Martin

Per Gudmundsson, partistödets införande ledde till kartellbildning och i förlängningen till att partierna inte företräder folket. Det här är ju en ledartikel så den ska inte ligga i politikavdelningen utan i opinion enligt Bubblas regler. Men det är en så intressant faktaspeckad och en sorts historisk tillbakavlicka också.

Boris

Men det är bara för att formen som den skriver inför är på ledaravsidan så betyder inte det att den. huvudinnehållet är tyckeri, utan det här är mer en nyhetsartikel fast med någon typ av politisk historisk utläggning, så jag håller inte med om att den inte ska ligga där. Men det som är intressant med den, det är att vi har ju pratat ganska mycket om partistöd och pressstöd och den utvecklingen innan i radion, men nu har Per Gummelsson plockat upp den tråden och redogjort lite grann för kulturarvet. för dess införande och vad som har hänt med det politiska Sverige sedan dess.

Martin

Partisträdsystemet är ett äckligt och intressant aspekt av den svenska bidragsstaten. Vi glömmer ofta, vi pratade tidigare i sändningen om företag som får bidrag via instegsjobb och sånt där. Och naturligtvis finns det en massa enskilda personer som får bidrag. Men bland de största och viktigaste bidragstagarna att uppmärksamma är de politiska partierna.

Och det handlar alltså om mer än en miljard om året som betalas ut i bidrag till politiska partier. Och där sitter det ju med tillväxt. började faktiskt i form av pressstöd. Det som idag heter pressstödsystemet, det var det ursprungliga partistödet som infördes för att finansiera partiernas tidningar. Det kan man säga att det var ett indirekt sätt att finansiera partierna, men tanken var att man skulle ha en politisk idébildning och sådana här saker.

Det var i alla fall de tjusiga parollerna som man satte på det här projektet. Splittrade man ut partistödet från pressstödet. Och idag är det ett jättesystem. Det här är ganska nytt, det har bara funnits sedan 1966. 1969 blev det också ett lokalsystem med kommuner och landsting. Och då var det ganska modesta summor. Och nu har mängden pengar som betalats tredubblats.

Boris

Precis, och det som man slås av när man läser den här artikeln är att det är ganska... ganska rimliga förfaranden utifrån partiernas egna intressen. Det som har hänt är att de har kommit till makten väl där så har de sett till att säkra sin egen fortlevnad på ett väldigt Spinoza-inspirerat vis genom att helt enkelt droffa åt sig av kakan.

Efter tid har de gått från att vara beroende av en massa människor som håller på med gräsrotsaktivism och lobbar för förändring av partiet från grunden och betalar medlemsavgifter och allt sånt där. Det är väldigt oklart hur orsaksanmanet ser ut om det är så att partierna införde partistöd och sen blev de av med medlemmarna för att de inte brydde sig om dem eller om medlemmarna lämnade och då skaffade de partistöd för att inte gå under.

eller om det var en växelverkan. Men tydligt är i alla fall att de har gått ifrån att få finansiering av medlemsavgifter, framförallt för att de har tappat 4 av 5 medlemmar på några decennier. Och sen så går Per Gudmundsson in i en lite statsvetenskaplig förklaring av vad som händer efter den här typen av roffarmentalitet.

Och det är att Enligt statsvetenskapliga forskare bildar partierna en typ av kartellverksamhet där de utökar sina privilegier och resurser från det offentliga och sen frigör sig från medborgarinflytandet. Det som kommer av det är att om medlemmar betyder mindre innan så betyder de ännu mindre efteråt. Folk behöver inte vara medlemmar.

Folk i partier behöver inte i huvud taget bry sig om att företräda väljaravsikter eller folkopinioner eller någonting. För att de bryr sig inte om att de behöver, de behöver ingen medlemmar, de behöver ingen pengar från medlemmarna. Och de kan helt enkelt bara fortsätta med sin, sin liksom, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin, sin process där de berikar sig själva på andras bekostnad i fred för att de behöver inte bry sig om någonting utan möjligen då att få viss antal röster var fjärde år. Det är en väldigt intressant statsvetenskaplig modell som presenteras här och han refererar ju här statsvetenskaplig forskning. Men han sammanfattar det på ett väldigt intressant sätt.

Martin

Hur partierna har gått från ett bra sätt att få fram ett nytt sätt att få fram Intresserepresentation för specifika grupper.

En tid för nu ganska länge sedan då människor egentligen inte behövde reflektera över politiska åsikter och inte behövde fundera mellan valen på vilket parti de skulle rösta på utan det bestämdes av ens klass, tillhörighet, vilken typ av jobb man hade, om man var lantbrukare så röste man på Centerpartiet, på bondförbundet, om man var en lönaställd röste man på Socialdemokraterna och så vidare.

Och. Åtminstone enligt Gudmundssons beskrivning här. Jag vet inte, jag tycker det finns en tveksamhet där. Men så hade man då en politik som var nerifrån och upp. Därför att saker och ting gick genom partiorganisationerna, maktkanaliserades genom att aktivister jobbade i partiorganisationerna för sina hjärtefrågor och så vidare. Och sen så gick man ifrån det här paradigmet med en sorts ekonomisk grupptillhörighet.

Och då började partierna... röstmaximera istället för att rikta sig till intressegrupper. Och först då förväntades väljare att liksom informera sig, utvärdera politiken, välja parti utifrån att korrigera i vilken riktning politiken var på väg. Men nu har det varit lite för mycket åt det här hållet, då röstar jag på det andra partiet. Men det var ett ganska annorlunda sätt att tänka.

