Martin

Vi har ännu en gång fått ett brev från Houston, Texas. Jag vet inte om det är sjätte, sjunde eller åttonde brevet i ordningen. Vi har sammanfattat en spellista faktiskt. Man kan gå tillbaka och lyssna på Amerika-breven från skribenten som kallar sig Houston, Texas. Efter orten där han bor. Nu är det första brevet på ganska länge, det var ett år sedan ungefär tror jag sist.

Och orsaken till uppehållet är bland annat att Houston och hans familj har gått igenom en mycket svår period under det senaste året. Det är någonting som han också berättar om i brevet. Jag ska göra som jag brukar göra, jag ska läsa brevet helt enkelt. Det innebär att jag kommer att vara ganska trött i stämbanden efter det här, så får du prata på lite Boris efter brevet.

Men utan vidare omsvep så ska jag läsa brevet som kom till oss med rubriken Tårar och knutna nävar Tjena, radion! Nu var det länge sedan jag kände så här intensiva, synkronistiska vibbar från radion. Det var ett enda ämne låter tråkigt, men varje inslag blir spännande och nästan fler gånger per avsnitt vill jag fatta pennarna skriva.

Jag borde väl skriva om BLM och galenskaperna, antar jag. Efter att ha bott här ett par år nu känns det hela så förutsägbart och billigt och sorgligt. Samma gamla revolution, samma gamla retoriska galenskap. Inget nytt under solen. Det som skiftar hela grejen här borta dock är att alla arga vita människor som knyter närven i fickan de har sina hus och lägenheter fulla av vapen av varenda sort och kaliber ni kan tänka er.

Tack för mig, och ha det jättebra! Jag känner nästan ingen man som inte har visat sig ha fullt med vapen hemma. Jag trodde tills helt nyligen att för att försvara grannskapet var ett svepskäl för att köpa fetare vapen än vad frun egentligen önskar. Men nu har det visat sig vara på allvar och ett nödvändigt ont. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Jag har varit och skjutit själv ett par gånger och det var helt klart en viktig erfarenhet på något plan.

Jag förstår mer av den texanska artigheten och man tänker sig att många går beväpnade hela tiden. Och jag förstår att jag behöver köpa vapen så fort min immigrationsstatus tillåter. Men det är inte så känslomässigt enkelt som min inre libertarian skulle vilja att det var. Inte efter att ha sett mängden automatvapen i min närmaste krets. Om det smäller här, då kommer det smälla rätt rejält, rätt fort. Och jag har inte riktigt utrymme att omförhandla min situation just nu.

För vi har gått igenom en period av svår prövning i familjen. Min fru blev diagnostiserad med en sen och aggressiv form av cancer. Jag vill inte skriva för specifikt om det, men det är en sådan där situation som liksom måste erkännas för att någon form av sanning alls ska kunna uttryckas. Ibland måste man helt enkelt börja med hjärtats spörsmål även när det där inte bara är sång och mystik. Jag kan helt enkelt inte skriva ett ler utan att också berätta om det.

Vi bor passande nog en kvart från MD Anderson, ett av världens främsta cancercenter, som jag också åker förbi på väg till jobbet varje dag. Nu har de byggnaderna förvandlats till en slags känslomässig smältdegel av hopp och smärta. 18 veckor av cytostatika, stor operation, nu är vi i återhämtningstiden. Snart blir det strålning, ytterligare utmaningar, sen hormonbehandlingar. Det har helt enkelt varit oerhört tufft.

Jag trodde att jag hade lärt mig någonting om livets kamp efter snart 40 år och många olika sorters misstag. Men det går helt enkelt inte att föreställa sig vad det gör med en mans hjärta att se sin fru lida så intensivt och under så lång tid. Det leder givetvis vidare till djupare funderingar om livet och lidande och död. Jag har hört läkare i min närhet prata om att man blir girig för varje minut i sina älskade sällskap och att man gör vad som helst för att få lite mer tid tillsammans.

