regler. Jag tycker det är en väldigt fascinerande idé. Så jag tror att jag kan försöka besvara din fråga. Jag tror att på ett sätt är det en tillfällighet, men det råkade vara så att Conway snöade in. på ett område som har väldigt mycket potential. En oerhört intelligent, briljant person som snöade in på ett område som inte var så väldigt utforskat vid det laget.

Till exempel då, det är ett fält som går 100 år tillbaka i tiden. Ett av de stora namnen är John von Neumann. Det vill säga, som personen som har givit namn åt den professur som John Conway hade. Tyssen gick i person som också var stor i spelturin. Men det var bland annat därför då som John Conway kunde göra stora framsteg för att han hade den här kopplingen till och väldigt stark intuition för kreativitet inom det här området.

Boris

Jag tycker det är ett tilltalande svar. Det har ju bäring på massa andra saker också. Man känns att i övrigt varje form av vetenskap så sitter folk och nöter med att lösa problem. och samma problem som rör sig inom givna ramar och ska tjocka samma få teorier eller fixa teorier och så vidare.

Och ett vildsint, till exempel inom vilken vetenskap som helst eller riktning, så kan ju ett vildsint läsande och ett hoppande mellan olika saker vara ganska berikande. Därför att i slutfall är bitarna på plats av vad man tror är en slump och andra sammanhang. Och under läsningarna av alla dessa texter man har någon sån här känsla av att det var ungefär så här att en besatthet av att konstruera spel var ett nöje i själva lekandet.

Att detta råade honom gjorde att han till slut hade anhopat så många olika typer av, liksom fixeringsbilden fanns bara där och väntade på att man skulle se den. Och så rörde han lite på huvudet och sa nej. en annan siffrorvärld framträder. Som en allmän grej ska man nog göra mycket som andra, att inte låsa sig i tänkandet och läsa och tänka som alla andra gör utan vara lite mer av vildsint.

Martin

Ja, precis. Det finns ju flera sätt att uttrycka den, liksom med generella generella tanken. En sån sak, det är nästan en klisché, men en ganska viktig tanke ändå, att man om man vill göra stora saker så måste man Måste man ha roligt? Man måste tycka det är kul. Man måste vara passionerad och intresserad av någonting. Man kan inte tvinga sig själv att göra saker som är tråkiga bara för att man tror att de är viktiga. Då kommer man aldrig få något gjort. De flesta människor kommer aldrig få något gjort på det sättet.

Men om man kan förena nytta med nöje och om ens livsarbete kan vara någonting som man verkligen är passionerad för och som man tycker är väldigt roligt, så har man mycket större förutsättningar att vara genuint kreativ och produktiv. Och det här var en man som lyckades då. i den här aspekten av sin karriär kombinerar då vad som måste ha varit en oerhört stark inneboende passion för de här spelen.

Men det är också en annan aspekt ur vilken man kan se samma fenomen i det här fallet. Det är oerhört värdefullt när man sysslar med någonting som är ganska specifikt eller teoretiskt. Att kunna ösa in material från andra sfärer så att man inte blir för begränsad och får tunnelseende.

Det kan gälla lite vad som helst. Det är någonting som vi alla säkert är bekanta med på olika sätt. Om man sysslar med ett visst ämne, säg ett visst specialiserat ämne som man skriver om. Om man bara läser inom det ämnet. så kanske man kan bli en expert på ett sätt. Men det kommer inte alls vara lika intressant som om man läser mycket bredare inom angränsande områden. Då kanske någon säger, men vad håller du på att läsa om det där för?

Det blir inte relevant hur du håller på med. Men om man håller på så, är mer utforskande och nyfiken, år ut och år in, så är det mycket större sannolikhet att man lyckas åstadkomma någon korspollinering, som gör att man kan göra innovationer, men som var... som kanske är mer oväntade, som är väldigt svåra att förutsäga, för att de kommer av att man alstrar en mycket större, mycket bredare komplexitet. Och sen kan man ösa in väldigt mycket av det i den här smala grejen, som till slut ser ut som huvudsaken av det man är på med.

Boris

Och man har roligare framför allt.

Martin

Ja, mycket av det går nog tillbaka till det, för det är också det lustfyllda, det som driver en att läsa mer och utforska mer, leta de här bredare cirklarna. John Conway var 82 år gammal och hade varit svårt sjuk i flera års tid. Men som det noterats så har det inte varit så mycket rapportering om honom tyvärr.

Men i de artiklar jag läst så brukar det ändå nämnas att han dog i sviterna av covid-19. Eller han hade covid-19 och testade positivt. Och det var en bidragande orsak till hans död. Så kan man säga att han var 82 år bast och var svårtjuk redan. Han skulle förmodligen inte ha överlevt så länge ändå, så det är tveksamt att säga att det var covid-19 som släckte honom.

Men jag tycker ändå att det är intressant för att det i min värld... Det här är liksom subjektivt. Vissa tycker att det här med Adam Alsing är väldigt stort, att Adam Alsing dog i corona. Men i min värld så är John Conway definitivt den mest prominenta och viktiga och värdefulla personen som har tagits av dagar av den här pandemin.

Boris

Och sticker jag in en sak där det bara är att det är, det visar ju också snabbt det kunskapsmässiga och intellektuella förfallet i I västvärlden, därför att det är den här Game of Life-grejen om jag ska uttrycka det vanvärdigt. Det är en bio i allmänna med... alltså varje bildad människa vid den tiden.

Minstern i USA hade ju hört talas om det, alltså genom mainstream media. Scientific American och Gardner spaltade ju inte med mainstream media, men det var ändå väldigt läst. Det tog bara tre fyra veckor sedan var han på omslaget till Time. Nu så ja. Allmänbildningen på det här området eller på alla naturutskapliga områden är vanligtvis mycket mindre idag än för 40-50 år sedan. Även om alla är mycket mer uppkopplade.