Martin

Tidigare påven Benediktus XVI död vid 95 års ålder efter längre tids sjukdom. Höll ämbetet i åtta år innan han 2013 som första påven efter Gregorius XII 1415 abdikerade. Josef Ratzinger, mer känt som Pove Emeritus Benedikt XVI, var åter tiden 95 år gammal.

Han var tysk. Födda och uppvuxen i Bayern, levde nästan hela sitt liv i södra Tyskland, framförallt i Bayern, som akademiker, arkebiskop i München och... och småningom då kardinal Pove. Det finns ett par intressanta frågor, nästan som mysterier kring Ratzinger som Pove. Det är i alla fall intressanta frågor som jag inte har svar på och som det verkar som att alla som pratar om honom verkar inte ha svar på de här frågorna, nämligen hur han blev Pove och hur han slutade vara Pove.

Den första frågan, det är att det betraktades... som jag har förstått det som ett oväntat val när han blev påve. Det verkade inte vara i linje med kyrkans allmänna utveckling vid den tiden, eller generellt i vår tid. Och även idag kvarstår väl det intrycket. Det finns en del att säga om det här, om Ratzinger som en konservativ, reaktionär typ i kyrkan.

Den bilden stämmer egentligen inte, och det kanske vi kan återkomma till. Men det uppfattades allvar så som ett... anomaliskt och kontroversiellt val. Samtidigt som det gick väldigt snabbt. Det var inte så att de hade en sån här lång överläggning med jättemånga kandidater och de satt inne i basilikan i flera veckor och överlag.

Jag tror att det var den andra dagen de var där så valde de Rötsinger. Och för andra då så finns det ingen riktig konsensusbild av varför han applikerade. Hans företrädare... Johannes Paulus II var påve i mer än 25 år. Benediktus hade uppenbarligen en helt annan inställning. Abdukerade efter åtta år och hittade på några nya titlar på Emeritus.

I stort sett första gången i kyrkans historia. Det finns då den här, som nämns också i bubblubriken, Gregorius XII på 1400-talet. Men som jag har förstått det så var det... Det var under väldigt annorlunda omständigheter. Det här med att det plötsligt bor två påvar i Vatikanen på samma gång, både aktiva och non-monot. Det är någonting helt nytt. När han avgick så hänvisade han till sin bristfälliga hälsa.

Men det finns inga förändringar. Min själ skulle jag säga betrivlar den förklaringen. För det första så levde han i 9 år till, längre än han var påväg. Och för det andra så fortsatte han att vara intellektuellt aktiv. Vissligen mycket lugnare liv såklart, utan resor och så vidare. Han kanske inte hade levt lika länge om han fortsatt var påväg. Man kan tänka att han som påväg har ändå en sorts plikt att sätta sitt uppdrag före sin hälsa.

Påväguppdrag är inte vilket jobb som helst. Man säger att nu känns det inte bra längre. Nu känns det lite jobbigt och stressigt så nu slutar jag. Särskilt en frum och plikttrogen person som Josef Ratzinger. Han borde väl ha resumerat mer i den stilen. En idé som cirkulerat är att han... Han avgick för att ha inflytande över nästa påvägperiod.

Så att eventuellt då för att han visste att nästa påväg skulle bli en sån här extremradikal typ som det också blev. Så då vill han finnas där vid sidlinjen och kanske kunna moderera efterföljarens framfart. Det verkar inte riktigt stämma med vad som hände sen men det är i alla fall någonting som jag har hört spekuleras i. Och en annan idé som finns det är att Rathsinger inte alls ville bli påväg. och att han till och med gjorde särskilda ansträngningar under åren innan för att straffa ut sig inför Pove-valet 2005.

Han publicerade då så jättekontroversiella skrifter, han pekade ut andra kardinaler som jättedumma som att han försökte göra sig ovänner i kardinalskollegiet. Så utifrån det kan man säga att han kanske såg den här tiden som Pove som en sorts odräglig plikt. Han kunde inte tacka nej till det, men till slut så kunde han inte stå ut med det. Så då var han tvungen att dra sig ur.