Men det är påtagligt att det finns en viss existentiell grymhet i att erbjuda lösningar som man inte kan tacka nej till, till ett ohållbart högt pris, existentiellt och fysiskt. om inte ekonomiskt. Jag är inte övertygad om att moderna cancerbehandlingar ska räknas som framsteg. Vilket för mig vidare till nästa poäng. Ni pratade för ett par avsnitt sedan om konsekvenserna av att ta emot pengar från staten.

Efter att ha jobbat ett helt liv inklusive hållit ett antal personer anställda så tog jag en paus från företagslivet. Jag läste några kurser på universitetet och såg mig så småningom om efter nästa uppdrag. När vi senare blev föräldrar och skulle undersöka föräldreersättningen blev jag nekad. Ett uppdrag som jag inte gick igenom. En upprörd person på andra sidan telefonen förklarade att jag borde gått raka vägen från sista universitetslektionen till arbetsförmedlingen och registrerat mig som arbetslös.

Min inställning var snarare att ta det lugnt och fundera på vad jag ville göra. Prata med nätverket, fundera på en ny startup och så vidare. Jag insåg då att det här systemet aldrig var till för mig. Jag kan inte på något sätt önska att jag hade varit en person som skulle ha betett mig på ett sätt som gjorde att jag skulle ha tillgång till välfärdssystemet. Jag känner mig fortfarande lite äcklig av att ha försökt. För den ekonomiska behållningen är så liten och skadan för själen så stor.

I samma veva hade vi en dålig erfarenhet i kyrkan. Två muslimska grabbar spelade biljard i samlingssalen under pågående gudstjänst. Min fru satt i samma rum en bit bort för att amma vår nyfödda son. När hon bad om att lugna ner sig så kom hon fram, lyfte handen mot henne som för att ge henne en örfil, och sa att detta är en moské nu. Då brast något för mig. Att jag inte ens kan skicka familjen till kyrkan utan att slippa ondskulla huggormsyngel.

När jag väl kom till platsen så hade situationen lagt sig och grabbarna var ingenstans att finna. Det var obehagligt i stunden, att jag inte själv var där och kunde gripa in, men så här i efterhand var jag nog mer orolig för att min fru skulle göra något drastiskt än att de faktiskt skulle ha skadat henne. Hon kommer från tre generationer av finländska boxare och hade nog gått slarvsylta av glinen. Tack för mig! Men erfarenheten blev så målande för situationen i Sverige att vi blev än mer fast beslutna att här går det inte att vara längre.

Ändå var det förvånansvärt svårt att till slut skriva ut sig från Sverige. Att säga hej då till gratis sjukvård, trygghet och pension. Men när det väl var gjort kändes det på många sätt som att livet börjat på riktigt. Pengar på kontot förvandlas till tid. Oro förvandlas till bön. Gnäll och klagan förvandlas till beslutsamhet. Textning.nu Jag är inte utbränd, för jag kan inte vara utbränd. Varje gång jag återbesöker den här frågan så står två saker ut som självklara.

För det första, de faktiska ekonomiska fördelarna av det svenska systemet är nästan noll. Exempelvis är den föräldraersättning vi skulle fått på ett år mindre än min nuvarande månadslön. Att vara en del av det svenska systemet är inget annat än en absolut katastrof för min personlig ekonomi, och en hutlöst dålig affär och en hutlöst dålig produkt, som alla, inklusive mitt dåvarande jag, håller krampaktigt tag i.

För det andra, att hjärnspöket Svenska staten eller välfärdssystemet är mycket farligare och svårare att ta sig ur än vad jag hade trott. Trots att jag hade kämpat för att vara fri så sitter vissa tankar så djupt att jag måste försöka få ut något av det här systemet eftersom jag investerat så mycket i det. Eftersom jag ser andra till höger och vänster som får olika typer av välfärdsfördelar, och jag vill också ha en bra deal.

