Martin

Statlig rapport finner att medelsökande kulturarbetare anpassar sina ansökningar och verk efter den kulturpolitiska styrningen och därmed inte ägnar sig åt fri konst. Självkritisk Anna Zerner på Svenska Filminstitutet ser behovet av tydligare kommunikation för att alla ska förstå att de uttalade övergripande målen om exempelvis mångfaldsperspektiv inte styr innehållet.

Sveriges regering har beställt en utredning. från en myndighet som heter Myndigheten för kulturanalys. Jag har noterat när jag läste om det här att många som är i svängen kallar den här myndigheten för enbart kulturanalys. Vilket jag tycker låter lite komiskt. Myndigheten sysslar med att utvärdera kulturpolitik. De analyserar inte kultur de analyserar kulturpolitik. Men skillnaden är givetvis hårfin i Sverige.

Och frågan då som man har ställt är hur ligger det egentligen till? med statlig styrning av kulturen. Vi håller väl inte på med någon styrning av konsten hörni. Det ska vi inte göra, men bara för att dubbelkolla så har de vänligheten då till sådant utredning. Och ibland så pratar man här om principen om armlängds avstånd som beskriver då statens förhållningssätt till konsten eller åtminstone konstens innehåll men inte konstens finansiering.

Det finns alltså en premiss om att staten ska inte lägga sig i kulturen och konsten. Och redan här tycker jag det är väldigt komiskt. Men utredningen har kommit fram till att inte det är många konstnärer som söker anslag från staten eller som gör då statligt finansierad konst. Och många av de konstnärerna uppger att de känner sig politiskt styrda av staten.

Och en av orsakerna till det är att i de här ansökningsprocesserna när man har en blankett eller en rutin för att ansöka om bidrag. Så en av de saker man ska rapportera, jag vet inte exakt hur det går till om det är så här kryssruta med fyllerier, om man bara ska förklara med egna ord. Men det ingår i alla fall i ansökningsproceduren att man ska berätta. om hur ens konst relaterar till statens politiska målsättningar för konstlivet.

Det är en sån här knäpp faktiskt. Ett exempel är en mångfaldsperspektiv. Man kan säga att man vill ha pengar för sin konst och då ska man berätta i samband med det hur vidare min konst bidrar till ett mångfaldsperspektiv eller har ett mångfaldsperspektiv. Vad en normal människa vill ha för pengar. Man måste ju undra, man kliar sig i skallen när man undrar, vad de eventuellt menar med armlängdsavstånd att inte lägga sig i kulturen när de har ansökningsblanketter med kryssrutan för mångfaldsperspektiv och kryssrutan för hbtq-perspektivet och kryssrutan för, om det nu är kryssrutor, hur det nu fungerar.

Men det här är på fullt allvar så som de pratar om det. Och Anna Zerner på Svenska Filminstitutet, som är en av de personer som blir intervjuad här, hon säger en helt fantastisk sak i det här. intervjun i Sveriges Radio och säger att det har blivit ett missförstånd här. Vi måste kommunicera bättre. Alla måste förstå att vi inte styr innehållet, även om vi kommunicerar de andra målen.

Det är verkligen ett festligt apspel tycker jag. Jag har faktiskt en del genuina frågor kring det här. Du, MTL-Boris, kan du kanske hjälpa mig? Men alltså, staten har politiska målsättningar för konst. Och man måste berätta hur man förhåller sig till dem när man söker pengar. Först att staten bara finansierar en massa konst och sen har de politiska målsättningar för den konsten. Men samtidigt säger man att de styr inte innehållet. Och när konstnärer säger att de känner sig styrda av de här ansökningsrutinerna så är reaktionen att de har bara missuppfattat.

De måste bara förstå att vi inte alls styr. Vilken sorts galning är Anna Zerner och de här människorna som håller på med det här? Är hon en pengar? Är hon en monumentalt oinkligent och aningslös person som på fullt allvar tror att man kan ha bidragsblanketter med kryssrutor för politiska mål utan att det har en massiv effekt på vilken sorts konst folk söker pengar för?

