Transkribering
Äldre personer som har många barn har lägre kognitiv kapacitet enligt studie
Martin
Äldre personer som har många barn har lägre kognitiv kapacitet enligt studier av data från 20 europeiska länder. Föräldrar till tre eller fler barn testar som sex år äldre tvåbarnsföräldrar. Effekten särskilt tydlig i norra Europa. Det finns studier framför oss som är fransk-amerikansk studie som bygger på analys av data från ett antal europeiska länder.
Jag tror det är 20 europeiska länder plus Israel. Det man har tittat på är äldre personer, personer som är i passionsålder eller äldre, de har mätt deras kognitiva kapacitet så att man försöker undersöka vad det är som avgör huruvida någon är pigg och alert när de är gamla. Varför är vissa människor slöa och dementa och varför är andra människor kognitivt välfungerande när de är äldre och så vidare.
Då har man sett att en faktor som har ganska stor effekt i dataanalysen för hur Hur kognitivt välfungerande de är, är hur många barn de har. Och i den här studien så har man, jag vet inte varför, men man har bara tittat på folk som har två barn eller fler. Alltså inte analyserat folk som har ett barn eller folk som har noll barn. Men i den här datamängden då har folk som har två, tre, fyra och så vidare fler barn.
Där kan man se att de som bara har två barn, om man jämför de som har två barn med de som har tre eller fler barn, så ser man då att personer som är lika gamla har då tvåbarnföräldrarna, när de är lika gamla, har en kognitiv kapacitet som om de vore 6,2 år yngre. Och det är en rätt stor skillnad i termer av kognitiv kapacitet hos äldre personer.
Så det finns någonting, det finns någon typ av samband och återigen då givetvis det är en... En korrelation, inte en kausalitet. Men det finns någonting där som gör att de facto i Europa så är de som har två barn har bättre kognitiv kapacitet i sin ålderdom än de som har tre eller fler barn. Och effekten är särskilt stark i norra Europa.
Det är alltså ännu större skillnad i kognitiv kapacitet mellan de här grupperna i norra Europa. Lite mysterium, speculeras lite i artikeln från forskarnas sidan vad det beror på men det är egentligen inte deras jobb att förklara vad det beror på utan de gör dataanalyser och visar på att det finns de här korrelationerna och de säger också själva att nästa gång vi gör en liknande studie så borde vi absolut titta på folk som bara har ett barn och folk som inte har barn så ser vi hur de passerar in i den här bilden.
De har lite spekulationer men ärligt talat så är inte de, jag tycker inte de är superintressanta deras spekulationer. Men jag tycker det är ett superintressant ämne och det är högaktuellt för mig personligen. Jag kan ju definitivt säga att jag känner mig inte smartare nu än innan jag skaffade barn. Definitivt tvärtom, ärligt talat. Första barnet innebar en kännbar sänkning av min produktivitet och min intellektuella kapacitet.
Jag var mer intellektuellt, dynamisk och... och aktiv och kapabel person för, för, säg, två och ett halvt, tre år sedan. Och med andra barnet, som alltså föddes för två, tre månader sedan. Det andra barnet har ju varit närmast katastrofalt för mitt arbete. Det är därför det gör så få radiobubblesändningar. Och det är inte bara för att jag inte har tid, utan problemet är ganska mycket att jag är, jag är inte så skarp i huvudet längre.
Alltså mitt huvud är fullt av bebismos. Det är inte bara för att jag inte har tid, utan för att jag inte har problem. Jag umgås med små barn, jag pratar babyspråk, jag tar hand om kinkiga barn på dagar och på nätter. Vilket innebär att vibba in med barnen, vara på deras nivå och samtidigt vara väldigt närvarande där och då i den stunden. Alltså att verkligen på riktigt vara på deras nivå.
