Martin

Neil Peart död vid 67 års ålder. Legendariska trumslagaren och textförfattaren i rockbandet Rush inspirerade generationer av musiker under mer än 40-årig karriär, skrev ett flertal böcker och gav röst till libertarianska idéer i sina texter, avled efter flera års kamp mot hjärncancer. Efter diskussionen om Roger Scruton i det förra inslaget, en skönhetens filosof, så ska vi nu göra ännu ett story samt inslag.

Vi pratade om att Roger Scruton har gått ur tiden och nu pratar vi om Neil Peart som är en samtida konstnär som betytt mycket för mig som som dog i hamn. Neil Peart var verksam inom en musikgenre som kallas för progressive rock på engelska. Jag är lite osäker på vad den officiella svenska översättningen är för att på svenska finns det någonting som heter prog rock och det är någonting totalt annorlunda.

nästan antitetiskt, diametralt motsatt mot vad progressive rock är för någonting. För att förklara lite enkelt, övergripande vad det är för någonting så det är en av de mest raffinerade och intressanta genrerna av modern musik, säger jag då som en entusiast. Kännetecknas av en fusion av en mängd olika genrer. Förutom rockmusik som finns i basen så har man starka influenser från klassisk musik, jazz, elektronisk musik, folkmusik, många andra genrer är ganska eklektiskt.

Låtarna är ofta långa, inte sällan 10 minuter eller 20 minuter eller hela album, där alla låtarna är organiserade i en sorts konceptalbum. Det är vanligt i den här genren också. Låtarna är ofta episka och storslagna berättelser där en enstaka låt kan spänna över många olika genrer, stilar.

rytmarter och så vidare. Texterna tenderar att vara litterära, intellektuella och ganska abstrakta. Det är komplex, krävande och djup musik. Komponerad musik, snarare än improviserad, passar inte att dansa till. Om man kan dansa till progressive rock så är det förmodligen en sorts väldigt exentrisk, superkomplex dans som jag inte ens kan föreställa mig riktigt hur det skulle gå till.

Det är musik som uppfattas som extremt cerebral och nördig. Och med detta givetvis, eftersom den är väldigt teknisk och komplex ofta. Och ett annat känntecken är att instrumentalisterna i den här genren har ofta en exceptionell nivå av teknisk skicklighet och precision. Värdesättet är mycket högre inom progressive rock än i andra liknande genrer.

En av personerna som mer än andra har förkroppslat de här idealen, inte minst idealet om teknisk skicklighet som instrumentalist, är Neil Peart. En av världens absolut bästa trumslagare. Jag skulle säga att det är allmänt erkänt att han är en av de allra främsta i sin generation. Det finns nog ingen kunnig person som inte skulle placera honom åtminstone bland topp 10 trumslagare i vår tid och vissa skulle sätta honom i ett ännu högre spann.

Han har varit skicklig hela sin karriär men har också fortsatt att utvecklas otroligt mycket. Det finns många historier om det här men en som jag gillar är att när Nils Perth var Drygt 40 år gammal på 90-talet så bestämde han sig för att börja ta trumlektioner. Så sökte han upp de bästa trumlärarna, bland annat en legendarisk sådan som heter Freddy Gruber. Och började studera för honom och berättade sen att han återskapade sin trumteknik från scratch i 40-årsåldern.

Efter att ha varit en legendarisk trumslagare, hyllad världen över som en av världens främsta. Så det fanns också en enorm ödmjukhet, en enorm drift att förbättras och att fullända sitt hantverk. Och han var ju då yrkesverksam trummis och det är jobbigt att vara trummis. Men det är minst dubbelt så jobbigt att vara Neil Peart med tanke på vad han gör med trummorna.

Och man måste bara lyssna för att förstå vad det var för någonting. Men Neil Peart han var också en oerhört begåvad textförfattare. Genom hela sin karriär med band Rush. så har han skrivit, inte minst när det är intressant att prata om i bubblas sammanhang, om frihetliga... temat, framförallt i början av hans karriär som textförfattare så hade han väldigt tydlig influenser från Ayn Rand, framförallt på de första albumen.

Men också mer generellt ett stort och djuplodande intresse för individinställning, relation till omgivningen, ofta ganska djupa psykologiska idéer och alltid mycket vackra poetiska formuleringar. Många exempel på det om man bara ska ge några sådana här. Några referenser om man är nyfiken på att lyssna på något av det här som är lite grann libertarian.

Anthem till exempel, det är en av de första låten. Namnet på låten är också namnet på en Iron Random man. Låten är ett manifest för individualitet och personlig integritet. En annan låt heter Something for nothing Free will är ett annat exempel på en ganska programmatisk, grandiansk låt. Det kanske låter lite avtändande men det är faktiskt väldigt bra och entusiasmerande.