Men, återigen så verkar inte det stämma med att han faktiskt blev på... Rimligen så kunde han ha hittat ett sätt att inte bli vald, om han verkligen inte ville. Alltså om han stod där och sa liksom att jag vill absolut inte, det går ju inte, jag kommer abdikera direkt när ni väljer mig. Han skulle kunna sagt någonting som gjorde att de andra kardinalerna inte valde honom. Och någonstans så tror inte jag, alltså att vara påve är en......är en... En oerhört viktig maktposition, som alla andra politiska toppositioner.

Det var knappast så att det inte fanns någon annan kardinal som var intresserad av uppdraget. Så att de var bara tvungna att ta den här killen som absolut inte ville. Och återigen då, när han väl var påve när allt det där hade hänt, då borde liksom pliktstrogenheten tagit över handen. Så en annan idé som är omloppad är att han... på ett eller annat sätt tvingades att abdikera. Alltså det fanns krafter inom kyrkan som inte gillade honom, kanske såg honom som alldeles för konservativ, och de ville breda iväg för en mer radikal Pove.

Vilket man också fick. Men då är frågan, varför inte samma krafter, varför stoppade inte de ratsningen från att bli Pove i första hand så att de sluppeterade? Det är åbäket. Så att, man kan ju tänka sig något mindre dramatiskt, kanske till exempel att... Att Dauzinger kanske såg det som rimligt att en ledare för en stor organisation avgår innan han blir allt för gammal och dysfunktionell. Ungefär som att ledare för företag nästan aldrig sitter kvar på vd-posten tills de dör.

Premiärministrar dör sällan på sina poster, åtminstone inte av hög ålder. Även monarker som påvinner en sorts monark abdikerar ibland till och med tjejsträden av Japan. fabrikerade för några år sedan. Och det var första gången på flera hundra år som som Japan fick någon kejsare, Emeritus. Jag vet inte om Akihito, om han kanske var lite inspirerad av Benedikt.

Han hade avgått då sex år tidigare än han sånt där. Men det är i alla fall, det är inte en helt galen idé att lämna över sin post innan man dör. Det är en ganska rimlig idé för att få yngre och friskare människor till toppen och för att kunna ha mer välordnade övergångar där Kanske en tidigare generations ledare finns kvar och kan hjälpa sina efterträdare och så vidare. Men, ja, fan trots. Jag tycker det känns som att det finns någonting lurt. Det är i alla fall någonting mystiskt kring Benediktus och hans påverskap.

Boris

Ja, nu det går igenom alla konstigheter va? Och det känns det ju liksom bara dumt att försöka hitta någon förklaring. Det finns två som sällan luftas, nästan aldrig. En förklaring skulle vara att faktiskt att han var en speciell sorts person. Alltså han var känd som den stora, benhårda ideologen och en man med kraftfulla nyper och som hann ordning i vatikanen och kring påven.

Och då har man en speciell mentalitet som förstärks och formas. Och precis som i ett företag eller i en organisation eller vad som helst så är det inte givet att du kan gå in och bli en bra övergripande ledare när det vart den kraftfulla gråeminensen. Det händer väl, men lika ofta händer det att det inte blir så bra.

Den som var bra som gråeminens. Det är inte bra så som Pove eller VD eller vad det nu kan vara. Den andra möjliga förklaringen, och den tror man allt för ofta glömmer bort i väldigt många sammanhang, det är att han orkar inte längre. Han ville bara inte. Pliktrohet eller vad som helst glömdhet. Långt liv bakom sig, känt som intensivt, hårt arbetande, alltid på vakt mot irrillära och idiotier.

Det här är en av flera videor som jag har gjort. Tack för mig, och tack för att ni har tittat på den här videon. Och till slut yttersta ansvarig. Vi glömmer bort möjligheten att folk inte får lust längre. Jag vill inte, jag skiter i det här. Gud är med på detta, jag frågade honom i morse ungefär. Jag drar mig undan. Jag tycker båda förklarar rimliga än de här. Till exempel som du tog ihop hur... Osammanhängande tanken är att han tvingades bort.

