Transkribering
Filmskaparen David Lynch död vid 78 års ålder
Martin
David Lynch, död vid 78 års ålder i lungemfysem, regisserade Twin Peaks och Mulholland Drive samt ytterligare ett flertal, bästa dels surrealistiska, filmer. Var även engagerad inom transcendental meditation och grundade David Lynch Foundation for Consciousness-Based Education and World Peace. Filmskaparen David Lynch dog i veckan som gick, så det har varit mycket prat.
om honom på senaste... Jag känner lite grann att David Lynch har varit som det heter, ständigt aktuell i många år. Åtminstone sedan i 20-25 års tid. Det har också varit många kommentarer på BBSen. Många som sagt att de vill att vi ska prata om David Lynch här i radion. Det hade vi nog gjort oavsett, men det är alltid roligt när vi får önskemål om ämnen för radion.
Jag blir alltid väldigt glad för det, så jag är tacksam för det. Självklart ska vi prata lite om David Lynch, om folk vill det. Jag är lite kluven till ämnet. Egentligen tycker inte jag att David Lynch är särskilt intressant som konstnär, kanske som kulturellt fenomen. Det intressanta är kanske att så många är intresserade av honom, inte så mycket själv och hans filmer. två övergripande uppslag här för att prata om David Lynch.
Det ena är mina egna reflektioner kring hans filmer. Jag har skrivit ner lite stolpar här med sådana tankar jag kan prata om. Det andra uppslaget är att jag har gjort en liten djupdykning i David Lynch nu de senaste dagarna genom att kolla på en lång video där han håller låda hans masterclass. Det ska vara någon sorts kurs i hur man skapar filmer och kanske annan konst.
Jag har hört David Lynch prata i tre timmar om sig själv och sin konst. Jag är faktiskt lite kunnig nu kring de här sakerna. Jag vet hur David Lynch själv tänkte kring sina filmer. Och det stämmer för övrigt exakt med hur jag alltid uppfattat hans filmer. Men det stämmer inte överens med hur folk brukar prata om dem. Så det är min plan för vad jag kan tänka säga om David Lynch idag. Jag är lite osäker på var man ska börja. Jag skulle kunna prata lite om hans filmer och sådär. Eller kanske du vill göra det, Boris?
Boris
Martin
Okej. För det första då så måste jag ju säga då att jag har aldrig fångats av David Lynch-filmer. Jag har sett det mesta, tror jag. Jag har sett många av hans filmer i alla fall. Men jag har egentligen mest kollat just för att det har varit David Lynch. För att han har varit så hajpad. Och jag har velat förstå vad som finns bakom. hypen. Men Mulholland Drive till exempel jag såg den två gånger. Först ungefär när den kom av allmänt intresse och sen såg jag den igen för att folk pratade så mycket om hur bra den var och så vidare.
Jag kollade på Twin Peaks, såg jag på tv. Jag tror att den gick på svensk tv för jag minns det från den tiden. Så det är väl ganska tidigt minne för mig. Jag har väl egentligen, min spontana intryck av David Lynch filmer har väl egentligen varit framförallt att de är... Att de är lite fula och lite tråkiga. Och såklart att de är fragmentariska och osammanhängande på ett ganska irriterande sätt.
Det finns såklart många bra filmer som är lite fragmentariska. Det kan såklart vara helt okej. Icke-linjära narrativ som det är ibland. Men då ska det också finnas några intressanta idéer som utforskas genom de här fragmenten. Men jag har aldrig känt att David Lynch har... några intressanta idéer i sina filmer. Utan allting handlar bara om det handlar liksom om lösryckta, suggestiva scener som ska ge någon sån här vag förnimmelse och slå an någon sträng i tittarens undermedvetna.
Varje lynchfilm är en sekvens av sådana suggestiva lite diffusa bilder. Och jag tror att det finns en exakt teknisk förklaring till vad Det var som David Lynch höll på med hela tiden och varför alla hans filmer känns på det sättet. En annan sak som jag tänker kring David Lynch och hans filmer är att de är så olidligt amerikanska.
