Martin

Fackförbundet Arbetstagarna startas som alternativ till de socialdemokratiskt bundna LO-förbunden. Erbjuder samma tjänster såsom juridisk rådgivning, medlemsutbildningar och inkomstförsäkring, men för betydligt lägre avgiften 200 kronor per månad, oavsett bransch eller lön. Förbundsordförande Richard Alin kommenterar att det ju blir billigare när man räknar bort Jennerströms lyxlägenheter, 60 miljoner till socialdemokraterna och miljonlöner till Pamparna.

Ja, ett nytt fackförbund ser dagens ljus i Sverige. Arbetstagarna. När man klickar in på den här sajten så ser man att det är idelbekanta ansikten i uppstartsgruppen. Fem personer finns namngivna och med bild på hemsidan. Och de är Richard Dahlin, redan nämnd. Jag har inte superbra koll på honom, men jag tror att han är en förrättad lärare.

Och han är någon sorts libertarian. Textning.nu Han verkar vara en sympatisk person, jag tror att jag är Facebook-vän med honom för jag får uppdateringar om saker han håller på med. Tekningar som hans skollelever har gjort åt honom och han håller på med daytrading tror jag. Köper och säljer aktier, något åt det hållet. Jag har inte så bra koll men jag råkar vara Facebook-kompis med honom. Det tror jag för att vi libertarianer har ädat varandra några gånger. Han verkar vara en riktigt hyvens person, mitt intryck.

Klaus Bernpintner behöver ingen närmare introduktion i det här sammanhanget. En nästårig i den svenska. högerlibertarianska rörelsen. Anton Stigermark, känd profil från den svenska nationella rörelsen. Eller om man ska säga allt höger än, jobbar med palestra, media och många andra projekt. Timmy Okshagen, en legendar inom vissa libertarianska kretsar. Men vi behöver inte gå närmare in på det.

I det här sammanhanget, ni som vet, ni vet. Och det femte namnet är Sven Valerio. Ett nytt namn för mig, men när jag gjorde en snabb sökning så tror jag mig ha upptäckt att han är styrelseledamot för Alternativ för Sverige. Eller att han har åtminstone varit styrelseledamot. Så att, det ser ut som det här. Det är en sorts allians mellan libertarianer och allt höger.

Som på det glada tiotalet. Men det är såvikt jag vet inte någon organisation som står bakom. Så det är inte som AFS eller DFS eller Bubbla eller någon annan grupp utan det är de här enskilda personerna och kanske några till. Möjligen kanske man kan säga att det är gruppen kring sajten Folkungen som ligger bakom där. Det är väl lite känslan som jag får. Det är lite svårt att prata om det här projektet.

Jag känner att vi måste prata om projektet men vi sitter i en något knepig position. Å ena sidan så handlar det här i viss utsträckning om våra kompisar. Å andra sidan så måste vi ha ärliga analyser. Vi skulle inte ha någon trovärdighet om vi hyllade projekt bara för att vi kände någon som driver det eller om vi avstod från att kritisera ett projekt av sådana skäl. Och tyvärr så känner jag att det finns rätt mycket att vara skeptisk mot i det här projektet och det kan vara lite lärorikt tror jag att man tittar närmare på det.

Så det finns ett antal stora problem, både principiella och praktiska problem. Men om jag ska börja någonstans så tycker jag man kan prata om det kanske mest uppenbara praktiska problemet. Nämligen att det är ett så oerhört stort projekt att starta ett fackförbund. Det är inte nödvändigtvis en dålig idé. Jag tror att det är en dålig idé, men det är inte nödvändigtvis en dålig idé. Det är, om man säger, en ambitiös radikal rörelse som röner framgångar kommer före eller senare till en punkt där man konfronteras med fackföreningsrörelsen och behöver utmana fackföreningsrörelsen.

Och eventuellt så skulle det kunna vara den rätta vägen framåt då, att starta en alternativ fackföreningsrörelse. Jag tror inte det och jag pratar gärna mer om det lite senare, men även om det vore rätt väg så är det ändå helt helt fel ända att börja i. Därför att ett så stort projekt... kan man bara ta sig an om man redan har en stor rörelse med människor, pengar, infrastruktur, politiskt inflytande.

Det är det som är poängen med en fackföreningsrörelse, att det är en stor och mäktig organisation som kan få saker gjorda därför att den har stora resurser och för att folk respekterar och fruktar den. Om man tittar på arbetarrörelsen så tog det årtionden av facklig kamp på gräsrumsnivå med strejker och så vidare. Samtidigt byggde man upp en massiv politisk maskin, det vill säga socialdemokratin.