Och det är väl fortfarande så som jag uppfattar att man pratar i mainstream. om politik och det är så en duktig samhällsmedborgare förväntar sig att agera. Men som Gudmusson påpekar så har vi gått vidare till nästa steg som du pratar om med karteller. Och där blir helt enkelt partierna en förlängning av statsapparaten.

De är en del av staten och de är helt frikopplade från väljare, från partimedlemmar Det har nästan inga likheter, drivkrafterna och inriktningarna som de har med det gamla systemet. Så att partierna får mindre och mindre konflikt med varandra. För att alla partier har samma intresse, alla jobbar för att bevara sina egna privilegier, utöka sin egen gemensamma makt, men det är någonting som partierna framförallt har gemensamt som den styrande delen av staten.

Partimedlemmar är helt meningslösa och i den må man fortfarande ha medlemmar. Så är de helt marginaliserade, de har inget inflytande. Partiledningen bestämmer allting. Riksdagsledamöter har inte ens något inflytande längre. De är bara röstboskap för partiledaren.

Boris

I den bemärkelsen så tycker jag att det blir extra intressant att betrakta det som Sverigedemokraterna säger om de övriga partierna, att de är en sjuklöver. Sen tycker jag också att det är lite för tidigt att säga någonting om Sverigedemokraternas roll i det här. För att de verkar ju snarare ha identifierat det här fenomenet och positionerat sig så att de kan dra nytta av att vara de enda som inte jobbar på det här sättet. Men det betyder ju inte att de har någon typ av substans som egentligen skulle leva kvar efter det. Att de inser att de också kan göra det.

Martin

Sverigedemokraterna tar emot mångmiljonbelopp i partistöd, så jag tycker gott att vi kan säga åtta klöver.

Boris

Exakt. Och det är det som blir konsekvensen på längre sikt. Sen tänker jag också att det här är orsaken till varför man har så här broilers nu för tiden. Det hade man inte förut. Den här typen av professionalism inom politiken. Att det går typ inte att vara som Tobias Fjelldin längre. Utan du måste vara extremt tillrättalagd och medietränad i döds. Så du låter inte som en normal människa när du pratar längre om du håller på med politik.

Martin

Jag tycker att den allra mest intressanta poängen som görs i den här artikeln, förutom att det är en massa intressant historisk tillbakablick och sånt där, det är den här frågan om orsakssambandet. Alltså varför har det blivit på det här sättet att partierna är nu helt frikopplade från medborgare, väljare, partimedlemmar och är ett eget intresse, en egen del av statsmakten som jobbar för sina egna privilegier?

Och det här är en poäng som egentligen är ganska enkel att förstå, men som jag kan inte mena att jag har hört det uttryckt på det här sättet tidigare i sådana här sammanhang. Att just det här systemet med partistöd skapar ju, och det är ju också bara sådär enkel ekonomi, spelteori. Det är klart att det är så att om partierna ser till att de ger sig själva enorma bidrag från staten så blir de därmed oberoende av sina egna medlemmar.

Så att, bara nu... Vi kan aldrig säga nånting exakt om orsakssamband i sådana här sammanhang. Men det är verkligen anslående att partierna går från ett system där de är faktiskt 100% privatfinansierade, som det var då fram till, ja inte 1966 då, det var lite tidigare egentligen. Men nu så får partierna i snitt 70% av sina intäkter från offentliga medel.

Och för vissa partier är det 90%. Som Gudmundsson säger i den här artikeln, privata donationer är en droppe i havet i jämförelse. Det som verkligen har påverkat politikens utveckling är de offentliga partibidragen. Det är det verkliga problemet.

Boris

Jag tycker också att det känns väldigt väntat på ett sätt, men väldigt irriterande på ett annat. Det känns som att vänstern är tysta om det här. De som annars har någon så här farsartad idé om att demokrati är så himla viktigt och partierna ska spegla det som folk vill och bla De är helt tysta om det här för att de är själva såklart en del av det.

Men det brukar ju finnas oberoende vänstermänniskor som kritiserar den här typen av system utifrån en demokratisk synvinkel. Men det är ingen som pratar om det i vänstern i Sverige, vad jag vet i alla fall.

Martin

Nej, det är helt sant. Det är en jättebra reflektion. Och det är en av flera saker nu där vänstern är knäpptysta. Där man tycker att de borde skämmas. Vi pratar ju... för ett tag sedan här om pressstödet och pressstödsystemet. Vilket extremt hyckleri det är att kommunistiska tidningar som Proletären och Offensiv som pratar vitt och brett om den onda borgarstaten och sådana saker, de är ju totalt beroende av staten.

För att de lever på pressstöd, som har den ursprungliga formen av partistöd och vissa versioner. Och det har man aldrig någon i vänstern kritiserat. Och man har aldrig någon från KPM eller ifrågasätta att hela deras förment statskritiska verksamhet är helt finansierad av staten.

Boris

Och ändå så har de mag och håller på att klaga på att... De brukar säga ganska i uttryckligen att vi lever i en kapitalistisk, fullständigt kapitalistisk samhällsordning. Och det kan man ju tycka låter helt apart om man är höger. Men i deras definition så är det i någon mån så. Och ändå så paraciterar de på just det här upplägget.