Martin

Den sista resan Mitt liv har blivit långt, men kanske snart är slut Och barnbarnen nog märkte att min längtan var akut Till platsen där jag prövades gick genom min eklut En prövning som var värd både visa och ballad Nu vägen bär som var ofta förr Till mina önskedrömmars stad Vår allra yngsta stad, ett bruk, en gammal ort.

Där samlades en liten här som ville få det gjort. En kraft att räkna med vid Blevo ganska fort. Jag fullgjorde mitt värv som frivillig i Benelichs brigad. En gång för mycket länge sedan, i mina önskedrömmars stad. Det var som ett mirakel, vi stod upp som en man, vårt stolta stridsrop var Vi vill, vi törs, vi kan! Och Nemesis förrädarna nu äntligt fann.

Vår mem blev kött, om något en bravad, med räfst och rätta ting, i mina önskedrömmars stad. Står nu vid bruket, en gång skapat av de jär, En vedvärdig, smutsig byk, det var vi tvagde här, Ett stinkande moras av ruttet maktbegär. Jag säger hej ett slag, går själv på promenad, En tur i Hågkomsters kvarter, i mina önskedrömmars stad.

Med stolthet tar jag på mig min välslitna barett, mitt gyllne Martinrep som hänger lite retligt snett. Symbolen för oss alla som var med år noll och ett. Där innehållet vägde mera än en glänsande fasad. Om något blev det tydligt här, i mina önskedrömmars stad. Vid Bergslagstorget är det soligt, varmt och gott. Till varnagel står ännu uppställd den schavott.

De dömda fördes till att sona sina brott. Vid skamstock påle, liksom pall, de alla bad. Om nåd de ej förtjänade, i mina önskedrömmars stad. Jag stultar ner mot slottet, där finns ett fint café. Men först besöker du museet som ligger strax bredvid. Ser bilderna av oss som deltog och var med. Ser fanorna vi bar ute i vår stolta slutparad.

När allt var klart och landet rent. I mina önskedrömmars stad. Jag köper ut i shoppen så som minnessak, en kopia av skulpturen Värdegrundens vrak, sen kaffe och sofiakaka under slottskaféets tak. Beseer de vackra grindarna av slitna rotorblad och minnen sköljer över mig i mina önskdrömmars stad.