Martin

Klaus Bernpainter. Sverige skulle lätt kunna fixas om politiken lät samhället fritt svara på återkoppling, bryta upp landet i autonoma smådelar och låtsas centralmaktens grepp om lokalsamhället. Våren Klaus har skrivit ännu en utmärkt artikel på svenska Ludwig von Mises-institutets hemsida. Han tar sin startpunkt i den här frasen som man får höra ofta om att Sverige har gått sönder, Sverige är trasigt.

Skapar en impuls att om någonting är trasigt så måste man laga det, måste fixa Sverige på något sätt. Men ju mer man fixar desto mer går det sönder. Det är ständigt återkommande mönster och det är ingenting som händer. Bara i Sverige. Och 2016, det är ett fenomen som har pågått i 8000 år. Eller något åt den stilen i alla stater som någonsin har existerat. Men som Klaus påpekar så om man bara kan ta ett steg utanför de här mest invanda sättena att tänka.

Att man letar efter problem och utan att reflektera så förutsätter man att staten måste göra saker för att lösa alla problem. Egentligen, egentligen man tar ett steg tillbaka. så är det inte så svårt att hitta generella lösningar på nästan alla de här problemen. För som Klaus påpekar, den egentliga lösningen är att man slutar fixa.

Man slutar försöka fixa allting hela tiden. Ja. Det kommer kanske inte över en natt, men ganska snabbt. Återföra initiativ och inflytande till små självstyrande enheter.

Boris

Och då kan han bygga upp den typ av förvaltning och organisation för sitt lilla autonoma samhälle som fungerar för dem. Och givetvis kommer det under en sådan här övergång att vara smärta, eländ och lidande. Det ska man inte ducka för. Men, men, men, vad upplever vi i Sverige idag? Smärta, eländ och lidande. Ofta hör man det här argumentet att om vi inte betalar skatt då har vi en stor stark centralstat.

Vem ska ta hand om våra gamla som är äldre, äldre? Det är för fan snart ingen som gör. Just därför att vi har en stor stark stat som snor alla våra pengar och lägger det på annat än de äldre, äldre som har jobbat hela livet. Och så vidare. Handikappade och förståndshandikappade är också ett annat exempel. Vem ska ta hand om dem om inte den stora staten gör det? Den gör ju inte det. Så att små, autonoma samhällen där allt är överblickbart och man kan bygga upp sånt gemensamt som alla upplever att man har nytta av.