Martin

Det kom ett brev från Houston, Texas, på veckor sedan med det här laget. Sen har vi liksom... Vi har glömt bort det. Vi har inte riktigt haft det mentala utrymmet att ta oss an det här. Men nu är det äntligen dags. Hej radion! Nu var det allt för länge sedan som vanligt, men den här gången har jag en giltig ursäkt. Sen sist har jag nämligen varit hemma i Sverige en månad, och nu har det visst gått ytterligare en månad innan jag känner mig så pass tillbaka i mig själv att jag förmår tala nyktert om det.

Vädret för det mesta var så förbenat kallt att jag numera tänker på den svenska sommaren som blott ett oinfriat löfte om en sommar. Och de få varma dagar vi fick var nästan ännu värre, eftersom vi på grund av avsaknaden av AC och klimatanläggningar aldrig fick något avbrott från den klibbiga värmen. Och sen var det plötsligt vinterkallt igen. Traumatiskt bara det. Under mitt första år här borta har jag ibland undrat hur sann och ärlig jag varit i mina brev till er.

Om skillnaden i att komma hit eller snarare bort är så påtaglig som jag upplevde det. Det vore ju annars typiskt för både mänskligheten och för mig att överdriva och skönmåla. Men nu känner jag snarare att jag kunde ha räkt på mycket mer. Att jag kunde ha talat ännu mer frispråkigt. Det tog bara ett par dagar för mig att kollapsa ner i en slags neurotisk, förvirrad, instängd hjälplöshet. Jag såg en löpsedel som beskrev brandbombsuppror i en förort, och sen en kommentar från någon könlös gubbtant om reportage från utanförskapens område, och jag höll på att tappa hakan.

Vart fan är militären? Och vem fan lägger en offervinkel på ligister som håller hela stadsdelar i kaos? Sen gick jag ut på en av våra många barnvagnspromenader. och möt av några få enstaka människor som verkar både desperat kontaktsökande och totalt snorkigt undvikande på samma gång. Naivt bestämde jag mig genast för att heja och säga goddag och godmorgon, så som livet på gatan låter här, och med friskt mod möter deras kontaktsökande blick och samtidigt försöker acceptera snorkigheten.

Nästan genast blev jag besegrad. Jag gav upp, liksom kollapsade. Slutade säga hej och godmorgon. sneglade misstänksam på alla jag mötte och lite tyst hoppades att någon skulle vilja visa sig vara mänsklig därinunder. Jag blev genast en av dem och jävligt stressad. Jag skrev i slutet av en brev en gång att jag undrade varför jag var så jävla stressad i Sverige. Nu fick jag en datapunkt.

Jag kände tidigare hur jag var så besviken på det Sverige som jag har uppväxt i och hur politiker och mediefraktet har växt sig så ohanteligt stort att jag inte kunde ta del av nyheter alls innan Radio Bubbla kom. Men nu kände jag en växande avsky för svensken. Gamla män med grått hår och pastellfärgade pojkläder som deras fru har valt. Unga hipstermän, med tajta jeans och kvinnohöfter.