Oavsett vilka idéer han eventuellt försöker utforska så har han bara en enda estetisk kontext att presentera idéerna i. Vilket är en ärkeboomers perspektiv på sin egen tid. i efterkrigstidens USA. Det är som amerikanaslopp. Skräpmusik från 50-talet. Alla platser är fula.
För det är typiska amerikanska platser. Amerikanska småstäder, suburbia. Det är enormt oestetiskt. Om man inte är liksom amerikan eller en själslig boomer som känner någon sorts nostalgi för allt det där. Det är väldigt fult och primitivt och okultiverat. Och David Lynnes stick det är det här med att utforska vad som finns under ytan i det amerikanska efterkrigspsyket.
Vilket tydligen är oändligt kittlande för vissa människor. Det finns något kusligt under ytan. I den amerikanska idyllen, den lugna småstaden, döljer mörka hemligheter. Va? Vilken otroligt spännande observation. Jag fattar att det är kittlande om man är totalt formaterad av amerikansk skräpkultur och inte har några andra referensramar. Men den amerikanska plebejens undermedvetna är inte särskilt intressant om vi faktiskt försöker prata om konst.
Kanske om vad det skulle kunna innebära att vara en stor filmskapare. Då får man anstränga sig lite mer än att bara sitta och ha lite gåshud över sina egna suddiga minnesbilder av generiska barndomsupplevelser i en extremt okultiverad och andefattig miljö. En sak är att man är amerikan. Jag ska inte missa under amerikaner att vara sentimentala över sitt eget sorgliga samhälle.
Som eventuellt var lite mindre sorgligt för ett par generationer sedan. Men för folk som inte är amerikaner. Jag kliar mig i skallen och undrar vad det är som är så intressant. Jag förstår att folk är marinerade i amerikansk kultur. Men för mig är det så främmande, så ointressant och så trivialt. På många sätt de här observationerna eller idéerna, impulserna som man utforskar.
Så jag fattar från ett amerikanskt perspektiv. Jag vet till exempel att Bronze Age Pervert, som jag gillar väldigt mycket, han älskar David Lynch. Han får de här rysningarna för att han är ju amerikan. Han är uppvuxen i suburbia. Han är totalt marinerad i hela sitt liv i amerikana slopp. Han växte upp i en förort till Boston, där hans pappa var professor på MIT. Jag älskar Bap, han är en väldigt viktig person, en väldigt imponerande person.
Men han har vissa blinda fläckar, generellt relaterade till hans förträngda amerikanism. Så fine. Jag förstår att väldigt intelligenta och sofistikerade personer som till exempel Kostin Alamariu kan harna förblässen för David Lynch. Men jag är inte amerikan. Jag är europea. Jag känner inte att mina sensibiliteter och intressen alls adresseras av det här som David Lynch håller på med. Ja, förlåt. Jag har kanske mer att säga. Men jag tror att jag sätter punkt där tills vidare.
Boris
Det där kan bli en jättebra SM som verkligen tar koll på allt det här lynchhyllandet. När det gäller filmer så kan jag uppskatta de väldigt enkla, nästan thrillerartade som man själv inte kanske gillade som Blue Velvet.
Jag kan ha en förståelse för att man vill ha en ormskins kavaj om det är äkta ormskin. Det är fullt normal drift. Nej men det är just det du säger med avsaknaden av idéer. Det var väl det som fick folk att pina sig igenom. För rätt många upplevde nog på slutet att det var en pina att ta sig igenom två säsonger av Twin Peaks.
Och det var ju väldigt få som gick på den tredje säsongen. För man tänkte att alla de här dansande mumlade dvärgarna måste betyda någonting. Och det gör det ju faktiskt. Dansande dvärgar, ibland nakna som pratar baklänges, betyder något. Och det finns ju faktiskt en idé hos David Lynch som han tjatar om och om igen i intervjuer, i en dokumentärfilm som gjordes om någon 2016 som är en ganska vilsam och trevlig film.