Den tanken kunde jag inte se inom mig förrän jag tackat nej till systemet som helhet, och det skrämmer mig lite. Att jag skulle kunna ha dött med en sådan impuls inom mig. Att jag kunde ha levt och kämpat som en hjälte hela mitt liv, men sittandes där på ålderns höst och behöva konfrontera, att jag önskat att jag kunde ha blivit bättre och medhändertagen av staten. Att vara hemma med småbarn har en viss utmaning i att livets rytm ändras beroende på barnens ålder.

Vid ett tillfälle så är det att föredra att vila med barnen mitt på dagen. Men någonstans längs vägen ändras deras rytm och ibland sover de och ibland inte. Om jag förväntar mig att jag ska få ett rejält soffloksvil klockan ett, men inte får det, då blir jag grinig. Men om jag minns att jag är vuxen och inte behöver vila och inte förväntar mig någon vila, då blir jag stark och pigg och glad. Samma förskjutning upplevde jag när jag slutade optimera mitt liv för att gå i pension.

Jag hade nog inte ägnat pensionen någon tanke alls på ett medvetet plan, men på något sätt hade mitt undmedvetna vissa sådana förväntningar. Därför måste jag varje dag tänka på att jag ska jobba så hårt jag kan och jag tänker jobba tills jag dör. Trots att jag i skrivande stund är så trött och betungad och rädd. Är jag mer rädd för att det ska ta slut på meningsfullt arbete än att jag eller systemet som jag är en del av ska få slut på pengar.

Och för att åtknyta än mer till vår nuvarande situation Jag hade en idé om hutlösa priser inom sjukvården och att vanligt folk får lida för att de inte har råd med sjukvårdssystemen att om man blir sjuk då är det bäst att bli sjuk i Sverige Och det är på många sätt mer kaotiskt och dyrare Men det man missar i denne ekvationen är att i Sverige så är mer eller mindre alla fattiga som kyrkrottor Jag kan knappt hitta sjukvårdsutgifterna bland våra utgiftsposter.

Hela första årets utgifter täcktes av att någon satte upp en crowdfunding-kampanj. Jag hade lätt kunnat betala själv, men jag accepterade som ett sätt att låta folk vara med. På samma sätt satt det ett så kallat Miele-train upp, där folk på schemalagda tider kommer att ge oss mat. Som om inte det var nog satte mormorerna upp ett eget tåg, som i jämna mellanrum kom det folk vi aldrig träffat förut och serverade oss mat.

Det gick så långt att jag var tvungen att stoppa tågen för att det blev så jobbigt att hålla koll på när de skulle komma och att inte veta vad vi skulle äta till kvällen. Jag förstår att det inte är så för alla och att det finns gott om folk som kommer i kläm, men folk som tar hand om varandra är vanligare här och den tryggheten är mycket starkare än det som en stat kan ge. Det som i slutändan gjorde att vi tog oss igenom den här tiden var att vi fick in ett antal extra mammor till familjen.

En av våra vänner är en hemmamamma vars barn har flyttat ut. Hon slutade jobba när barnen var små för att, som hon beskrev det, hennes inkomst blev meningslös när makens karriär tog fart. Sedan dess har hon ägnat sig heltid åt familjen och nätverkande. Hon satte upp ett team av liknande så kallade empty nesters som ägnade sig åt att ta hand om min fru och mina barn. Det är en väldigt speciell känsla att ha ett sorts kvinnligt råd inblandat i mina affärer.

Och efter ett tag tog de helt enkelt över en stor del av driften av min familj. Det var obekvämt och ganska skamligt för mig och en konstig upplevelse. Men i slutändan måste jag erkänna att de tog bättre hand även om mig än jag lyckades göra själv. När jag sen såg att kvinnor tar hand om alla i sin omgivning på samma sätt så började jag se lite mer av vad vi förlorat i den svenska moderniteten. Att se män blomma upp för att deras kvinnor tar hand om dem istället för att angripa dem och sikta på skilsmässa.

