Gustav N

Elon Musk. Sannolikheten att vi inte är en simulering är en på en miljard. Då vår snabba spelutveckling mot realism gör att majoriteten av universum i våra upplevelser lär vara simuleringar. Elon Musk, denna hjälte, som kanske mer än någon annan just nu bär syn för sägen när det gäller det påstående som jag föreframtid är sändningen, nämligen att tekniken går före samhällsutvecklingen.

Han har nu tagit ställning i en filosofisk fråga som har varit aktuell länge men som kanske inte har tagits på så stort allvar av så många. Kan du kanske förklara vad det är som är Elon Musks ståndpunkt här?

Martin

Jag kan absolut förklara simuleringsargumentet, eller göra ett försök. Jag kan inte ge en exakt filosofisk, teknisk beskrivning. Tanken är så här att... Det finns en teoretisk möjlighet att vi i inte allt för avlägsen framtid kommer att kunna göra oerhört komplexa datorsimuleringar. Redan idag gör vi datorsimuleringar av tid och rum.

I den här artikeln nämns dataspel som ett exempel. Kanske inte egentligen det som det handlar om, men det ger en fin illustration. För att i många dataspel nu för tiden så kan du gå in, du kan vara en person och gå runt och interagera med saker och det finns en värld du går runt i och tid och så vidare. Och de här simuleringarna blir mer och mer sofistikerade. Och det är hyfsat sannolikt att om datautvecklingen tillåts fortsätta i några ytterligare årtionden så kommer man kunna göra så komplexa simulationer att man kommer att kunna ha till exempel en hel människa inuti simulationen.

Man stimulerar hela kroppen, alla celler, järnceller, molekyler, rubbet ner till någon väldigt basal nivå. Så att i den här datorsimuleringen har till exempel en människa som för alla synbara avseenden fungerar precis som en biologisk människa. Det är en icke-simulerad människa.

Man kan tänka sig att du simulerar två människor som skaffar barn och du har en person som föds i den här datorsimuleringen. Om det kommer att bli möjligt att göra såna här simuleringar då är det väldigt sannolikt att det inte bara är en sån simulering som kommer att göras utan två och tre och tio och tiotusen och tio miljoner simuleringar.

Det är bara en fråga om data och kapacitet. Om vi har ett antal superdatorer som är kapabla att köra såna här väldigt, väldigt realistiska simuleringar. Då kommer det förmodligen finnas hundratusentals, miljontals eller flera miljarder simulerade världar. Om vi då ska försöka avgöra hur vi befinner oss i den ursprungliga fysiska verkligheten eller i någon av de här miljonerna Simulerade verkligheter, simulerade världar.

Och vi inte kan skilja simulationer från verkligheten för att simuleringarna är så exakta. Då kan man enkelt uttryckt säga att om vi antar att det kan finnas en miljard simuleringar men det kan bara finnas en ursprunglig fysisk verklighet, då är chansen en på en miljard att vi befinner oss i den fysiska verkligheten snarare än i en av simulationerna. Så det bygger på ett antal premisser, några förutsättningar.

Till exempel då att datorutvecklingen kommer att fortsätta. Det kommer inte hända någonting, till exempel att världen går under. Eller att datorer blir förbjudna eller all teknologi kollapsar och sånt där. Och att man kommer hålla på med sånt där. Men det är vissa premisser som inte är särskilt avlägsna. De flesta människor tenderar att... Köpa de premisserna, eller åtminstone tro att det är ganska sannolikt att det kommer att hända.

Och på en ganska, nästan frädist, klar väg så kom man till den här slutsatsen. Att det förmodligen är mycket mer sannolikt att vi befinner oss i en simulation än att vi faktiskt råkar befinna oss i just den version av verkligheten som är den ursprungliga, icke-simulerade.

Gustav N

Baserat på enkla antaganden. så kommer man till den slutsatsen om man inte väljer någon annan slutsats som skulle kunna följa. I samma artikel här från Vox så har de också citerat filosofen Nick Bostrom som är en av de ledande filosofer som funderar över existentiell risk och mänsklighetens utveckling som då menar att det finns egentligen tre alternativ.

Antingen är det så att det finns nästan inga civilisationer som kommer så långt teknologiskt att de kan simulera en verklighet. Därför att de spränger sig själva i luften eller hittar på något annat sätt att destruera sig innan de kommer så långt. Eller också är det så att så avancerade civilisationer saknar i allmänhet ett allt intresse av att simulera liv på den skala som vi upplever.

