Martin

Sean Gabb, intellektuell och politisk aktivism inte tillräckligt för att få till ett kulturellt paradigmskifte. Högern behöver fokusera på att skriva skönlitteratur och komponera musik, snarare än att göra ännu ett försök att reformera politiska institutioner. Sean Gabb, den brittiska libertarianismens nästor har givit oss ännu en kolumn.

På det brittiska Mises-institutets hemsida. Anti-leftism, a century of failure heter den här artikeln. En ångerfull tillbakablick över en historia som som Gabi själv i viss mån haft ett finger med i. Eftersom han är en oldtimer i de här sammanhangen.

Kärnidén i den här texten, om jag ska försöka sammanfatta till att börja med, är en tes som ligger mig varmt om hjärtat. Nämligen att en svindlande rikedom av argument för frihetens sak har burit ingen frukt alls. Vi har haft ett århundrade, han pratade specifikt om perioden från 1930 till 1990 som han sitter och forskar kring av ett annat skäl just nu, för han håller på att göra en bok.

Och han konstaterar att varje argument som kan framföras för olika typer av liberalska ståndpunkter, varje argument som kan framföras har framförts. Varje kritik. som kan formuleras har formulerats. Det här är en reflektion som jag själv, och jag har ofta påpekat det här, jag tänker ofta på det i vardags när man har diskussioner i Radio Bubbla eller på BBS och sånt där, att dagens libertarianer och konservativa använder sig knappt ens av, man använder sig av en bråkdel av alla intellektuella resurser som våra föregångare har skapat.

Ofta så diskuterar vi en fråga utan att känna till ens att det har skrivits böcker och artiklar som dissekerar den här frågan ner i minsta detalj på helt briljanta sätt. Jag själv upptäcker hela tiden ny litteratur av den typen. När jag säger, jaha, 1973 så var det någon brittisk libertarian som skrev en helt lysande bok om vad det nu är, någon praktisk fråga som man tycker om.

Men även mer så här esoteriska saker, strategifrågor, mycket av det bästa tankarbetet. som gjorts i libertarianska sammanhang gjordes ju för jättelänge sen och nu man brukar säga att man står på giganters axlar och så vidare men jag har ofta känslan av att vi inte ens vi har ju tappat blicken för vilka de här giganterna är och vad de gör och det är ingen som läser dem ens längre och det här är lite grann en käpphäst som jag har jag började skriva om det här åtminstone i år 2005 som fanns så skrev jag om det här och det var ju resultatet av ett längre tankarbete.