Och att en välutvecklad kvinna i ett bra äktenskap kan ta hand om sin man bättre än han kan själv. Jag tror att vi fortfarande kan minnas hur det var om vi försöker. Men även i mitt huvud, trots de här erfarenheterna, så får jag fullt med feministiska protester. Menar du att en kvinnas jobb ska vara låst till hushållet? Och så vidare. Ja, kanske menar jag det. Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag har sett någonting här som fungerar bättre än någonting jag har sett i Sverige.

Tack för mig. Jag vågar påstå att jag inte känner en enda välbärgad, välutbildad hemmamamma och att kvinnorna som kommer ut ur sådana erfarenheter är en helt annan typ av varelse än någon som jag har träffat. Och att dessa kvinnor också, var och en, är rikare än nästan alla jag känner i Sverige. Och deras tid är helt fri. Är det inte konstigt att protesterna mot ett sådant scenario kommer från feminister som nu istället måste jobba hela sina fattiga liv?

Och att vara en man under sådana omständigheter är en helt annan upplevelse. Jag skulle vilja säga att detta är vägen framåt. Men jag vet inte om det är det. Jag vet inte om Sverige någonsin kommer återhämta sig från feminismen. Och jag har ingen aning om hur jag ska prata med mina barn om de här sakerna. Då kan jag säga till min dotter att hon borde satsa på att bli hemmafru. Kanske. Kanske inte. Men att ha möjlighet att se ett exempel på någonting annat än att skiljas när äldsta barnet är fem år har gjort stor skillnad i mitt hjärta.

Att se dessa extremt begåvade och resursstarka individer skänka sina år till sin familj och civilsamhälle snarare än en kommunal anställning. Jag uppskattar såklart som alltid diskussioner om manlighet från häromdan. En sak som varit värdefull för mig under den här tiden och som jag tror kan vara en fungerande och mjuk metod för att starta processen att läka den svenska manligheten är att hitta sätt att tala till manligheten inom oss själva och varandra.

Eftersom jag har befunnit mig i känslomässig kris så länge nu, så verkar det uppenbart för mig att språket som jag har behövt för att kunna uttrycka mina känslor på ett för mig passande sätt är sånt att kvinnorna tittar på mig som om jag är helt galen. Om någon frågar och genuint undrar hur jag mår så säger jag att min inre monolog och min inre bön under de senaste åtta månaderna har varit uteslutande Fack, fack, fack, fack, fack, fack, fack, fack.

Bara. Alla lyssnande kvinnor flyr. Alla lyssnande män nickar och förstår precis. Om vi vill bygga upp manligheten igen så kan man börja med att gå till dina närmsta vänner och sätta ord på situationen. Om du är ärlig så hatar din fru dig. Om du gör det du behöver göra så sätter staten dig i fängelse. Om du pratar om problemen så förlorar du jobbet. Om du benämner din vrede så kommer du hänga sig ut som galning.

Om du skriver vad du ser så kommer du att bli kallad. så kommer ett företag på andra sidan jorden utesluta dig ur de accepterade sällskap. Därför är du arg. Därför är du förtivlad. Ingen vill höra vad du har att säga. Men jag vet. Och jag känner likadant. Eftersom vi vet att det är så kan vi benämna det i varandra och mirakel kommer att hända. Och då kan man börja prata om lösningar. Vi måste hitta system för att balansera ut våldsapparaten. Vi kan inte vara förtryckta både uppifrån och nerifrån.

Vi måste kunna skydda våra familjer på ett stabilt och systematiskt sätt. Vi måste kunna tillintetgöra våldsmän som staten daltar med. Vårt välfärdssystem är inte gjort för att hantera den här typen av förövare. Varför har vi ens utlänningar i våra fängelser? Varför står de inte nakna på promar i Östersjön? Varför bygger vi inte stora murar runt varje gruppboende? Varför vet vi inte vilka dagar polisen kommer att dit åt ett annat håll, så vi kan gå ut med påkarna och ställa saker till rätta?