Eller är hon en stenhård psykopat som vet precis vilken sorts styrning man utövar men ljuger allmänheten upp i ansiktet? Med det i princip att allmänheten består av monumentalt ointelligente personer som kan tänkas gå på en så fräcklugn. Hur funkar man människorna egentligen?

Boris

Ja, alltså det finns ju flera olika förhållningssätt till det här faktumet att vi har en stenhård styrd kultur. Och man måste nog skilja mellan träter inom familjen och träter som familjen har med andra. Ja. Om vi säger att alla som på något sätt är verksamma med, en övervägleden majoritet av alla som är verksamma med kultur i Sverige idag, författare, konstnärer, filmarbetare, alla sådana människor, det är familjen och sedan alla de som administrerar och delar ut pengar och så vidare, det är också familjen.

Och så minst ett litet antal... Det finns kulturarv, B-kulturverksamma som inte har hört till familjen som har avvikande åsikter. Och så finns det politiker som har avvikande åsikter. Och så fort politiker som inte gillar mänskap, som till exempel tycker att det är bättre att skildra kraftfulla arbetare och ammande kvinnor, som man gjorde förr i tiden i svensk offentlig konst, då träder den här klausulen in som säger att politiken ska hålla armlängds avstånd, då får politiker inte läggas i.

Det låter vrickat men det är så. Har du fel åsikter, då ska inte politiken läggas i. Men sen är det för alla de här andra människorna som befinner sig inom politiken. De som går ner på knä i rätt ögonblick och de som alltid viftar med regnbågsflaggan och så vidare. Alla de som delar grundliggande värderingar med familjen. De är ju lite trötta nu på det här.

För det här har pågått liksom i... Jag har ju varit verksam i kultursvängen tyvärr allt för länge. Men se att man såg en tydlig tendens till det här. Hur... bidragsformerna började styra mot mångkultur, inkluderande av alla kulturer, sexuella preferenser och så vidare. Alltså det här med allmänt nedrivande, det kom på 90-talet. Och det då också svensk kultur inte bara blir styrd av statliga bidrag utan...

Väldigt beroende också av EU-bidrag. Och då vet jag själv, människor som visar sig, som var kulturarbetare, men som visar sig så otroligt flinka på att författa ansökningar till framförallt EU. Så att de slutade med sin konstnärliga verksamhet och öppna konsultbyråer. Och sen hyras av filmbolag, folk som skulle ha teateruppsättningar, även av statliga myndigheter som ville komma åt.

EUs ganska stora kulturfonder. Det här har ju pågått i minst 25 år väldigt tydligt. Det gör ju att vi har i snutt på två, tre årskullar människor formaterade av det här sättet att tänka. Och dom tycker ju Daniel att nej men vafan, vi behöver ju inte... För dom blir det här jätteknäppt. Alltså dom tänker regnbåge, dom tänker BLM, dom tänker jag är vitprivilegierad och jag är en rutten människa.

Och då lackar dom ju ur att dom ska behöva sitta och förklara det för Anna Sär när dom tänker på det här sättet. Liksom vadå? Ge mig mina pengar. Så att det är två olika bråk vi har att göra med här, innan familjen och utom familjen. Det är inte konstigare än så. Och jag tror att Anna Cerny nu börjar fatta att hon har nästan utplånat självständigt tänkande kulturarbetare. Hon och hennes kompisar, det finns inga självständigt tänkande kulturarbetare kvar nästan.

De som är kvar börjar få psykiska problem, det är inte heller lyckat. Så att de kommer nog släppa efter nu antagligen. De som är kvar på banan, de är tillfixade i huvudet. Det är liksom Pride och BLM för hela stanten. Inga mer kulturbråk.