Ett annat exempel är 2112 som är en sorts science fiction opera berättelse som spänner över ett halvt album. Som handlar om en framtid där musik har blivit förbjuden och en person återupptäcker musiken. Han hittar en gitarr, han hittar en elgitarr tror jag. i någon grotta någonstans och börjar spela på den och försöker liksom återintroducera musik i den här världen och blir blir väldigt negativt bemött av de som bestämmer och absolut inte vill ha vill återupptäcka den här konstarten.

Många sådana här sånger, Closer to the heart, A Farewell to Kings, Tom Sawyer, också en sån här klassisk som också har den här samma typ av tema. The Trees, en sån här klassisk Det är en sorts fabel som handlar om träd i skogen. De småväxta lönnarna är väldigt avundsjuka på de storväxta ekarna. För att komma till rätta med saker och ting så stiftar de en lag som säger att alla träd måste vara lika långa.

Jag nämner de här libertarianska låtarna för att de har blivit en del av vår kultur, av libertariania. Jag skulle vilja jämföra med att läsa... Man kan ju lyssna på Radio Bubbla och delta på Libertarianska forum och läsa lite libertarianska artiklar. Man kanske läser lite Hans Derman Hoppe, lite Ludwig von Mises, lite David Friedman.

Men man kan inte förstå vad det är vi håller på med om man inte har läst Ayn Rands romaner, The Fountainhead och Atlas Shrugged. Man kan inte förstå på ett känslomässigt plan vilka vi är i den libertarianska rörelsen om man inte faktiskt har läst Ayn Rands romaner. Ännu en det är så mycket av våra känslomässiga impulser i i vår verksamhet som libertarianer och också mycket så mycket resonans med våra personligheter som förmedlas subtila referenser som vi gör till till temat därför en rens romaner.

Man måste läsa dem för att för att egentligen förstå libertarianismen som kulturellt fenomen och vara en del i gänget och inte bara vara en en häng around och i viss utsträckning så vill jag påstå att det också är så att man måste ha lyssnat på Rush. Om man inte har lyssnat på Rush så kan man inte fullt ut förstå det libertarianska fundamentet. Om man nu är intresserad av det.

Det är valfritt. Så, med det sagt. Om man ska lyssna på Rush, min egen personlig åsikt är att albumen som gjordes mellan 1975 när Neil Peart, de gjorde en skiva utan honom först, sen kom han med på den andra skivan. Så från 1975 kom den platten som heter Fly by Night till 1985. och kontemplatet som heter Power Windows. Och det finns tio album inklusive de två.

Tio album i rad som alla är nästintill fulländade klassiker. Så det är bara mitt tips till alla. Lyssna på de tio skivorna i Kronologiskård. Från Fly by Night till Power Windows. De blir bättre och bättre ju längre tiden går. Power Windows är en sorts crescendo för Rösts storhetstid. Det är min personliga åsikt. Neil Peart var också författaren och publicerade sju böcker.

Han åkte motorcykel i olika delar av världen och skrev om vad han såg och tankar han hade. Det finns mycket att hämta där också. Han är en uppmärksammad författare. För mig personligen så har Nilpert varit viktig. Folk som känner mig privat, kanske även folk i bubblokretsen som varit med ett tag, vet att jag är ett fanatiskt Rush-fan. Det är mitt absoluta favoritband bland alla moderna artister.

Och det är Nilpert som var hjärtat och hjärnan bakom bandet. Jag är oerhört tacksam att jag får lyssna på deras musik. Och jag är också mycket tacksam att jag, inte mindre än två gånger, fick se Ervars uppträda live. Första gången var Clockwork Angels turnén, kan det vara 2012-2013 och sånt där. Och andra gången på R40-turnén som var deras sista turné och som också var 40-årsjubileet av att Neil Peart anslöt sig till bandet.

Helt otroliga, oförglömliga konserter i Globen. Det var det, det kändes bara obligatoriskt att säga någonting om Nil-Pert. Vila i frid och tack för allt. Väldigt tack. Nu får jag ännu mer presentation hos Anges, jag har ju liksom aldrig lyssnat på honom. Men vi kan tala tyst en dag och gå vidare. Vi skickar en bra cd till dig sen. Jag har sagt tidigare på BBS-net att jag ska göra ett specialavsnitt i Radio BBS som handlar om Rush. med mycket musikinslag och berättelser om bandet och texterna och sånt där. Nu känns det mer aktuellt än någonsin, så jag ska nog börja fila på det projektet. Mycket bra det!