Och varför frågar sig ingen vad vi ska göra med all ny arbetskraft som vi fått i vårt förfogande? Den som inte arbetar får inte äta, skriver ju Paulus. Jag skulle kunna tänka mig att varje kommun skulle kunna bygga sin egen pyramid. Eller så skulle de kunna bygga höga murar runt alla no-go zones. Eller börja odla mat och hålla djur och ge svenskar betalning istället för att få mat. Man kunde låta dem bygga baracker som de kan bo i så svenskarna kan få tillbaka sina förorter och så våra gruppboenden kan fyllas av de svagaste av våra egna, som de har byggda för.

Varför står inte förorterna och lagar mat på heltid åt svenskarna som försörjer dem? Varför finns det inte systematiska kampanjer om vilka jävla bitches alla gnälliga invandrare är som låter sina barn förtrycka våra barn medan de sitter hemma och lever på vår bekostnad? Nåja, jag är ju ingen politiker, så vad vet jag. Jag vet bara att jag är jävligt trött och arg. Och jag vet att alla andra svenska män jag känner, känner likadant. Jag önskar att jag fått ta den här kampen mot cancern hemma i Sverige.

Eller snarare, jag önskar att jag önskade. Men jag vill inte dö fattig och beklämd och undrandes vart min manlighet har tagit vägen. Jag vill dö rik på någon av mina gårdar, omgiven av en hel flock av barn och barnbarn som jag själv betalat för och uppfostrat. Jag vill att Gud ska ha sett min kamp och förlåta min manliga trubblighet, snarare än att behöva fråga mig varför min inre människa låg framstupa, drunknad i ett grundkärr av meningslöshet och smärta.

Men jag tror att vi kan fixa det. Snabbt och enkelt. När vi är väl vaknat nog för att förstå vad kriget går ut på så kommer vi vinna nästan på en gång. Men det kommer inte komma från muslimerna, eller från kvinnorna, eller från politikerna. Det kommer komma från män som gör det som behöver göras trots att till och med deras egna fruar är emot dem. Det är så man blir en man. Man gör det rätta trots att hela världen står emot en. Och det är så man bygger bröderskap när man ser andra män som gör detsamma och som stöttar dem.

Vi har liksom ingen aning om vad vi själva går för. Varje dag tänker jag att jag nästan skulle anställa vilken svensk man som helst jämfört med vilken av mina anställda som helst. De som förstår vad ordentligt betyder. De som förstår att underdrifter och antydningar är de artiga sättet att kommunicera män emellan. Jag har faktiskt funderat på att flytta hem för att det där finns högst andel svenskar i världen, trots all galenskap.

Jag blev inspirerad av Martins tanke häromdan att man ska titta mindre långt bak i tiden för att hitta något att återknyta till. Jag håller med och jag tror det räcker med 30-40 år. När riktiga män var brevbärare och elektriker och barnen uppfostrades i flock av kollektiv av tedrickande mammor. Och alla var jägare. Vi minns det fortfarande. I alla fall vi från Knivsta. Ja

Boris

Vad ska man säga? Ja, var ska vi börja? Ja, alltså det är sällan jag blir tyst. Jag har ju läst det här brevet innan och tänkt så mycket på var man ska börja någonstans eller vad man ska säga, men sen när jag läste upp det så var det ju sådär man känner sig inte begränsad, men lite liten dels inför och för det hemska som har drabbat familjen och kampen mot detta.

Det är som den gamla vanliga klyschan, att ord räcker ju inte till när man ska uttrycka deltagande och förståelse. Man fattar i alla fall inte vad de som drabbas av detta går igenom. Men sen är ju brevet också så starkt och så konkret och Det är sällan jag hört en så bra redogörelse och förklaring och hyllning av den gamla familjen och arbetsfördelningen i familjen och poängen med detta.