Och det är det att språket räcker inte till. Språket kan inte beskriva någonting på ett korrekt sätt. Det är bara bilden som kan göra det. Och därför är ju många av hans filmprojekt till för att illustrera denna enkla och ganska billiga idé.
Att språk och ord... kan innebära en inskränkning av vårt sätt att uppfatta ett objekt eller en medmänniska. Språket har sina begränsningar. Det är förvisso sant. Men jag tycker det är lite töntigt när man ska beskriva att... Ska man beskriva att språket har sina begränsningar, då är det alltså en dörr som pratar baklänges.
Och ingenting är vad det verkar och då går folk in i konstiga spegelrum. Alltså det är symbolik på en så synnerligen primitiv nivå. Så jag tror att många gjorde som jag när de tittade på Twin Peaks. Så här enkelt kan det väl, det måste väl finnas mer än det här, men det fanns det ju inte. Jag tycker det är jättebra att du tar upp det amerikanska i Lynch.
Därför att det är väldigt särregelt amerikanskt. Och det blir jätteknäppt när jag har sett en del filmskribenter som har skrivit långa minnesord över David Lynch och talat om att den lynchiska världen är så kafkaartad. Och det är ju... ärkesnurret. Den är inte kafkaartad. Kafka skildrar människor som försöker leva lugna, normala liv.
Men de hindras av att göra detta av krafter som är utanför deras egen kontroll. Det är poängen med Kafkas väldigt koncisa och realistiska skildringar av livet. Lynch däremot, hans människor försöker också leva lugna, normala liv. Men de hindras av sina egna drifter som de inte har någon koll på. Och av andra strifter. Det finns någonting, som du sa, under ytan som får allting att bli till skit.
I Kafkas värld så är det stat och byråkrati och yttre krafter som får allting att bli till skit. Och det är en jäkla skillnad. Och det är det som skiljer europeiskt och amerikanskt mycket. Så att för mig så är liksom mycket av Linds filmen... Han gör ju ett pojkaktigt intryck. även i slutet av sitt liv i intervjuer och även i masterklassen. Och problemet är väl det jag tror att det är.
Han kommer aldrig förbi pojkstadets skräcken för vuxenvärlden på något sätt. Han tror att det är något mycket mer komplicerat där borta som inte han har förstått. Så han är obegripligt överskattad faktiskt. Men en ormskinsk kavaj tycker jag alla borde ha.
Martin
Jag har inga kommentarer om ormskinsk kavaj. Jag tror att det finns ett lager till. Det är väldigt intressant att se om hans idéer om språket till exempel. Den här kanske lite infantila inställningen. Men jag tror att det finns en annan metod som ligger någonstans mellan den mer filosofiska grunden och uttrycket i... I hans konst eller filmerna.
Som är det som jag har inte tagit del av så mycket annat han har gjort. Jag vet att han är målare och musiker och har skrivit böcker och sånt där. Men jag har ju lyssnat på den här Masterclass-videon. Och det var en rätt grundlig sak. Alltså Lynch, han ligger verkligen ur texten om hur han tänker, hur han ser på konst, hur han gör film och så vidare. Vad han tycker om andra filmer, vad han tycker om sina egna filmer och så vidare. Jag känner att jag lärde mig mycket om honom. och jag har lite grann en känsla att jag förstår mer om David Lynch än många som skriver om honom i diverse andäktiga kulturartiklar hur man ska tolka hans filmer och så vidare men en sak som han fokuserar mycket på är kreativitet och inspiration han säger att man måste fiska i sitt eget undermedvetna för att hitta idéer som fångar en och som man sedan kan utveckla i sin konst och det finns mycket här som jag gillar Jag kanske låter väldigt negativ när jag pratar om David Lynch.
Det är bara att jag vill bara säga att hans filmer tilltalar inte mig så mycket. Jag tycker han verkar vara en väldigt sympatisk person. Och han har många idéer som jag tycker är ganska bra. När han inte uttrycker dem i film. När man pratar om sina idéer. Så en sak han säger. Han återkommer till det här ofta. Jag har sett i andra intervjuer också nu i dagarna. Han säger att... Det är små idéer som man får i förbefarten. Man kanske får en aning om någonting, man kan skymta dem, man kanske inte kan artikulera dem klart.