Facket och socialdemokratin är en och samma rörelse. Det är den fackliga respektive den partipolitiska tentackeln på en och samma politiska bläckfiskmonster. Det är ibland därför det är lite konstigt om man säger så här att det är som facket, fast utan 60 miljoner socialdemokrater. Det är poängen, facket och socialdemokratin är en och samma sak. Den enda grupp i Sverige som har den typen av resurser och som skulle eventuellt...

att kunna lansera ett alternativt fackförbund. Det är Sverigedemokraterna, enligt min bedömning. Och som vissa eventuellt minns så lanserade SD faktiskt en organisation som kallades för Löntagarna. Det här var 2014, början av 2014, under ett valår så de drev det här genom valåret och lade ner projektet en månad efter valet eller något sånt där. Så att det var ett kort, kortlivet projekt.

Jag skulle säga att det var absolut rimligt för SD att utforska den här idén och om de hade satsat seriöst på det så hade de gjort det. så hade det kanske kunnat leda något. Men ST misslyckades. Det föll totalt platt det här projektet. Det lades ner efter mindre än ett år. Jag tror det gick från december 2013 till oktober 2000. September, oktober 2014.

Så 9-10 månader. Så, ärligt talat, hur ska det här gänget kring arbetstagarna, som inte har i närheten av SDs resurser, som inte har i närheten av SDs folklighet, trovärdighet, räckvidd, hur ska de lyckas där SD misslyckades? Man kan säga att det är en imponerande hög ambitionsnivå, men man kan också säga att det nog tyvärr är totalt orealistiskt.

Boris

Eller vad säger du Boris? Jag förstår ingenting av det här. Det är... Det är ju tappet på något sätt. Man brukar tala om att välja kuller man ska dö på. Det är... Här har man skottat ihop en liten jordhövda och ställt sig på. Alltså, för mig är det här ett så sanslöst, verklighetsfrämmande projekt. Jag tänker lite grann så här att... När de här väldigt goda och duktiga och kloka människorna, man fattar med det, sitter och skriver sin presentation, då skriver de så här, citat, än idag mobiliserar LO hundratusentals funktionärer för att kampanja för Socialdemokraterna varje val.

Och när de sitter runt bordet och filar på den här formuleringen, då borde någon ha tittat upp och sagt att Grabbar, vad håller vi på med egentligen? Alltså man inser vad man står emot och så lanserar man detta. Alltså inte speciellt förberett och man skulle kunna gnöla om att man utlovar det ena eller andra. Jag tänkte att jag ska klicka och få upp en presentation av den juridiska hjälpen.

Den finns inte. Och de man vill vinna ställs ju varje dag i sitt arbetsliv inför det här. Alltså den här apparaten, den existerar ju. Den har kött och blod. Det är den som sitter vid skrivbordet bredvid en. Eller står i svarvande borta. Eller som ingår i samma operationslag som en själv på sjukhuset.

Det är en hydra med några hundratusen huvuden. Det ska mycket till för att bekämpa den. Men det måste ju bekämpas. Men det här är ju en totalt fel strategi. Och de människor som köper argumenteringen här. Jag vill inte ge pengar till genusgrejer. Jag vill inte störa Socialdemokraterna. De ska inte fästa på min bekostnad. De har ju sedan länge lämnat facket.

Det är kanske mer i den A-kassa. Det kan vara utom mig i facket. Och antagligen kan de ha löst det på andra sätt. Den stora massan som inte har tagit de egna personliga praktiska konsekvenserna, de är på olika sätt fortfarande trampar runt i det här omgivna av de här hundratusentals funktionärerna. Och det måste till, som du sa förut, årtionden av arbete för att lösgöra de här människorna.

Och mycket målmedvetet och metodiskt bygga upp någonting. Jag tycker man ska jämföra med den svenska vänsterns, den hårda kärnan i den svenska vänsterns sista försök att utmana facket och socialdemokratin på 90-talet när det först kom det så kallade Daluppropet. Det var ju en allians mellan väldigt många förankrade, grå, socialdemokratiska fackfunktionärer som hade ganska hög ställning i stora företag och regionalt.

Som gick i allians med de sista resterna av Marxistenisterna i Sverige. Det rang ut i sanden och de var ändå målmyndigheten organiserade och förankrade. Och ur detta väckte sen Arbetarlistan med ungefär samma besättning. Man skulle bygga ett parti. Och man var ju liksom i verklig mening förenklad. Det funkar i alla fall inte. Så det finns absolut ingenting som talar för att det här skulle fungera.

Alltså det är för mig... Jag ska vilja säga... Sitter man här i gänget och hör hur de ser på verkligheten, för det förstår jag inte, och är de verkligen beredda att lägga ner det arbete som behövs? Jag menar, det är yrkesrevolutionärsarbete. Alla ska lägga allting åt sidan.

