Martin

Stålmannens son John Kent, nu bisexuell och inleder i seriemagasin som publiceras i november, en relation med vännen Jay. Stålmannen Junior har börjat ta över faders superhjälteuppgifter eftersom den är utbränd av att ständigt försöka rädda så många som möjligt. Sonen ägnar sig åt att bekämpa skogsbränder och deportationer av illegala immigranter.

Det var länge sedan som jag själv ägnade den uppmärksamheten åt stålmannen. i hans serietidningsuniversum. Nu när jag tar en glimt i vad som pågår där just nu så är det inte utan att man sätter i halsen lite grann. Stålmannen, alltså Clark Kent, Carl L. Som han hette från början. Clark Kent, som han kallade sig på jorden. Han är fortfarande kvar, men han är utbränd och han har problem med dåligt mående.

Men tack och lov så har han en son. Det är såklart Kent Lewis Lane som har fått en son. som heter Jonathan och kallas allmänt för John, John Kent. Och han har nu, han har ärvit sin pappas superkrafter och tagit upp Tro i alla fall, jag är inte helt säker på det, men han har tagit upp Mantin i alla fall som som stålmannen junior. Men med lite annat fokus då, han är mer modern, han tillhör en annan generation.

Han är mer intresserad av social rättvisa, demonstrera för flyktingarnas rättigheter och annat, annat som han håller på med. i det innevarande året. Och givetvis så är han bisexuell. I nästkommande nummer av den här serien, just den här tidningen heter Son of Carl L i femte utgåvan som kommer i november, så kommer man få se en första kyss mellan John Kent och hans kompis från universitetet, Jay Nakamura, som nu är journalist.

Alltså det är en ting som går i arv från förvaltarssonen, Man ska gänga sig med en journalist. Men i det här fallet då en ung, manlig journalist och aktivist Jay Nakamura. Tom Taylor heter mannen som skriver Stålmannen, den här versionen av Stålmannen i alla fall. Han säger att tanken på att ersätta Clark Kent med ännu en straight, vit räddare kändes som en förlorad möjlighet.

En ny Stålmannen måste ha nya strider att utkämpa. Riktiga, riktiga världsproblem. Verkliga problem. Så att han kan... Så de är väldigt, väldigt stolta givetvis över det här. Och Stålmannen och hans släktingar är givetvis inte ensamma om det här. I Stålmannens universum finns det också en person som heter Supergirl. Som sagt, hon gör inte så bra koll, men jag tror att Stålflickan då, hon är Stålmannens kusin.

Det är släktrelationen. Jag tror att hon är lesbisk. Eller så finns det en annan framträdande karaktär i Supergirl-serien som är lesbisk. Och jag har också sett att den senaste versionen av Batwoman är lesbisk. Första Batwoman var straight, det nya är gay. Och i Batman-universumet så har vi givetvis Robin, läderlappens gamle medhjälpare.

Som nyligen har... kommit ut som bisexuell. Just i det fallet så är det väl ingen superstor chock. Men nu är det i alla fall officiellt. Robin är inte i garderoben längre. Och, nu har jag snappat upp att Captain America, senaste inkarnationen av Captain America, är också gay. Och också Aquaman. Aquaman har en ny svart, homosexuell huvudperson som tar över den scenen. Så det finns en väldigt... Det är väldigt stark och tydlig...

Boris

Det är en så stark och tydlig så att du i Batman-världen glömde ju bort att Harley Quinn, sen Jokern gjorde bort sig och hon bumpade honom så har hon blivit lesbisk och blivit ihop med Poison Ivy. Det här har ju utlöst en kapplöpning.

Marvel Comics kan ju inte vara sämre. De har nu på mycket kort tid, dels har de gjort den här Katie Pride i Experimental Bisexual och det passar rätt bra för de kan gå igenom flytande material. Eller de kan flyta igenom material så då blir det bra med flytande könstillhörighet. Och sen för att riktigt visa att de kan minsan också så har de ju låtit tre personer Det är så man kan gråta.

De har gjort Wolverine polyamorous och Jane Grey och Cyclops. Och de har nu en menage att ha kommit över sina gamla svartsjuka grejer. Det här är liksom... Hade det varit för tio år sedan och någon sa det här, då hade jag tänkt att, nej men någon håller på med någon lite fåning, parodi på Superhjältan.

Men det här är blodigt allvar. Och det har en jäkla stor påverkan på folk. Alltså, allt det här är ju inte så mycket serietid. Jag tror att jag läser någon sån här vanliga serietid. Den sortens serietid är en längre. Men liksom filmerna, filmerna, när alla tuffa killar som de här, som som Wolverine till exempel, liksom blir konstiga.