Men de där idéerna, eller fröerna till idéer, de är väldigt viktiga. Konstnärens första uppgift är att ägna mycket tid åt att dagdrömma. Att låta hjärnan löpa fritt för att man ska kunna fiska efter de här idéerna, jaga efter idéer och hålla fast i idéerna och utveckla dem. Men det första man måste göra... I den processen att värdesätta sina egna idéer.
Att verkligen lyssna efter dem och ta dem på allvar. Även om de är små. Även om de kanske inte verkar så viktiga i början. Så måste man ta dem på allvar. För att det är ens egna idéer. Jag tycker att det är ett väldigt viktigt perspektiv. Det är väldigt intressant. En annan intressant sak är att han säger själv att han upplever inte att han har haft särskilt många bra idéer.
Han säger något i stil med att han har haft tre riktigt bra idéer i sitt liv. Men man måste fiska vidare. Och om man bara kan fånga och skriva ner ett antal idéer. Då har man snart en film. Närmare bestämt så behöver man 70 idéer. David Lynch föreslår, som den ärkebom han är, att man ska skriva ner sina idéer på små registerkort. Index cards. Och om man får ihop 70 kort med en idé på varje, då har man en film.
För då skriver man helt enkelt en scen för varje kort och vips så har man sitt manus. Och jag tycker att det här låter som en jätterolig process för den som vill utforska sin egen kreativitet. Alla borde sitta och skriva ner slumpmässiga idéer på en registerkort. Men frågan är varför någon annan ska vara intresserad av vad som står på ens kort. Och här kommer vi till David Lynchs filmer. För att när man känner till hans metod så är det helt uppenbart varför filmerna är som de är.
För David Lynch går och samlar på sig idéer som han kallar dem. Diverse ingivelser som han har när han sitter och dagdrömmer. Det är bokstavligt talat hans metod. Och när han har 70 idéer så kallar han det för en film. Och börjar spela in den. Det känns väldigt vagt och lösryckt. Därför att det är uttryckligen hans metod att föra ihop en massa vaga och lösryckta idéer till en förment helhet.
Och han säger gång på gång så övertydligt att jag inte fattar hur någon kan ha missat det. Att han själv inte vet vad hans filmer handlar om. Han säger att ibland så upptäcker han i efterhand, efter att filmen har gjorts, så upptäcker han vad den faktiskt handlade om. Och jag säger inte att det här nödvändigtvis är ett värdelöst sätt att arbeta. Det verkar till exempel vara jätteroligt för David Lynch att jobba på det här sättet.
Men för att det ska bli genuint intressant eller konstnärligt värdefullt så krävs i princip att David Lynch... Ska vara en enormt intressant person. Alltså att hans undermedvetna och hans dagdrömmar. Ska vara så laddade med potent intellektuellt och estetiskt innehåll. Att det automatiskt är intressant att få se en sekvens av glimtar in i hans huvud.
Och för mig så är David Lynch inte en sån person. Han är en amerikansk ärkeboomer som är marinerad i och fixerad vid samma skräp som alla andra amerikanska boomers är fixerade vid. Det är som om någon är jätteentusiastisk över musik och vill ge dig ett musiktips. Och hans tips är att du ska lyssna på Beatles.
Ja, du vet, Sgt. Pepper. Jävla bra skiva. Boomers gör sånt oironiskt och David Lynch han gör exakt den saken oironiskt åh här är en jättebra låt som ni alla borde lyssna på med Roy Orbison okej Boomer tack så mycket Boomer det alltså jag vill inte racka ner för mycket på David Lynch som person som sagt men det är uppenbart Han är inte en så superintressant person att han bara kan sitta och ösa slumpen, säga brottsstycken helt unmedvetna och automatiskt så blir det intressant eller god konst eller något sånt där. Han är bara inte den personen.