Och det känns som rätt sak att göra, givet att jag har barn, de har stora behov av omsorg. Jag vill vara väldigt närvarande, jag vill knyta väldigt starka band till dem, jag vill vara med dem. liksom försöka vara en viktig del i deras utveckling och inte vara liksom en mer kanske så här traditionell fadersroll som är mer frånvarande under småbarnsår och sånt där. Men kognitivt, vi pratade om det i artikeln här, kognitivt så ska jag vara ärlig och säga att det känns det känns liksom begränsande, jag känner mig påverkad av det.
Det är mindre filosofi och politisk teori och geopolitik i mitt huvud nu och ganska mycket... bebismos. Och jag är medveten om att den här fasen är ju tänkt att gå över. Och det gör den ju säkert. Den måste gå över, annars är det ju en katastrof som har drabbat mig och min hjärna och mitt yrkesliv. Så jag har till försikt. Mitt tålamod är inte slut. Jag hoppas för övrigt att alla ni som hjälper till att hålla igång Bubla ekonomiskt har översen då kanske ett visst intresse av att följa den här annorlunda fasen.
När det händer lite mindre på radiofronten och sånt där. Så det löser sig säkert. Men samtidigt så tror jag att det vore naivt att inbilla sig att det någonsin blir som innan. Jag blir kanske aldrig lika fri i tanken. i framtiden eftersom mina barn alltid kommer finnas med som en faktor i allt jag gör, på gott och på ont.
Jag blir kanske aldrig lika ambitiös, jag blir kanske aldrig så risktagande som jag var en gång i tiden. Det är någonting som jag definitivt känner och är väldigt säker på. Jag är mycket mer konservativ och riskavärd nu. Jag får nya positiva egenskaper av nya livserfarenheter, men jag kommer också tappa positiva egenskaper som hörde min barnfria ungdom till. Och sen är det helt enkelt så att om man tar en flera år lång paus i sitt arbete, i sin inträkter eller utveckling, då har det livslånga effekter.
Alltså om person A jobbar på oavbrutet i, säg, tio år med något projekt, medan person B har en flera år lång period däremellan då han jobbar mer på spardåga för att han håller på med något annat, då kommer ju person A allt annat lika före person B, inte bara då utan för all framtid. så att kunskap och erfarenhet och så vidare och kapacitet akkumuleras.
Så att jag har barn kommer att ge mig nya saker, men jag kommer kanske aldrig få tillbaka det jag försökade för att bli förälder. Det är en komplicerad ekvation. Jag kan fundera över de här sakerna som delvis berörs av den här studien. Du Boris, du som har fyra barn, hur ser du på den här... Har du offrat en del av din kognitiva kapacitet tror du för att vara förälder?
Boris
Det låter som om jag inte vill säga nej. Nej men alltså det är så jäkla fler, fleraktigt. Dels kan jag trösta dig med att när du kommer ut på andra sidan så kommer du göra det med väldigt mycket mer skärpta sinnen. De som inte går igenom detta att få barn, förlåt alla ni som inte har barn, men det är en rolig paradox idag.
Men paradoxalt nog så är det så att när man har fått och haft barn... Då förlorar man en del av den barnslighet man hade innan. Och om man inte upplever att få barn så kommer man att behålla barnsligheten. Alltså tvåhundratycket, man blir vuxenare, får mer skärpta sinnen, man kan väga med det du kallar konservativt.
Man kan väga med och värdera saker på ett helt annat sätt. Alltså inte att man förlorar i tankeflykt efteråt. Sedan tycker jag att den här studien är så jäkla knepig. Dels måste man se ordentligt över de här människornas kognitiva utveckling över tid.
Sedan tror jag att det spelar en oerhörd roll om man har många barn. Under vilka förhållanden man får många barn. Vi har idag en artikel om en muslims pappa med 14 barn i massa olika äktenskap. Det är en jäkla anledning. Korkat skulle jag tro. Verkar vara det så många variabler i det här sammanhanget.
Jag ger inte mycket för undersökningen. Däremot tycker jag att det är intressant just det här som jag tror många i dina ålder upplever. Att få barn måste tvingas lägga bort en massa andra saker. Och känna att nu kommer jag på efterkärlek. Nu blir jag mindre skärpt. Kommer jag någonsin ur detta? Har jag förlorat något för evigt? Jag kan garantera faktiskt att det gör man inte. Man kommer ut på andra sidan som en... Fånigt uttryck, bättre människa, faktiskt. Ha förtröstan!