Alltså, den är ologisk i alla led. Och ville man ha bort honom, då skulle man verkligen ha se till att han flyttades långt bort. Det är... Jag kan tänka mig att man stupar rent... Tänk dig själv att ha Benediktus ideologiska inställningar till kyrkan och tron och sen ytterst vara ansvarig för detta jävla herke av konstiga nationella riktningar och politiska viljor. Alltså det är... Nej, det är inte så. Det är en rimlig tanke,

Martin

men jag vill inte längre. Jag är ju verkligen ingen expert på romerska katolska kyrkan och deras teologi och allt det där. Men för mig är det väldigt oklart vad han hade för sorts inställning. På något sätt var han ökänt för att han var en reaktionär, han var väldigt konservativ.

Men samtidigt så finns det många saker som pekar i en annan riktning också. Han kanske var den mest konservativa påven på ett tag, men det säger inte så mycket. Historiskt var han, under andra vatikankonsiliet, I början av 60-talet var han mer som en teologisk rådgivare än en kathedalskälld.

en tysk katenal. Och då var han en av de de liberala reformivrarna som drev på för den här agendan. Han var absolut ingen som satte sig på tvärn utan han var en pådrivande person för de här progressiva reformeringarna av av kyrkan. Och sen sägs det att han ändrade sig senare, att han hade liksom han tänkte om efter andra Vatikankonsiliet.

Men vad gjorde han i sådana fall för att dra saker i en annan riktning? Alltså som påve så lyfte han sig. med knappt ett finger för att vrida klockan tillbaka. Så på sätt och vis tycker jag att han är en perfekt bild av konservatismen. Det här som vi pratar om ibland, konservatismen som är skynda långsamt. Kyrkan ska reformeras. Den gamla ordningen ska rensas ut. Den ska ersättas av senmodern sekulär progressivism.

Men det ska inte gå fullt så fort som de mest radikala vill. Så att under H.V. Benedikts så saktade radikaliseringen ner. Men det var ju nog radikalisering som... som fortsatte. Och det är också att han i nio års tid så var han så satt han och såg allting som Franciscus har gjort vilket har varit liksom en en, alltså verkligen gasen i botten i den här progressiva beriktningen.

Och han har inte gjort någonting. Han har fått frågor om det och alla har velat att han ska uttala sig och säga liksom att sakta backar, men han har inte sagt det. Han har sagt saker som att nej men jag och Franciscus vi är liksom precis. lika sinnade och vi står här hand i hand och jag är med på noterna liksom. Så att det är den konsekvens som det i praktiken fick med avseende på det, att han blev påverk med Meritus medan Francisco tog över, var ju snarare att förstärka den här radikala agendan.

Boris

Ja men det ligger ju väldigt mycket i det där med att han... förkroppsligar konservatismens dilemma. Och hans konservatism kan man säga, det syns i hans senare uttalanden, när han går till Arn, de tydligaste ar...

Konservativa uttalandet gjorde, vilket inte är så jättekonservativt egentligen, men som väckte uppmärksamhet. Det var när han angrep den sexuella revolutionen på 60- och 70-talet. Med utgångspunkt från att den hade lagt grunden för till exempel alla pedofilskandaler i kyrkan. Det är kanske en lite konstig inställning.

Men när det begav sig så var han ju inte speciellt aktivt kämpande utåt på de här områdena. Snarare var det så att han stod för en riktning som att de här sakerna kan vi diskutera. Vi ska vara med och diskutera det här i samhället. Han förändrade sig sen till 20-30 år senare.

till att det här är någonting som vi absolut inte kan diskutera. Det här är liksom grundläggande dogmer. Inga avorter, ingen homosexualitet, inga kvinnliga präster. Öööö, vad kan det ha varit mer? Prioritimedel förstås. Inga prioritimedel när ni gökar. Och allt det där hade inte haft några problem med att vi är med och diskuterar föremot. Och det där vänja kommer, det här är ingenting att diskutera, det här är ont.

Allt det här är satans påfund. Det fanns också egentligen betingat av en uttalad oro för att allt det här skulle, om man diskuterade det här fritt i samhället, och kyrkan skulle diskutera detta, så skulle det erodera kyrkans inre styrka. Han var ju väldigt mån om att ha kyrkan som en stark, solid kraft.