Poängen med att sådana familjer tillsammans kan uträtta väldigt mycket om en eller flera familjer får det svårt. Han ger så levande konkreta exempel på detta. Tack för mig. Och vi har ju pratat om ämnet hur det såg ut i Sverige en gång i tiden. Och inte allt för länge sedan. Och allt det här har vi övergivit för det som Orwell i Huston beskriver som en illa fungerande stat.

Och han beskriver ju också, tycker jag, väldigt bra den här hur passivt även tänkande och kännande människor är indoktrinerade med det här Den sista utvägen ut påosten är ändå att bli omhändertagen av den svenska staten. Han har ju kommit undan så att säga, men om man tittar på Sverige idag så blir jag dagligen fascinerad över det här med som han beskriver, människor tvälar och sliter, ofta båda föräldrarna.

I tron att de kommer att få det bättre på sin ålderslöshet, eller om de blir sjuka, då blir de omhändertagna. Och ändå så ser de liksom runt omkring sig hur deras föräldrar som befinner sig på något hem eller i vården blir illa, omhändertagna eller dör. De ser hur deras barn far illa i skolan och de kan läsa i tidningen att operationskön nu är 187 000.

uppskjutna operationer i den svenska vården. Ändå så har vi det fenomenet som Juston beskriver, att människor tror ändå på något sätt att just dom ska få en vinstlotten när operationer ska göras och äldreomsorg delas ut. Han sätter verkligen där i perspektiv och påminner oss om hur djupt vi är indoktrinerade.

Martin

Jag tycker det är alltid intressant att tänka på det här med indoktrineringen och hur vi kan återställa saker och ting. På ett sätt kan jag känna att det är lite optimistiskt perspektiv när man säger så här att det räcker att gå tillbaka 30-40 år. Jag tänker 30-40 år, det är liksom just de, det är som just de ser egen livsdel ungefär. Min också, snart 40 år gammal.

Men det är ju som, alltså Sverige 1980 var inte precis någon sån här traditionalistiskt paradis. Det var ett genomsocialiserat samhälle. Jag har precis gått igenom hela 70-talet som var liksom peak socialism. Folk var totalt mentalt låsta vid staten sen årtidens generation. Så jag tror att om man tänker på det sättet så är inte det riktigt en källa till optimism.

Men jag skulle ändå vara optimistisk på ett annat sätt för att de här sakerna som han beskriver, alltså gemenskapen som finns i Texas, hur folk tar hand om varandra, hur man tar hand om varandra i familjen, för att man har den naturliga arbetstidningen inom familjen. Det är någonting som jag tror att vi behöver inte minnas. för att hitta tillbaks till det. Det är avgörande för att komma dit.

Det är inte att förändra värderingar. Det är inte att vi måste förstå någonting eller omvärdera någonting. Vi måste bara göra det. Orsaken till att det funkar annorlunda i Texas är att de lever på ett annat sätt. Och det är därför det är så svårt också när man till exempel man bor kvar i Sverige och har ett vanligt jobb och vanlig situation, särskilt om man har en vanlig social krets och så vidare, att göra en omställning.

Men när man väl, till exempel om man, om man säger att man flyttar från Sverige och som en familj börjar leva på en inkomst istället för två, då går det väldigt snabbt om man hittar tillbaks till den här arbetsdelningen och de här rutinerna. Därför att det faller sig väldigt naturligt. Och samma sak om man är, om man är en grupp som bor på en skola. som inte har tillgång till ett statligt skyddsnöt. Och ytterligare då, ett exempel på samma sak, att om man flyttar till exempel från Sverige, man är svensk, till ett annat land, då har man inte på samma sätt tillgång till ett statligt skyddsnöt i det nya landet.