Martin
Ja, det låter trösterikt. Jag upplevde tidigare i mitt liv, jag kommer att tänka på ett samtal som jag hade för ett tag sen som jag påminner om häromdagen av de på BBSen som bumpade tråden. Jag blev intervjuad av den här killen Edvard. Jag vet inte om det här duckit upp på din radar Boris, men jag lät mig intervjuas och sen la vi ut den på radio BBS-flödet.
Han var ju ung, jag tror han var 21 eller 22, väldigt ung. Väldigt intresserad av intelligens och genialitet och sådana saker. Och jag sa till honom att jag är inte alls lika skarp intellektuellt som jag var när jag var 23. När jag personligen anser att jag peakade i intellektuell skärpa. Då var jag briljant och hade liksom gnister av genialitet. Och jag var otroligt snabbtänkt och kreativ och jag hade liksom en otrolig intellektuell kapacitet.
Alltså jag tänker tillbaka på mig själv när jag var då. Jag är väldigt imponerad och jag önskar att jag fortfarande kunde göra sådana. sådana tricks med min hjärna som jag kunde då. Men jag har ju andra saker nu som gör att om jag skulle gå upp i konkurrens med den 23-åriga Martin Eriksson så skulle jag springa cirklar kring honom. Han skulle inte ha en chans mot mig.
Därför att jag har så mycket mer... Jag tror jag beskrev det då som list, eller slughet. Age and guile beat youth and exuberance. är en sån här uttryck som man har på engelska. Och bara rå intelligens och rå mental snabbhet är ingen match för att vara livserfaren och ärrad och vis och strategisk och listig.
Samtidigt som det är nånting djupare, nåt mer diffus, nånting som är svårt att förklara. Jag bara kommer tänka på det nu på den här diskussionen. Det är en sorts transportering av olika typer av... värden eller egenskaper som jag tror går in i föräldraskapet också. Att man kanske avhänder sig vissa saker som är på ett sätt kanske mer uppenbara och mer lättare att beskriva och lättare att se. Så får man igengäld saker som är mer subtila men mer kraftfulla om man kan se dem och vet hur de ska användas.
Boris
Ja och samtidigt så har jag, alltså jag vet ju inte hur du var lyssnaren på programmet, jag vet ju inte hur du var när du var 23 år. Men det är ju en vanlig uppfattning alltså att man är smartare, mer kvicktänkt, kan ta till sig stora idéer och visioner och till och med komma med egna sådana. När man är ung, jag är inte så jäkla säker på detta alltså, att det stämmer med verkligheten.
Jag har inte fått dagbok så in i helvete länge. Jag vet inget mer plågsamt än att jag levde också, jag kan bara tala för mig själv, jag levde länge när jag föreställde mig att fan jävlar mycket idéer jag har kläckt, tur jag har dagböckerna kvar och kan gå tillbaka. Det är en fruktansvärt läsning så man får lust att bränna dem för att ingen ska komma över dem.
Jag tror vi har en felaktig syn på både ljud och text. Det ligger något nästan inkodat hos oss. Och sen är det också kulturellt att se på ungdomen som en gillande underbar tid. De har varit väldigt mycket smartare än man är nu. Jag tror inte ens det stämmer på just det här. Jag tror inte att din uppfattning om dig själv är riktig. Det är inte bara att du har blivit listigare och äldre utan att du kanske inte var så smart. Jag var inte det i alla fall.