Boris
Ja, men det är just det som är problemet. Och jag tycker inte problemet är bara att han inte har ett sånt omedvetet... Självsliv som... Att det inte är tillräckligt intressant det han drömmer. Bara så han sovdrömmer eller dagdrömmer. Problemet är ju också just hans motstånd mot struktur, mot språk.
Han anser ju att bokstäver utövar diktatur. Över den här upplevelsen, förnimmelsen man kan få när man dagdrömmer eller när man sover. Och den måste ju återges liksom så. oförmedlat. Den ska bara upp på duken. Hans målning är inte speciellt bra. Eller så gör man film av det som du säger. Man stösslar ut sina upplevelser obearbetade.
Och det där har ju liksom fått också många filmskribenter att säga att han var liksom filmkonsten surrealist. Och det är också så. ärke kocko. Surrealister vaknar inte på morgonen och sen går och målar en tavla. Minns vad de drömde och målar en tavla. Det är ett jäkla slit att vara surrealist och bearbeta sina drömmar. Helst kan man gå till en psykoanalytiker också.
Gärna fästa det på skrift och bearbeta skriften och sen måla. Alltså han hoppar ju över allt det där. Och där ligger just det där som jag säger att det här är så jäkla märkvärdigt. Det blir ännu märkvärdigare för att jag inte bearbetar det. Vilket gör det extra dumt.
Martin
Jag har försökt säga det här flera gånger. Jag ska försöka säga det ordentligt nu. Nu när jag har satt minne i David Lynch de senaste dagarna så har jag genomgående uppfattat honom som en väldigt sympatisk person. Trevlig kar, mys farbror. Verkar inte ha någon som helst illvilja eller skadeglädje i sin själ. Det var inte alls något problem för mig att lyssna på hans utläggningar i flera timmar. Jag hade kunnat lyssna några timmar till.
Jag satt på golvet och byggde Lego med barnen. Sen lyssnade vi på David Lynch tillsammans. Det var toppen. Det var mycket mer intressant än någon av hans filmer till exempel. En intressant sak med honom som jag gillar är det här med hans andliga intressen. Han var väldigt intresserad av andlighet eller nyandlighet kanske. David Lynch, som alla ärkeboomers, var en New Age-flummare. Hela sitt liv var han en övervintrad Maharishi-följare.
Det är alltså samma indiska guru som The Beatles tydde sig till på 60-talet. Det blir liksom inte mer ärkeboomare än så. Man hör ju aldrig Paul McCartney prata om Maharishi nu för tiden. Men David Lynch verkar aldrig ha bytt spår. Han var hela sitt liv en entusiastisk propagandist för Maharishi-kulten. Transcendental meditation kallas det. Det är det västerländska namnet eller varumärket som de utvecklade.
Det är ganska bra grejer. TM, TM, TM. Det är en bra meditationsteknik. Om man vill testa meditation men inte vet var man ska börja. TM, det är en väldigt bra idé. Enda problemet är att man måste ha ett mantra. Och det enda sättet att få ett korrekt mantra är att köpa det från en certifierad Maharishi-konsult. Men det där gillar jag förstås. Det är härligt att de har en bra business kring sin andliga strömning.
Det är för tummen upp för mig helt enkelt. Men jag menar när jag säger att jag tycker att det är bra sunda idéer. Och jag tycker också att det märks på David Lynch. Att han var på många sätt en psykiskt sund... person. Och han var också en vän av psykisk hälsa. Mycket mer uttalad än de flesta kända människor. Han var också en vän av glädje. Jag kan personligen ofta tycka att glädje är ett överskattat värde i allmänhet.
Men inom konsten så är det väldigt uppfriskande med folk som inte är så fokuserade på lidande och mörker och förhuttnelse. David Lynch har en utläggning i masterclass samtalet om att Lidande är inte alls så centralt för konsten som folk tror. Och framförallt kan man skildra lidande utan att själv lida. Eller att utsätta sig i en publik för lidande.
