Martin

Innan vi avrundar dagens sändning så ska vi ta oss an ett lyssnarbrev. Ett traditionsenligt lyssnarbrev kan man säga. Som vi skulle pratat om för två veckor sedan. Men vi blev avbrutna och sen så har jag inte kommit med för det. Det har legat i lådan här och mognat som ett fint årgångsvin. Det är dags för ännu en uppdatering från Houston, Texas.

Tjenare, Radion. Nu känner jag igen hur vinden från universums synkronicitetsfabrik väver in er i mitt liv och försöker få mig att fatta pennan. Och då försöker jag vara lyhörd och lydig. Nämligen. Mitt företag Huserar är en sån där företags-accelerator där vi delar kontor med en hel del andra företag och mycket folk kommer och går.

Jag satt häromdagen och pysslade med något logi-intensivt så att jag skulle kunna avnjuta det senaste avsnittet där Klaus var gäst. Efter att ha lyssnat på inslaget där det diskuterades olika statsskick, frågan om militärstyre etc. så tog jag en paus för att gå och hämta kaffe. På väg till kaffemaskinen blev jag invinkad till ett bord, där det visade sig sitta åtminstone två svenskar som, hör och häpnar, sitter och vrider och vänder på frågan hur mycket det skulle kosta att genomföra en militärkupp i Sverige.

Inte alltför mycket, gissar de, eftersom försvaret ju numera är mer eller mindre nedlagt. Det visar sig sedan att de två svenskarna är gamla militärare också, och inte helt naiva i frågan. Jag som har lyssnat på min radiobubbla och sett mitt hopp till de tusen Liechtensteins i Europa försöker styra över dem till att satsa på att ta över ett litet landskap istället och införa frihandel och militärstyre.

Eftersom man ju vid det här laget kan fråga sig hurvida majoriteten av Sverige faktiskt är värt att rädda. De var dock inställda på att ta över hela Sverige. Förutom att de då ägde alla militärer så är de här herrarna också entreprenörer och investerare. och verkar ytterst kompetenta. Jag tänkte att det kanske kunde vara uppfriskande för er att få höra att det finns sunda krafter här borta som tänker mycket på er där hemma.

För övrigt skulle jag gärna höra en diskussion om hur mycket det faktiskt skulle kunna kosta. När jag lämnade Sverige för ett par år sedan så var jag närmast desperat över tidningens tillstånd. Jag hade inte för avsikt att komma tillbaka, men efter ganska kort tid utomlands, efter att ha värmts upp och lugnats lite så att säga, blev jag förvånad över vilken saknad och kärlek för Sverige som fanns begravd i mitt hjärta.

Jag har hört liknande berättelser från andra utlandssvenskar. Jag sörjer nästan redan hur mina barn inte kommer att få samma idylliska uppväxt som jag. Att oövervaka att vandra på skogsstigar till en välfungerande skola, beståendes nästan uteslutande av väluppfostrade svenska medelklassbarn med bra betyg. Jag vågar ännu knappt hoppas, men om jag prompt måste, så skulle mitt hopp ironiskt nog sättas till just hur intensiv och utbredd galenskapen i Sverige är.

Den blir liksom lättare att se. Här borta finns ju samma galenskap, men de tysta konservativa krafterna är starkare och det urarter inte på samma sätt. Vilket nästan känns mer oförutsägbart och läskigt. Hur som helst så försöker jag hämta kraft vid följande bibelpassage ur Matteus kapitel 13 när samtiden känns för galen. Han lät dem höra en annan liknelse.

Med himmelriket är det som när en man hade sått godsäd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sa Herre, var det inte godsäd du sådde i din åker?

Varifrån kommer då ogräset? Han svarade Det är en fiende som varit framöver. Tjänarna frågade, Ska vi alltså gå och rensa bort ogräset? Nej, svarade han. Då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer ska jag säga till dem som ska skörda, Rensa först borst ogräset och bind ihop det knippen att elda upp.

Men vetet ska ni samla i min lada. Det kommer alltså att skördas och sorteras, och då är det ju bra att skillnaden mellan god säd och ogräs är så tydlig. Vidare så vill jag också bekänna min sorg över Boris situation och hans förlust. Jag försökte hålla mig cool, men blev påtagligt tiltad av det hela. En sådan orättfärdigdom. Jag frästas ta upp det ena bibelstället efter det andra om hur gudsmän blivit orättfärdigt satta i fängelse, och ur det perspektivet är det ju faktiskt närmast en heder för Bodhis.