Martin
Nej. När du borde vara 23, det var ju på 1400-talet. Ja, precis. Så ni har ju tittat annorlunda då. Jag går ju också tillbaka till mina dagboksanteckningar i viss utsträckning, men också på saker som jag skrev på den tiden. När jag skrev om mina filosofiska teorier och sånt där. Jag var konstaterad att jag är impad. Impad över, dels så klart hur ambitiös jag var, men också att jag kunde dra ihop så många olika trådar, för att ge mig på väldigt ofta.
ambitiösa, försöka att syntetisera olika idéer och ibland kan jag verkligen säga såhär, wow, vilken slutledning liksom, jag tror inte att jag hade gjort den kopplingen och lyckats formulera det sådär bra nu. Jag känner mig genuint imponerad av det jag gjorde under den perioden mellan, säg, 15 och 25 eller sånt där. Men samtidigt, jag saknade perspektiv på den tiden och jag misslyckades med alla de här projekten därför att jag tror mycket för att jag var för smalt fokuserad på.
vissa saker. Jag kunde inte sätta det i ett större sammanhang som hade behövts för att göra någonting för att liksom, jag vet inte, sjösätta en stor teori eller liksom att kommunicera det till andra människor. Det var någonting som jag hade... Jag gjorde de här sakerna för mig själv bara och hade inte ens det sociala perspektivet på kunskap och intellektuell utveckling som är absolut essentiellt. Och jag tänker att det här är en parallell med... nu spårar vi ju rejält här, men alltså...
Det är en parallell till stora vetenskapliga upptäckter som är så gigantiska och intressanta. Det finns många exempel på stora vetenskapliga genombrott, teoretiska genombrott, som har gjorts av personer som har varit väldigt unga. Jag har ett känt exempel i Albert Einstein och hans teorier som i mångt och mycket utvecklades, alltså som var idéer som kom till honom från tonåren och framåt.
Säg mellan 15 och 25 eller sånt där. Det var ju inte under den epoken som de här idéerna blev stora genombrott. Sen tog det resten av hans liv att utveckla och marknadsföra och att faktiskt ge de här idéerna en plats i världen och ge dem en verkan. Det kunde han inte göra när han var 20, säger han.
Men de här initiala gnistorna av inspiration och ursprungliga ursprunget till idéerna. Det är ju så jag tänker på det, som att det är saker som varsakar sin tid. Och vissa sådana här, vissa saker måste ske ganska tidigt i livet. Till exempel då bara för att när man är ung så är man inte lika bunden av världen omkring en och av det sociala och av konventioner.
Man är mer benägen att bara spränga igenom alla de gränserna. Och då kan man på ett sätt se längre, tänka radikala tankar och så vidare. Men det är först senare som man kan använda sig av de sakerna för att Framförallt för att göra dem verksamma i världen.
Boris
Vi pratade faktiskt om det här i något program i radionsbegynnelse. Och jag minns att jag då tog upp en text av Lars Gustafsson som berör precis detta. Och han refererades till några järnforskare som menade att, jag var väldigt tilltalad av teorin måste jag säga, att det fanns två... Det finns olika järntyper. En som utvecklas språngartat tidigt och en som föds med latinsk benämning som är senatorsjärna.
Som att man är ganska trög och sen utvecklas. Man vill bara klokare och intelligenter och mer visionär med åren. Alltså två helt olika järnor kopplade på olika sätt helt enkelt. Mycket tilltalande teoria. inbillar mig hela tiden att jag tillhör kategori två. Vad ska vi kloka det?
Martin
Nu blir jag ännu mer nedslagande eftersom du uppenbarligen inte har en nationell senators hjärna.
Boris
Ja, men du har ju de här stora Einstein-upptäckterna när du sitter i årsåldern. Så det är liksom hugget som stucket, det är när det gäller verkshöjden på en stanka. Det är bara att de inträffar i olika punkter i livet. Jag kan säga på ett tag att jag kände mig som en kvinna. Jag var ganska rätt korkad fram tills första barnet. Då var det väldigt mycket som lossnade mentalt.
Martin
Hur gammal var du då? 30. Och du kopplade er till att bli förälder?
Boris
Ja, alltså det var ett... Jag gick in i något helt annat. Ja. Jag kände det nästan rent fysiskt att nu är jag en annan. Det var väldigt mycket som jag bara klev ur och klev in i någonting annat. Och blev... Jag hade liksom varit pratsam och skrivande och aktiv åren fram till dess. Men någonting hände där definitivt.