Och om man har ett nätverk av människor så tror jag att man väldigt snabbt börjar organisera den här typen av organiska strukturer. För att på ett sätt är de självklara. Givetvis så finns det en sorts know-how som man måste jobba upp. Men det tar ju inte liksom en livstid Att förstå och lära sig sådana saker som att om en familj har det väldigt tufft med sjukdom eller annat problem så ställer andra familjer omkring runt upp och hjälper till med praktiska saker, till exempel med mat.

Jag tror att orsaken att vi inte gör det, det är helt enkelt att staten existerar, att staten finns där och gör sakerna åt oss. Om man på något sätt, om man tar bort den faktorn så kommer vi ganska snabbt, ganska spontant gå tillbaka till en annan ordning. Problemet är bara att vi måste lämna alla de människorna bakom sig som fortfarande är fast i det statliga paradigmet. När vi klipper bort det i vår egna liv, då kommer vi själva att förvandlas.

och våra liv kommer förvandlas. Och det är precis det en av de här viktiga poängerna som Justin gör i det här brevet. Först när han flyttade från Sverige till USA, då först när han lämnade allt det här bakom sig, den här förmentad tryggheten, det var då han började växa och tog ansvar på ett annat sätt och fick en annan beslutsamhet och så vidare.

Så jag tror att det har inte så mycket att göra med vår historia. Saker som hände i Sverige för 40 år sedan eller 140 år sedan, det är någonting som finns. som finns i oss själva, i vårt blod, som bara vill komma fram men som hela tiden hämmas av att vi lever i det här superstrukturerade, reglerade systemet som helt och hållet domineras av staten som har ersatt alla organiska mänskliga funktioner?

Boris

Ja, ja, nej men, absolut. Och... Det var bra att du rättade mig, för jag inser hur fort tiden går. När jag sa hur långt tillbaka tiden låg, då tänkte jag 60-talet och min barndom. Och så inser jag faktiskt att det inte är 30-40 år sedan, det är 60 år sedan. Tiden går så fort när man är 640 år. Men precis som jag säger, det är ju liksom sambanden omkring en och hur det ser ut.

Och nu är det ju liksom för de flesta människor i Sverige så är det ju dessutom så att de... faktiskt också i praktiken men framförallt mentalt upplever att båda måste jobba och någon annan ska ta hand om, det vill säga staten ska ta hand om allting de borde göra som föräldrar. Och då är det kört, alltså första steget är att lösgöra sig från tanken på att båda måste jobba, det är ju steg ett.

Okej. Väldigt många människor försätter sig i en situation där de ser en massa saker som nödvändiga att ha, att göra, som innebär att båda de vuxna måste arbeta. Och det är en av de här stora luränderierierna som svenska folket har gått på, att det ökar friheten för individen och familjen om båda arbetar.

Det bästa är ju om vi ganska snabbt i det här landet kan börja röra oss mot ett tillstånd där. Vi har varit inne på det förut, att alla ska ju inte behöva flytta till Texas. Jag tror man kommer väldigt långt också som ett första steg om man ska säga. Om människor börjar lämna storstaden, de extremt fåningar, bostadspriserna och flyttar, alltså inte ut i skogen men ut i mindre samhällen.

Och tillsammans med likasinnade, för då kan man faktiskt skapa den här Det är väldigt viktigt det du påpekar, att de praktiska omständigheterna måste finnas. För det räcker inte att läsa rätt sorts sagor för barnen bara om tillvaron ska vara beskaffad. Utan upplevelsen omkring måste också vara rätt. Och den får man mycket sällan i Stockholm faktiskt.

Martin

Jag tror inte det spelar så stor roll var man bor. Jag tror till och med att man kan bo i Stockholm. Man kan definitivt bo i Sverige. Det jag tror är viktigt är bara vilken relation man har till sina medmänniskor givetvis, men till staten. Det är väldigt, väldigt viktigt. Det är bara att det är mycket svårare socialt att klippa banden med den svenska staten om man fortfarande bor i Sverige. Det känns onaturligt. Precis som Justen påpekar. I praktiken så måste de flesta människor ta ett större steg innan de kan göra det.