Men... Det vore förmätigt att åberopa himmelen för att försöka göra något positivt av något så ruttet. Som Stirner kanske skulle säga, de himmelska domarnas sak är de himmelska domarnas sak. Och om jag ska vara ärlig med hur jag känner för saken så tänker jag mest på alla individer som konspirerat för detta. Och för första gången på många, många år vill jag istället för Bibeln citera Turbonegros gamla dänga Hobbit Motherfuckers.

Men det ska vi ju självklart inte göra i ett sånt här familjeprogram. Jag vill också låta hälsa att jag tycker att ni hanterat denna kris oerhört bra och att Martin och alla andra gör ett superjobb i att föra skutan vidare. Det känns som om det är en ny fokus och ny energi i programmet och det känns väldigt spännande att inte vara helt säker på vem som dyker upp härnäst. Om ni undrar hur det går för oss så kan jag väl säga att vi har det bra.

Immigrationsresan är inte helt över än och ännu är jag inte dollarmiljonär. Men företaget går bra och det pekar i rätt riktning och snart är nog den spännande biten av den här resan över. Kanske redan. Men jag undrar ibland om saker kanske börjar urarta här borta också. Kanske lagom till vi får stanna permanent. Ibland känns det sannolika lite trångt på denna jord.

Dom av er som ber, få gärna sända oss bön. Avslutningsvis är min bön för Sverige och oss svenskar att vår folksjäl ska läkas från självhat och mansförakt och att framtida generationers män i Sverige ska få växa upp till starka självständiga individer och att det andliga klimatet som har rådit nästan hela min livstid en gång för alla ska kastas in i den evigt brinnande elden.

Och att historiker i framtiden ovetandes ska få undra vilka dessa hobbit-motherfuckers som Tyx har styrt och ställt en gång i tiden var. Typ så. Med vänliga hälsningar från Houston, Texas. Det fick vi lite PSA också i ett uppföljande mail. Han berättade att han letade upp de här svenskarna. De satt och planerade en militärcup på företagsacceleratorn.

Och det visade sig att en av dem var en flitig Radio Bubbla-lyssnare. Så otippat. Han sa att han hade hittat slut, alltså det är hela vanlig media men han lyssnade på Radio Bubbla. Och den andra svenskan la förstås till... en Radio Bubbla i sin podcast-lista. Så att... Houston, Texas gör en shout-out till alla bubblianska svenskar i Texas Medical Center. Ge inte upp spekulationerna. Och det är ju bara att instämma. Det är ju härligt att höra att de sitter och konspirerar borta och förbereder militärkuppen. Den kan inte komma en dag för tidigt.

Sofia

Absolut inte.

Martin

Ja, så trivsamt att höra från Houston igen. Känner du igen dig i hans reflektioner? Hur du kan svänga lite fram och tillbaka som utlandssvensk. Man längtar bort från Sverige och sen kommer man utomlands och sen plötsligt börjar man längta hem igen.

Sofia

Alltså det finns ju ingenstans där jag har känt mig så svensk som jag gör nu. Eller i en tidpunkt eller ja. Och det är olika på olika platser sådär men man blir ju smärtkant medveten väldigt snabbt om att man är svensk. Att man existerar genetiskt, att man har en kultur och att man har ett språk. Och alla de där andra sakerna som Dagens Nyheter inte verkar vara... Ja, de verkar väl veta om det eftersom de motarbetade, men i alla fall...

Man pendlar lite grann mellan frustration över sakernas tillstånd. hoppfullhet, förbannelse, viljan att saker och ting bara ska brinna upp så att någonting nytt kan växa upp där och så vidare. Men det är definitivt någonting som händer med en och det tror jag att de som har lyssnat på radion och följt oss länge har märkt och är inne på BBSen och sådär att liksom ja, någonting händer helt enkelt när man lämnar landet.

Jag tror inte att det händer för alla. För att vissa människor, de bor liksom i så snarlika kontexter, att det inte blir någon jättestor skillnad. Eller så är de typ såhär, überkosmopoliter liksom. Och då, ja men det finns ju en viss typ av kultur och dresscode och liksom, mannerisms som man har, om man är en sån person. Så då blir man förmodligen inlämnad i den typen av subkultur istället. Men ja, det går absolut att känna igen sig.

Martin

Tack så mycket, Houston, Texas, för att du skriver till oss. Skriv snart igen. Vi läser några brev med mycket stort intresse och gläder oss att det går bra för dig och de dina. på andra sidan kärnen.