Martin

Inga mer kulturbråk. Det låter lite skönt på något sätt. Men du, jag ska försöka tolka här nu det som du sagt. Jag tror att jag kanske förstår lite bättre. Är det så att alla de här människorna som ingår i familjen så att säga att de är kvar på banan. De ser inte sin politiska styrning som politisk. För dem är det till exempel att vurma för mångfald, det är inte politik. Det är bara en total självklarhet som det råder konsensus om bland alla anställda människor.

Boris

Det är det du och jag och andra tänker, men det orkar vi inte riktigt förstå ibland. Det där för mycket distraktion är omöjligt. De i familjen, de är formade i huvudet. Allt är fixat klart. Det finns inget annat sätt att tänka om man är människa än att tänka Pride, BLM och vit skuld. För att ta några nyckelord, och mångkultur, och mångfald, och inkludering, och öppna gränser. Allt annat är fel. Du är satans avkomma om du är fundersam inför de här sakerna.

Martin

Det är kanske sjuk psykiskt stöd som psykoanalytikerna Donald Moss har skrivit om.

Boris

Åt det hållet, ja.

Martin

Det finns någonting med den här förljugenheten som jag tycker är... Ibland gör vi jämförelser. Då jämför Sverige och liknande länder. med till exempel Sovjetunionen och liknande historiska länder. Ibland kan folk säga saker som att Sverige på väg är en väldigt dålig riktning på väg nästan är en sovjetisk riktning och så vidare. Men jag känner att det här är som ännu ett exempel, ett av många exempel i raden på att det på vissa sätt är mycket värre i Sverige än det var i Sovjet.

Därför att i den gamla realsocialismen då sa man ju helt öppet att konsten är en stor sak. ska underordna statens politiska målsättningar. Konsten som då hade existerat tidigare upplöstes och fick nu återskapades med en ny uppgift. Att bidra till revolutionen, bygget av ett socialistiskt samhälle och så vidare. Man hymlade inte mer. Och man sa ju inte såhär ja, ni får göra vilken konst ni vill, med vilken politisk inriktning ni vill.

Vi gör bara några noteringar här på blanketten för att kolla vad som händer. kunna föra bättre statistik för vilken politisk inriktning konsten har. Man var ärligare och därför, man var hedligare helt enkelt. Svensk kulturpolitik är som sovjetisk men mer falsk och förljugen.

Boris

Ja, och jag menar Stalin var ju väldigt öppen och tydlig. Författaren är själens ingenjör. Då har man liksom sin uppgiftskrav lagd. Man vet ungefär hur man ska skriva. Och... Jag har tänkt på det här under dagen när jag gått och grubbade att vi ska prata om. Jag har ju sett just det här skiftet hur årskullarna förändras. För tittar man på...

Det här har ihop med lite andra gamla diskussioner vi haft i radion om till exempel faran för statsbidrag och pressstöd och sådana saker. Jag kan ju minnas då på 1990-talet när jag delade lokal med pojkarna och flickorna på Triangelfilm som då började växa till sig och bli stora. De var ju liksom slägger på att fixa stöd från Filminstitutet men också från EU för import och distribution av filmer.

Och de var såhär jättesyniska. När de skrev om extra distributions- och marknadsföringsstöd för en film då satt de och skämtade om vad de skulle skriva. Det handlar om två neger som går vilse i Malmö och sådana saker. Minns någon sån? Men tänk om någon ser den här filmen som har beviljat bidrag? Nej, det är ingen fara. Så där var man rått cynisk att för att kunna distribuera och marknadsföra bra film så ljuger vi så att byråkraterna blir glada.

Men det innebär ju att man skapar en kultur också och ett sätt att tänka. Som liksom 25 år senare är det enda tillåtna sätt att tänka. De där cyniska rävarna jag kände i mitten på 90-talet, de är inte verksamma längre. Vad är det här? Är det en fot? i princip två generationer efter sig som är dumma i huvudet eller konst och kultur.

Man ska aldrig tro att man är smartare än staten när man tar emot statens pengar. Det slutar bara med att man ger staten tillträdet till människors hjärnor vilket vi kan se runt omkring oss.