Förlåt uttrycket, men icke heterosexuella. Så det fungerar som förebilder. Och det normaliserar, skapar man en superhjältevärld där liksom alla är, de flesta, de roligaste personligheterna plötsligt är rikigheter och sexuella, då normaliserar man det definitivt. Och det är livsfarligt i en tid när det här har blivit ett alternativ för vilsna ungdomar.

Att ja, men jag ska utmärka mig, jag ska vara speciell. Ja, jag är egentligen bisexuell, eller jag är egentligen född i fel kropp. Det kommer bara accelerera det här eländet. Man borde förbjuda det här faktiskt. Och tittar man då på hur superhjältarna var förr, jag minns när jag läste serietidningar i min barndom, då var ju familjen oerhört viktig.

Och det betonades genom att alla hade förlorat sina familjer. Stålmannen förlorade sin familj på krypton. Man visar att det kan bli bra ändå för han har så schyssta fosterföräldrar. Batman förlorar definitivt sin familj och får Alfred som en fadersfigur och Robin som son.

Han försöker kämpa för att upprätta någon slags familj på den tiden innan filmerna kom. Samma sak med Spindelmannen. Han förlorar föräldrarna men blir omhändertagen av dem. av morföräldrarna. Och allt det betonar hur det här var väldigt viktigt för dem. Och forna tider superhjältar, de beskyddade ju de normala, vanliga människor.

Vanliga människor var mesiga och man behövde superhjältar för att beskydda dem mot ondskan. Och superhjältarna var ju också just super, supermänniskor. De avvek från oss. vanliga dödliga. Har någonting att se upp till. Men parallellt med att DC Comics och Marvel har bytt en slags filialer till Pride-rörelsen så har ju också superhjältarnas relation till vanliga människor förändrats.

Nu är vanliga människor farliga, onda. Normiskt, de som bor i radhus, de kommer att bränna dig på bål för att du är superhjältare. Och hela X-Men-serien går egentligen ut på detta. vanliga människor är onda och förstår inte. Och det spelar också in i unga människors medvetande att man kan känna sig udda och ovanlig. Och de här levererar lösningen att känner du dig utanför så beror det antagligen på att du inte har erkänt att du åtminstone är bisexuell. Det är ett jävla fördärv det här alltså.

Martin

Mycket intressant Boris. Jag måste nog ändå försöka ge dig lite mothugg här. Vad ska man ens börja med? Till att börja med en sak som du sa på slutet där. Att ensens moral som innebär att normala människor är onda och hatar framstående människor, hatar supermänniskor och genier och vill döda dem. Tycker jag låter som en väldigt realistisk idé och det är inte så.

Det är inte ens en jättedålig idé att förmedla en sådan realistisk idé, att vara människor för den mekanismen som är väldigt märklig. Men det jag egentligen skulle vilja prata om det är det här med superhjältar och historier. Jag tycker det är intressant det här med de historiska superhjältarna, deras familjerelationer och så vidare. Känslan som jag har är väl kanske lite annorlunda. Som du säger om familjerelationer, de har inte familjer.

Du säger att det betonar hur viktiga familjerna är, men det är också att man skildrar inte riktiga familjer. De är föräldralösa, föräldrarna är inte riktigt där, kanske en adoptiv föräldrar. Eller som i ledlappens fall, han växte upp med en snäll farbror som tog hand om honom istället. Vilket inte känns som en super straight familjevänlig idé egentligen. Och generellt deras image och estetik kring superhjältarna har inte de här superhjältarna alltid varit ganska bögiga.

Ärligt talat känns det som att man... Jag slår in öppna dörrar om jag säger det, men redan innan de kom ut ur sina respektive garderober i serietidningarna så osade det av homoerotik om de här figurerna. De välbyggda musklerna som alltid ska visas upp och de tajta trikåerna som de springer runt i, deras... väldigt komplicerade och ofta halvhjärtade relationer till kvinnor.

Att de har en relation med kvinnorna, det blir aldrig riktigt familjebildning. Det är lite fram och tillbaka, väldigt komplicerat allting. Och Stålmannen är rimligt en av de bögigaste av dem alla. Som den butchiga Stålmannen och den fjolliga Clark Kent är ett och samma paket. Ungefär som Robin i Batman, ganska... ganska uppenbart fall. Men mitt intryck är att alla superhjältar är bögar och alltid varit bögar.

Och det gäller även, du går längre tillbaks i historien och kollar på riktigt klassiska superhjältarna. Som till exempel Achilles eller Heracles. Alla sådana karaktärer, de är bisexuella, de är polyamorösa. De har alla de här klassiska superhjältegenskaperna. Om jag har missförstått något här så får du gärna förklara Boris.

Boris

Jätteintressant. Först det här med, där du tog först med mekanismen, att det är en rimlig bedömning att människor är underlata av massan efterbliven. Alltså, ja, men det momentet har du i de tidiga serierna också. För tittar man på Batman i lederlappen, det kan man säga, i begynnelsen av Stålmannen, Så möts du, de gör, av misstro och fientlighet av folket och menigheten.

