Martin

Tim Black, ryska konserren i Palmyra, ställer Bach och Prokofiev som motvikt till IS-terroristernas barbari. Företsebar kritik från politiker i väst, symptom på en kultur som förkastat sina högre ideal. Det här är alltså en konsert med klassisk musik som de ryssarna har ordnat i Palmyra. Palmyra som är en svårt krigsdrabbad stad men också en sån här antik kulturskatt med gamla arkeologiska vackra tempel.

Det här är en gammal amfiteater och överallt runt omkring ser man resten av den antika tempel. Jag vet faktiskt inte vilken, det är en romersk arkitektur kanske. Det var en romersk utpost back in the day. Här har de låtit uppföra en konsert. Det är förlåtet väldigt knepigt på grund av säkerhetssituationen, men de har flugit in Rysslands bästa musiker och de får fantastiska recensioner delvis i västländsk media.

New York Times till exempel har en väldigt positivt omdöme. Det som kanske är mer intressant är vad det här symboliserar i ett större perspektiv. Det här som Spiked plockar upp. Du pratar om det här i en artikel från Spiked Online. Det är en sådan paradoxal situation som vi hamnar i idag som skapar lite kognitiv dissonans.

I den mån som det finns något land som aktivt står upp för västerländska värderingar idag så är det Ryssland. Man kan tycka att det är helt sjukt för Ryssland är ett land där den regeringen har gått som allra längst av alla europeiska länder. Där man har fullständigt avskaffat yttrandefrihet, bötesfrihet. Normala politiska system, svågerkapitalismen är fullständigt urspårad, man håller på med en aggressiv imperialistisk politik.

Oerhört mycket negativa saker i Ryssland. Samtidigt så är det bara Ryssland, det går inte att tänka sig att amerikaner, britter eller fransmän skulle ordnat en konsert med Bach och Prokofiev i en amfiteater i Palmyra. Det skulle vara ett direkt stötande för dem, tanken är otänkbar.

Boris

Det intressanta som Tim Black pekar på här är kritiken från en del. Den har vi kunnat se i svenska tidningar. Du har nästan bara sett det här noterat och omskrivet om i Expressen och då omskrivet som ett Putin-propaganda-gippo. Men den ganska grunda skribenten missar ju precis det som du och Tim Black pekar på här, att det obehagliga Ryssland och Putin blir alltså bärare av västerländska världen.

Det är intressant att så få kommentatorer ser kopplingen till det här. Ryssarna är ju väldigt historienvetna även i sin propaganda. Det är klart att propaganda gick på, men det gör det inte mindre intressant. Eller vackert framförallt. Även motståndarnas propaganda kan vara vacker och ha en, som du säger, perverterat positiv grund. Eller hur man ska uttrycka det. Men det här för ju tankarna direkt till belägringen av Leningrad.

När man när. Shostakovich skrev sin sjunde symfoni, den skallade Lednigrad-symfonin, med målet att den faktiskt skulle uppföras i det belägrade Leningrad. Men den hann uppföras på en tre, fyra ställen ute i världen innan. Och sen sattes den upp några månader senare inne i det belägrade Leningrad, där man hade lyckats skrapa ihop 40 stycken i den här totalt svältridna och sönderbombade stadien.

40 klassiskolade musiker satte ihop en symfoniorkester som framförde den där med högtalare riktade mot de tyska frontlinjerna så att de tyskarna kunde också höra att de tokiga ryssarna ger sig inte. Och det finns ju ett underbart uttalade av en av de tyska befälhavarna att Det här var ju början på invasionen av Ryssland och det gick ju väldigt bra för tyskarna.

Men han säger att när han hörde musiken då insåg han att nej, det här kommer ju aldrig att vinna. Och det är liksom den traditionen och det här exemplet som nära konserten lutar sig mot. Och det komplicerade är att Putin kliver ju på väldigt många sätt fram som försvarare av Ryssland. Grundläggande västerländska värld.

Det finns allt där som du pekar på. Hans typer pressfriheten. Han striper till och med nästan fysiskt journalister om det behövs. Vi har en galopperande svår kapitalism. Och det här är också i en mening djupare rötter, därför att vi har den ryska upplysningen på 1700-talet när Katarina den Stora faktiskt bjuder in den mest radikala franska upplysningsmannen Diderot att verka vid hennes hov.

Och han blir efter ett tag förtvivlad, därför att han berättar om några fantastiska diskussioner med Katarina och hovmännen. Därför att de själva ska bli upplysta. De tycker om att diskutera med honom och lära sig mer. Men de ger ju själva fan i alla hans reformeringsförslag av samhället. Alltså, vad vi ser här är hur märkligt det än nog är det diktatoriska upplysta enväldet som är bildat. Som är i spel i det som ligger bakom den här konserten. Och det är också lite svårt för Västerlandet att ta till sig på något sätt.

Martin

Ja. Det är svårt att ta till sig. Jag tycker också att det är svårt att tänka helt klart kring de här frågorna. På många sätt är det Ryssland som är det som är kvar och samtidigt som den regeringen kan tyckas ha gått långt, på många sätt, så är Ryssland kanske det land i Europa där den regeringen, eller andra typer av den regeringen, inte har kommit så långt. Till exempel där kristenheten fortfarande har en utpost och det inte är någonting som är fullständigt underminerat och förlöjligat och förstört. Att det finns kristendom kvar. De har inte alls lika mycket av till exempel identitetspolitik och andra sådana här giftiga intellektuella tendenser.

Boris

Nej, exakt. Och det vi måste komma ihåg också är att det som händer i världen idag, det är ju en bekräftelse på en gammal rysk tankegång. Tillbaka till sarerna och genten i fördold form hos Lenin och Stalin också och nu Putin. Moskva är det tredje Rom. Man har en historisk messianism att det är Ryssland som ska rädda kristenheten.

Det är alltså inbäddat i den ryska folksjälvdokumentaliteten. Det är ingenting man kan säga om det är bra eller dåligt. Det finns det och man får förhålla sig till det. Som Expressens journalist och den här brittiska ministern säger att det är ett propagandajippo. Då missar man helt poängen med... Då försöker man inte ens förstå sig motståndare,

Martin

vilket alltid är korrekt. Och vi som inte är investerade i den här konflikten, som inte får betalt av dato eller av Ryssland och sånt där, det är viktigt för oss att hålla tungan rätt i mun. Man måste ju kategoriskt göra motstånd mot både rysk och amerikansk imperialism till exempel.

Man måste kategoriskt ta avstånd från... Till exempel inskränkningar av yttrandefriheten i båda de här supermakterna. Samtidigt så är det här ett intressant exempel på att man kan inte vara för kategorisk i till exempel sitt reflexmässigt motstånd mot allting som Ryssland gör.

Boris

Nej och sen tycker jag att Tim Black har en väldigt bra poäng här också. Kritikerna faktiskt inte förstår skönheten i det hela. Det är en sån, låt gå för att det är propaganda knep också, men det är så oerhört elegant i scensat för att liksom åskådliggöra skillnaden mellan västerländska världen och Israel, al-Qaida, jihadisternas barbari. De använde den här scenen för offentliga avrättningar när de kontrollerade staden.

Martin

Ja, det är inte utan att det är en vacker gest. Det är väldigt intressant.