Så han var en ganska glad, frisk och sund person. Och när jag försöker förstå varför folk gillar honom. Jag tycker inte det har kommit fram så mycket i hans filmer. Men det kanske gör det i viss utsträckning. Och det är kanske en av förklaringarna till att folk gillar hans filmer. För att de på något sätt... På något sätt så får filmerna folk att må bra. För att han kanaliserar den här sunda, psykiska inställningen som han har.
Boris
Ja, men som privatperson, det tycker jag man ska betona. Just den här dokumentärfilmen som har tio terror på nacken. Där möter man en jättetrevlig... Man som sitter hemma i farsans gamla snickeribot. Det är liksom Emil i Lönneberg. Det är en person man vill ha som grannen på landet helt enkelt.
Gå över och röka pipa med och muttra lite. Men det är liksom det som borar Bittans mission i livet. Den goda grannen på landet. Som gjorde snygga möbler också.
Martin
Han verkar ha levt på många sätt ett välsignat liv, David Lynch. Han har väl delvis haft en image av att han har varit en kämpande regissör. Han har inte slagit igenom kommersiellt och så vidare. Och det är lite lustigt med tanke på hur känd han är. Varför har inte han gjort storfilm efter storfilm med gigantiska budgetar i Hollywood i flera årtionden? Ända sedan Mahalon Drive åtminstone så har han varit absolut kultstatus. Varför har inte Hollywood använt sig av honom?
Jag tror att det beror helt enkelt på att... De gillar honom för att han är lite grann som en skön typ och kanske en driftkucka. Men alla vet att han inte är särskilt bra på att göra film. Man kan inte riktigt igen de stora budgeterna. Men han har ändå gått väldigt bra för honom. Han har fått göra filmer och sånt där. Har haft väldigt hög status. Nu hyllas han mot slutet av sitt liv som en av de största filmskaparna någonsin. Men det slår mig att han verkar ha levt ett fantastiskt liv.
Han hade ganska bra familjeförhållanden. fick mycket hjälp hemifrån och satsade på sin konst och sånt där. Han lyckades etablera sig i Hollywood genom att flytta in i ett gammalt skjul bakom en skola han gick på i Beverly Hills. Så han säger själv att i fyra års tid så bodde han på bästa tänkbara pangadress i Beverly Hills. Trots att han var en fattig målarstudent.
Så han har varit baserad där mitt i smeten bland alla de här högdjuren och den här speciella kulturen. Han har fått... väldigt mycket av det där. Han har säkert arbetat för det också. Men känslan jag får är att det är litegrann Mr. Chance. Att han har bara vandrat David Lynch-aktigt, sömngångaraktigt genom allt det här. Han verkar ha varit en hårt arbetande konstnär på vissa sätt. Men han har verkligen Förstår du vad jag menar Boris? Jag vill inte säga privilegierad för det är ett sådant modord. Men han har verkligen haft ett välsignat liv.
Boris
Ja, jag tror att han också har... Nu spekulerar jag vilt som jag ofta gör. Jag tror att det ligger rätt mycket det du säger om hans personlighet. Jag tror att i Hollywood som Hollywood är så vart han en slags maskot. Ja men kommer David, han vill göra en film. Ja för fan, låt grabben göra en film då. Något blir det väl. Ingen kan någonsin reta sig på trots det.
Alltså regissörer är ju ofta, vare sig bra eller dåliga, aggressivt egensinniga. Lynch, det goda, man kan säga att han var på något sätt... sympatiskt i egensyn, inte aggressivt. Vilket är en god egenskap.
Martin
Bra. Film, det har slagit mig de senaste dagarna att... Skulle vara kul att prata lite mer om film. Jag har lite grann ett filmintresse och har filmskapare som jag verkligen gillar. Till skillnad från David Lynch som jag tycker är ganska mediocre. Jag skulle kunna tänka mig att prata lite mer om film framöver. Det är en intressant konstform. Min favoritfilmskapare är ju en person som jag kan tänka på nu lite grann som... Den europeiska högerkulturella inversen av David Lynch. Men det får vi komma tillbaka till en annan gång. Jag vill inte spoila det.