Vad är det här för någonting? Det är säkert en skurk, han vill och sånt. Och liksom håller på att flyga runt sådär och hoppa från skyddsgapstaken. Stena honom. Men! Stålmannen och Läderlappen väljer att leda massorna, betvinga dem med sin outgrundliga godhet och styrka. Så det problem du pekar på finns redan då, men man löser det på ett annat sätt.

Det är en verklig superhjälte, en ledare för massorna som inte förstår sitt bästa. Sen när det gäller, det är samma sak Nu hissar jag de här gamla serierna väldigt mycket. Jag tror alltså att problematiken du pekar på med det här med bögerheten hos superhjältarna. Jag tror att det skildras en inre kamp hos de här personerna.

mellan olika typer av böjelser. Men vi bör notera att efterhand så övervinner så helas stålmannen och Clark Kent i en person. Och han får ihop det med Lois Lane och så får de barn. Kanske inte... Så ja... Men så att det spänningsmomentet finns där också.

Och i två av fallen så är det ju faktiskt prototypkärnfamiljen som skildras, liksom otroligt goda föräldrar. Fast det då råkar vara fosterföräldrar i ett fall och morföräldrar i ett annat. Och det är alltid dit som spindelmannen och oxdralmannen återvänder för att helas och jordas.

Så att... Du har rätt i att bögligheten finns där genomgående, men det var en annan form av lösning man hade i de gamla serierna. Precis som det är samma syn på massan, men man hade en annan lösning i de gamla serierna.

Martin

Så är det ju definitivt. För mig känns det mer som att de här socialrättvisekrigarna och queerkrigarna och sånt där, det känns mer som att de är så onödigt uppenbara med någonting som är socialt rättvist. ganska självklart. De är så ivriga att skriva folk på näsan istället för bara se saker som alltid har varit där.

Men det är inte överraskande såklart. Men jag tror jag kan förstå ditt perspektiv lite grann från det hållet att det är samma genomgående temat där, sen hanterar man dem på olika sätt. Och det är givetvis, jag är lite kan man säga tendensiös. När jag tar upp till exempel Achilles och Herakles, gamla greker. hemskefiska hjältar som exempel eftersom man inte hade samma begrepp om homosexualitet och bisexualitet och sånt där.

Men bara rent i termer av hur de framställdes, vilka av deras attribut som lyftes fram och givetvis deras relationer, inklusive deras sexuella relationer med andra män, så finns det ändå väldigt anslående likheter. Men det är en annan, man får inte ta det ur sin sociala kontext givetvis.

Boris

Men det finns något. Det är något evigt där som du pekar på. Men som jag tror att inte går och... Jag vill inte dryga så enkelt som att världen har förändrats. Men man kan säga att världen har försämrats, faktiskt. Så att man kan inte tänka sig hjältar som Hector, till exempel, idag.

Därför att det finns inget ut... Alltså, jag kan inte tänka mig Hector, eller... Akiles idag i Västerlandet. Och det är lite synd faktiskt. Men ja...

Martin

En annan sak som är svår att tänka sig. Det är svårt att tänka sig Västerlandets konsthistoria utan alla de homosexuella män som har varit stora konstnärer och har projicerat sina homosexuella böjelser genom sin sin konst. Det är ett av de starkaste röda trådar som finns i världen. Du kan ta Michelangelos David, tror du han var straight?

Boris

Ta inte sådant där tillfrån, men nu håller jag på att ta Stålman och Lädela, nu ska jag väl gissa på Michelangelo också. Jag måste ha något kvar här. Nej men det har givetvis spelat en stor roll och det kan ju vara så att sådana som, en rimlig förklaring, att sådana som var inte sådana som var i den här bilden, Homosexuella sökare till konsten tog sig ett sånt uttryck. Men...

Martin

Jag vill bara säga att jag tycker att det är någonting historiskt normalt. Det finns jättemånga studier på det. Homosexuella människor har dels högre intelligens än heterosexuella. Åtminstone homosexuella män har högre intelligens i snitt än heterosexuella män. De tenderar att dra sig till olika typer av kreativa yrken. De blir konstnärer och liknande saker. Det verkar vara någonting som ligger i...

Det finns förmodligen ganska tydliga biologiska skäl till att det är så. Det är bara idénsektorn av kreativitet. samhället i konstlivet, så kommer man alltid ha mycket mer av de här avvikande tendenserna. Och det kommer finnas en friktion mellan den konstnärliga världen och norm i världen som inte är lika bekväma med till exempel olika former av sexuell transgression och sånt där.