Eller också så lever vi sannolikt nästan alla människor i en simulering. Boström säger då att eftersom vi inte vet så kan det lika gärna vara vilket som helst av de här tre alternativen. Alla är ungefär lika sannolika. Det tycker jag är ju en slags filosofisk cop-out. Om man inte vet kan man lika gärna singla asylant. Det ser sig inte rimligt.

Martin

Jag håller med om att det är en svag del av hans argument. Det känns nästan som att han vill undvika någon viss diskussion eller någon viss slutsats.

Gustav N

Ja, jag tycker också det.

Martin

Man låter ju väldigt flummig eventuellt om man säger det här, att vi förmodligen befinner oss i en simulering. Och det är nog inte där skon klämmer, för att Niklas Boström har ju varit radikal transhumanist med flummiga idéer jättelänge. Även om han har populariserat det här simuleringsargumentet så är det långt ifrån den enda udda idé som han har torgfört.

Gustav N

Vad anser du?

Martin

Jag tycker att simuleringsargumentet är väldigt övertygande. Jag tycker att det är läskigt att ge mig gåshud. Jag ryser när jag tänker på det. Men jag har väldigt svårt att komma runt den här slutsatsen. Givet min förståelse av datorer och hur tekniken utvecklas för att producera datorer och öka datorers prestanda så har jag svårt att se att man, givet att civilisation och teknologisk utveckling fortsätter, vilket jag är inte säker på, är långt ifrån säker på, men givet om vi antar att vi skulle ha 50 år till eller 100 år till av teknologi.

teknologisk utveckling, då har jag svårt att se att det skulle vara ett problem att simulera till exempel en planet eller ett solsystem. Därför att vi har en väldigt udda utveckling i datorprestanda. Det är inte en linjär utveckling, utan den är mycket mer än så. Jag ser absolut inga teoretiska skäl till att man inte skulle skapa sådana här simuleringar.

Om den möjligheten finns så tror jag att det är en sak som man kan ta upp. Vi pratade tidigare i sändningen om att designa DNA. Jag tror att när den möjligheten finns så kommer det bli oemotståndligt att faktiskt göra det.

Gustav N

Gör det något? Om det skulle vara så att vi lever i en simulering, är det egentligen något problem? Kan det inte vara lika bra så att säga?

Martin

Ja, det är inte nödvändigtvis ett problem. På det sättet. Det är mest att det är någon sorts kuslig existentiell tanke. Samtidigt så förändrar inte det här grundläggande filosofiska frågor. Vetenskap i vetenskap till exempel. Såvitt vi vet, och om inte den här simuleringen har falska implanterade minnen och sånt där, så kan vi studera naturlagar och hur allting funkar på samma sätt i simuleringen.

Vad gäller de yttersta frågorna, existentiella frågor, sådana saker som vad är egentligen världen och hur skapades världen och sånt där, de frågorna applicerar fortfarande på det ursprungliga fysiska universum som vi får anta. Jag har sett några resonemang kring det här.

Man kan oroa sig för att någon stänger av simuleringen eller att det finns något konstigt skäl. till att man kör simuleringen. Man kan tänka sig till exempel att jorden och människorna det kanske bara är en slump som har uppstått i simuleringen. Det kanske handlar om någonting helt annat. Man kan också tänka sig att världen vi lever i är ett dataspel som någon spelar. Och i sådana fall tycker jag det är en intressant fråga att ställa sig. Vem är spelaren?

Gustav N

Vem är spelaren och hur kan vi sätta käppar i hjulet för den spelare som vi tycker minst om?

Martin

Ja, men det blir sådana fall som man antar att... Eftersom jag inte är medveten om att det är jag som är spelaren så antar jag att jag är en så kallad NPC, non-player character, i den här simuleringen. Men det är en sak som jag har funderat på, det är om man skulle kunna räkna ut på något sätt vem som förmodligen är spelaren.

Gustav N

Du antar nu att spelaren inte befinner sig på någon slags metanivå utan går runt bland oss som en annan människa? Ja.

Martin

Ja, exakt. Det är lite min tanke här. Att en av människorna på jorden är en faktisk människa från utanför simuleringen som har gått in i den här världen och vi alla andra, vi är bara props för att ge den här personen en mer intressant spelupplevelse.

Gustav N

Vad skulle man då göra?

Martin

Vilken slags liv skulle man leva? Kan det vara Donald Trump?