Åka land och rike runt. Sitta vid köksbordet och övertala. Tunga fackfunktionärer att komma hit till oss och bygga upp det nya facket. Och sen har man åtminstone ett år till genera kamp framför sig. Och de här människorna som är kloka och goda, som jag sa, kommer tycka att jag är en jävligt trist och uppgiven person.

Men det är jag inte alls. Och jag vill dessutom säga att det här är lite farligt att göra en sådan här grej som kommer att rinna ut i sanden. Det är för att det sänker ju... Når man fram till några och så kommer det här att försvinna om sju månader, då kommer man tänka, nej men det går inte. När man går ut i strid fysiskt på det här sättet som man faktiskt gör, då måste man vara oerhört mycket mera förberedd. För tar man stryk och förlorar, då blir det en stor förlossning. Då sänker man liksom kamplusten för lång tid framåt hos andra. Ja.

Martin

Ja, det är ju verkligen inte oproblematiskt bara liksom sådär ja men chansa, kasta ut den liksom. Något på försök och se om det fastnar. Det kommer en kostnad och det som du gillar på våldet det är inte bara liksom den personliga förtroendekostnaden som kommer för de som är personligen involverade som givetvis blir stor då nästan ett projekt misslyckas. Men också generellt för rörelsen.

Men. Jag tycker det finns annat saker också. Jag skulle bero på att känns det fel om jag inte tog upp en annan aspekt av det här. Här får jag eventuellt mer mottag från dig Boris, jag vet inte om du också varit inne på liknande idéer. Men det är mitt jobb lite grann här att dra det andelibertarianska perspektivet. Och från ett libertarianskt perspektiv så finns det ett mer fundamentalt problem med den här idén.

Det vill säga att man överhuvudtaget ger sig in på det här området. Därför måste man ju också fråga sig hur vida. Vi överhuvudtaget ska ha fackföreningar eller se dem som någonting positivt som vi kan använda oss av och så vidare. Fackföreningar är och har alltid varit vänsterns vapen. Och det har varit vänsterns vapen mot företagare. Som man använder för att utpressa företagare och tvinga dem till eftergifter utöver vad man har kunnat åstadkomma genom frivilliga avtal.

Jag är såklart medveten om att man kan konstruera ett sånt här neutralt case för fackföreningar. Att fackföreningar faktiskt kan skapas på helt frivillig grund. Att det faktiskt enligt libertarianska principer står folk fritt att förhandla på vilket sätt som helst, inklusive kollektivt, om de så önskar och så vidare. Men, ärligt talat, så är alla de där resonemangen extremt krystade. Det är ingen slump att det är vänstern som har byggt sin makt på fackföreningar.

Därför att fackföreningar är i grunden botten ett absolut totalt vänsterfenomen. Saken är den att fackföreningar bygger på en väldigt specifik analys av samhället. Nämligen den som... Det fundamentalt felaktiga marxistiska klassanalysen där arbete ställs mot kapital. Det är den marxistiska berättelsen. Arbetarklassen är förtryckt av kapitalägarklassen och måste därför organisera sig för att stoppa förtrycket.

Det är den uppfattningen som är grunden för all facklig organisering. Men det är en helt felaktig analys. I själva verket har de som arbetar på ett företag enormt mycket gemensamt med de som äger företaget. Den naturliga alliansen är mellan intressenterna i ett företag, oavsett om man jobbar på golvet eller i styrelserummet. Oavsett var i företaget man arbetar så har man en och samma fiende, nämligen staten, den verkliga exploatören som vill beskatta, reglera och begränsa företaget och underordna företaget i sina egna syften vilket skadar både den som äger företaget och den som jobbar på företaget.

Så ser en korrekt klassanalys ut och den invaliderar själva grundidén bakom fackföreningar.

Boris

Det här är jätteintressant, men du skriver fascismens politiska teori. Och jag hävdar då att det är, Sverige har ju haft en lycklig fascistisk period när arbetarrörelsen växer fram. Fram till och med andra världskrigets slut ungefär, kanske några år till, 1948 eller något sådant. Där fackföreningarna faktiskt... Fackföreningens huvudmål var att bli erkända som ett stånd med sätt att stämma och därmed också ha rätten att bli ansvarstagande.

Till exempel Saltsjöbadsattalet 1932, 1936 eller både och kanske va? Vad har just detta, alltså borgfred mellan kapital och arbete och på de enskilda företagen? Och det där är fortfarande ett sätt att lösa upp en motsättning helt enkelt.