Boris

Ja och nej. Om du tittar på svenskt konstliv så är ju... Antalet... Alltså svensk konstliv är ju liksom... Förlåt uttrycket... Karakarar. Det finns några få undantag. Vi har nutida konstnärer som inte är speciellt bra och som är öppet, som Lars Lerin. Och sen har vi han...

Blåmålaren också, som i och för sig var väldigt bra. Som alltid målade nakna soldater som badade. Eugène... Vad han nu hette. Och så kanske någon till. Och vi har ju en del stora konstnärer i svensk konsthistoria som är veteligen kända, inte är homosexuella. Och tittar man på, nu gillar jag inte den amerikanska moderna konstvärlden men det är också ett gäng heterosexuella häradsbeteckare.

Men jag kan tänka mig att det är ett... Det är ett bättre, bättre, bättre. Det var annorlunda förr. Men, men, och sen har vi ju... Jag tror inte att den här svängningen i dag, om jag nu hoppar till den moderna serievärlden, är betingad av att det är en förändring av den moderna världen. Det sitter begåvade serietecknare och serieförfattare och får uttryck för sin egen sexuella läggning med hjälp av serierna.

Det tror jag är något så simpelt som en politisk korrekt anpassning. Nu ska vi ha bögar och flater och bisexuella. Det är det som gäller. Det gamla är tråkigt. Jag tror det spänns till om det var... Om det var ett gäng homosexuella som gjorde serierna som en slags propaganda för sin livsstil. Jag tror inte att det är så.

Martin

Nej. Ett annat sätt att uttrycka min tes som jag laborerar med här är kanske att bögarna var bättre förr. Det har alltid varit bögar som har gjort konsten, men förr i tiden så var de mycket coolare. De var mer subtila, de var givetvis mer raffinerade på olika sätt. Men nu är de så infekterade av den här pekoidiologin som är en väldigt feminin typ av aviologi.

Så att man har inte längre den här mer maskulina och maskulinistiska homosexualiteten utan det är mer programmatiskt upprapande av den senaste HBTQ-ideologin. Vilket är ett väldigt ointressant sätt för deras intressanta sexualitet att komma till uttryck i konsten.

Boris

Ja, det inskränker deras tänkande och tittare. Det är just ett inskränkt tänkande som skapar förmåga som är... som är följande, vi tittade på forna tider. Konstnärer, de man kan anta var homosexuella, så var de ju också mycket bredare i sitt skapande. De arbetade ju över hela fältet, de stod ju inte bara framför stafliet. Och dagens konstnärer, var det så de är heterosexuella eller homosexuella, är betydligt mer begränsade i sitt uttryck på alla sätt.

Martin

Från det ena till det andra, hur är det med kalanka nu för tiden, och mussepigg och sådana där? Jag växte upp när de tecknade. Figurerna mer än med Stålmannen och Läderlappen. Fantomen minns jag också. Men Kalanka, han hade ju Kajsa Anka. Men han var också ensamstående pappa, vilket är lite queer på något sätt. Har de också blivit skändade, de karaktärerna, med sån här HBTQ-ideologi på dem?

Boris

Nej, men av någon anledning tror jag inte man kan det alltså. Jag kan svårligen tänka mig det faktiskt. Du ser inga spår av tecken av latent homosexualitet hos någon av Disney-figurerna.

Martin

Inte? Okej, jag tänkte inte gå in på det här.

Boris

Jo, jo, jag vill höra alltså. Jag är så oskyldig så jag ser det inte som.

Martin

Ja, det är precis samma mönster där med Kalanka till exempel. Ja, det är det. Superstorliga familjeförhållanden som gör att ingen har en riktig familj. Ingenstans finns det mamma, pappa och barn. Du har Kalanka som är en farbror till knattarna. De växer upp med honom och han har en flickvän som är lite av och på. Ibland är de ihop. Om han gör en slut så blir de ihop igen och så vidare. Men det är inte precis en normal relation. Vi behöver förklara varför Muzu-Pig är väldigt bögrig.

Boris

Jag verkar helt efterbliven, men det måste du faktiskt få höra.

Martin

Jag trodde det var en väl etablerad mem. Vi kommer nästan in på marker där jag inte vill tasta för mycket. Det är mina barndomsfigurer med kalanka och sånt där. Jag vill inte ha svaret på frågan som jag kommer tänka på och kasta ut det.

Boris

Det enda jag skulle kunna avklara är att Och tyckte till och med som barn var lite så där så spökte ju Alexander Lukas. Ja men det är något tillgjort och fjompigt så där. Nu är jag väldigt fördomsfull i alla fall. Men Mosse Pig, du får inte ta Mosse Pig ifrån dig.

Martin

Jag tar honom inte ifrån dig. Du kan fortsätta omfamna Mosse Pig. Det är ingen fördel alls. Det är helt okej Boris.