Och det här kan jag stämma ihop med det här med att han inte orkar längre. Att vara konservativ och allvarligt syftande, det är en omöjlig position egentligen. Om man är en allvarlig och tänkande människa. Och därför han drog sig undan.

Martin

Ja. Ja, jag vet inte, jag känner mig själv klurig på ena sidan. Det är lätt att rallera. Man kan säga att det inte är ett särskilt ärorfullt eftermåle. Han körde mot stupet, men inte med gasen i botten. Är det något att vara tacksam för? Jag är verkligen lite osäker. Jag är kanske inte en av de som totalt förkastar allt vad konservatism är.

Konservatism är enormt mycket sämre än en rimlig och hedlig hållning. Men konservatism är... bättre än de alternativ som i praktiken tenderar att vara tillgängliga. En konservativ påve är kanske det bästa man kan hoppas på. Ungefär som att en konservativ premiärminister är generellt sett det bästa man kan hoppas på. Alltså för att en reaktionär påve eller premiärminister helt enkelt inte är ett alternativ. Jag är uppriktigt osäker på hur man ska tänka kring den saken.

Boris

Jag tror man ska ha mera stalinskt där. Som ni ser så rör sig bilen mot stupet. Det är det som är viktigt att hejda. Inte mycket är vunnet om man sitter i baksätet och inte dricker gaser i botten. Man vinner några dagar där, kanske en timme, det beror på hur långt från stupet man befinner sig. Hos konservatismen finns ju också en faktisk ovilja att uppröra.

Man vill ju alltid att det ska vara lugnt och stilla som man antog att det var förr. Och det innebär att man aldrig drar ut i krig riktigt för sin ståndpunkt. För då blir det ju bråk. Kulturskrig och riktiga krig. Det är ju bara att titta på det här med islam. Först gav man ju intryck av att verkligen tycka att det var skit med islam. De har bara fört elände till världen. Citerar han.

tidigare katolska tänkare. Och så får han jättemycket kritik av detta. Så backar han och ber om ursäkt. Sen ber han sin ställning efter detta. Först går han ut hårt, får pisk, backar det upp. Det var till bråk. Och sen var han alltid noga med att tala för sonen då och tillåka Islam. Så det var inte så mycket krut i honom.

Martin

Ja, det var det. Trots allt kanske den bästa påven kanske under min livstid, jag vet inte, föddes under den förfara påvens tid. Och säkert den bästa påven som vi kommer att se på ett bra tag framöver.

Boris

Ja fast det är...

Martin

Du är kanske mer optimistisk väl? Nej för faskarna, alltså... Ledarskapets försörjning.

Boris

Jag tror vi kommer att se många bra katolska präster, men... Tanken på att vi skulle få se en bra påv på den här sidan domedagen, det tror jag inte. Det är ett slutande plan. Alltså det är en gigantisk organisatorisk statsapparat faktiskt. Det är byråkratisk apparat. I toppen på sådana apparater uppenbarar sig inte den goda ledaren. Det är det som är problemet med kyrkan. Det är inte så mycket tron som att det är en byråkratisk apparat.

Martin

Jag kommer inte att tänka på en... En stor ledare, en väldigt välskött ledare som faktiskt blev ledare mot sin vilja. Tvingades fram till den högsta positionen av omgivningen. Trots att han hela tiden sa nej, nej, nej. Jag ville inte... Hahaha Längre på Stefan Löfven.

Boris

Hahaha

Martin

Det är väl etablerat i historiska ingångar att han insisterade på att han inte ville bli partiledare och statsminister. Men att partiet, eller partistrategierna, funktionärerna, spindlarna i nätet, hade bara bestämt att det måste bli han. Så mot sin vilja fick han leda partiet och leda Sverige.

Boris

Men han har ju gjort en Benediktus nu också. Han drog sig undan. Och så har vi startat ett konsultföretag istället för att ge råd och så vidare.

Martin

Jag ser det, Stefan Löfven, Sveriges Benedictus. Eller Benedictus, katalysismen Stefan Löfven. På många sätt.