Och det hade varit vida intressantare... Eftersom det i den här gruppen som har arbetstagarna, borde ha brutit sig ur tanken på att vi ska kriga mot LO, utan man skulle istället ha lanserat... Just den här tanken på att vi vill organisera människor på, kommer inte på något bra uttryck, korporativ vas och ha just den här visionen av att de som jobbar i ett företag och en koncern har gemensamma intressen. Sen kan man alltid fila på hur det organisatoriska ser ut och det kan vara upp till dem på det enskilda företaget, med själva principen.

Martin

Jag kan förstå resonemanget, framförallt utifrån tankar om fascismens historia och den lyckliga fascismen i Sverige och så vidare som du har pratat om tidigare Bovis och som jag tycker är väldigt fascinerande och som jag kan bedöma verkar vara en korrekt bild på många sätt. Men finns det någon som helst radikal eller revolutionär potential i ett sånt? Ett försök att hitta en ny typ av korporativitet i Sverige eller något sånt?

Boris

Det där är ju... Det stora problemet? Alltså jag tror att med mycket fotarbete och med bra propaganda skulle man få väldigt många i det som kallas löntagarkollektivet att tycka att det här är en jävla bra idé alltså. Vi har samma, alltså. Vi ska rädda det här företaget och inte bara skydda det mot staten utan vi ska också kunna konkurrera på världsmarknaden, på den inhemska marknaden.

Vi har gemensamma intressen. Jag tror det finns en folklig vilja att sluta upp kring produktionen eller vad man nu är sysselsatt med och att alla drar åt samma håll. Problem är alltså... Det problemet man har rent konkret, som man ofta glömmer bort, är att vi har väldigt få på den motsatta sidan, alltså företagssägare som skulle kunna dela den visionen.

De är inne i en helt annan värld. Det är börsen som räknas, det är kvartalsrapporter. Vi har väldigt få. starka industrimän och entreprenörer i Sverige som kliver fram och säger jävlar i min själ, det här är mitt företag, ni gör det som jag säger men ni som jobbar med mig, vi kan sitta ner och diskutera hur vi ska gå vidare framåt och vad var och en ska göra. Alltså den typen av personligheter finns ju inte om inte den andan. Men fanns det, så tror jag definitivt att de så kallade löntagarna skulle säga, eller många skulle säga, men halleluja.

Martin

Vi går in i hierarkin och rör oss framåt. Att den som faktiskt äger ett företag bestämde att nu ska vi styra företaget på ett annat sätt. Det är svårt att se vad det har att göra med en alternativ fackarorganisering.

Boris

Ja men det är, vi menar ju samma sak, jag säger att, jag tror viljan finns hos väldigt många lönarbetare idag att ingå i ett sådant sammanhang. Men det spelar ingen roll om det inte finns någon på andra sidan som vill upprätta ett sådant sammanhang. Alltså ett företag som kan tänkas ingå i en korporativ struktur.

Alltså vi har inte längre. Den gamla sortens brukspatroner. Alla de gamla bruksföretagen har ju liksom karriärvd, vd som vill ingå i en styrelse i något multinationellt företag. Finns det ingen djävule som säger att det här är min gruva, nu gör vi som vi vill. Som jag vill. Eller det här är mitt stålverk, nu gör vi som jag vill. Gå däråt. Det är det som är haken.

Det är klart det måste komma uppifrån. Men om det inte finns någon där uppe som vill upprätta den här typen av struktur. utan de flesta som befinner sig där uppe blir lyckliga över att gå Gyllenhammarvägen och liksom bli globalister.

Martin

Riksförbundet, brukspatronerna, det vore någonting.

Boris

Halleluja, ge mig det.

Martin

Det är en spännande idé, det är något totalt annorlunda, men att försöka hjälpa den typen av eliter att organisera sig på ett sådant sätt. Det är väldigt svåra att nå fram till och väldigt svårt att påverka dem, men det är en genuint intressant långsiktig målsättning. Man kan säkert komma en bit på vägen där, försöka inspirera lite mer genuint aristokratiska ideal i nästa generations företagägare.

Boris

Och där finns det alltså väldigt mycket att lära av tidig arbetarrörelse, både av fack och socialdemokrati. Man skäljer ett intryck av strejker, man stort mjölkpallar och agiterade och så demonstrerar man minst en gång om året. Men det var ju lika, när man nått en viss tyngd så var det ju väldigt mycket att man liksom satt och drack konjak.

med brukspatron och kom överens. Och sen gick var och en till sitt och så samlade man sina respektive styrkor. Och det var ju samma sak med fascismen i Italien. Det var väldigt mycket att bygga allianser i olika sociala skikt. Framförallt bland bankmän och industriegare. Alltså, ja, hela det att man har en allians Arbetet åster så att göra tills vi har de här riksfundetbrukspatronerna.