Det mentala brottet. Men för att ta ett exempel på vad jag menar som du påverkar Boris, vi har den här idén om att båda måste jobba. Jätteviktig idé. Det måste vara ekonomiskt för att kunna leva på den nivå man vill. Men också att det är väldigt viktigt för kvinnors frigörelse. Kvinnor får inte vara beroende av män. Det är oftast män som jobbar och så vidare. Och det är Men det finns ytterligare steg som kommer direkt efter det.

För om du bor kvar i Sverige och lever på något normalt svensk sätt så det nästan alla gör är att de använder staten så mycket de bara kan för att möjliggöra den här situationen där bara en jobbar. Så att man har till exempel föräldraersättning och andra typer av ekonomiskt stöd. Det finns väldigt många möjligheter i Sverige.

Jag har hört talas om alla möjliga kreativa varianter. Jag har också hört flera familjer som säger tack vare. Det statliga stödet X, Y och Z som vi har tillgång till, så är det möjligt för oss att leva på ett mer traditionellt sätt där bara en person jobbar och så vidare. Det är ju bra, det är definitivt bättre än att leva på det vanliga sättet. Men det är fortfarande ett stort problem att man är beroende av staten och att det här statliga stödet är en stor del.

Det steget där det verkligen blir någonting kvalitativt annorlunda är när man verkligen förlitar sig på sig själv. Då blir alla i familjen mer investerade i projektet. Där till exempel hustrun i familjen... helt slut att tänka på vilka statliga stöd och så vidare. Och i den mån som hon tänker på ekonomin så fokuserar hon bara på hur kan jag stödja min man i att hjälpa honom att bygga bästa möjliga karriär så han kan försörja familjen på bästa sätt.

Och det är bland annat det, jag tar upp det här som ett exempel på på på varför jag säger till exempel så här att det är lättare om man flyttar till ett annat land. Det är just för att man måste klippa de här banden. Man kan givetvis göra det i Sverige. Men om man ska bo kvar i Sverige, då måste man tänka väldigt noga på vilka fler sådana här tentakler som staten har i ens huvud.

Och man får inte vara för smart. För att om man är smart, då försöker man optimera. Försöker säga, nu bor jag ändå kvar i Sverige, jag ska ändå försöka få så mycket bidrag som möjligt. Jag har betalat mycket skatt, jag har rätt att få tillbaka. Jag förstår det perspektivet. Men det det handlar om här, det är att själv genomgå en mental transformation. Alla kopplingar man har till staten, inte minst de ekonomiska,

Boris

kommer att vara bromsklossar. Om man antar att man upprättar en familj enligt klassisk modell, Sverige 1962 eller 1937, så är det ju inte enbart statens nötande och så vidare.

Det människor då kommer uppleva är omgivningen snötande och misstänkliggörandet och att det där är jätteskumt. patriarkalt, förtryckande, kvinnofientligt och så vidare. Och jag tror att det är det som begränsar väldigt många, alltså obegripligt många människor att upprätta sådana ordningar. Att man anser det som att man måste förklara för släkt och vänner och hela umgängets skretsen varför frun går hemma och fru måste förklara varför hon går hemma.

Det är för att det betraktas som ont, dåligt. Där tror jag den stora bromsglasen ligger helt enkelt. Där tror jag faktiskt att man på något sätt måste faktiskt kampmässigt återupprätta familjen.

Jag tror att argumenteringen för familjen ofta blir fel på något sätt. Att man talar om mannes roll och kvinnas roll och så vidare. Jag tror man ska gå bort från detta. Jag tror jag har nämnt honom förut, den gamle kloka Christopher Lash som menade att det är liksom ointressant att tala om mansrollen och kvinnorollen och vad som är deras funktioner.

Det som gäller är familjen och att man fullföljer sin... Det är din bestämning som man eller kvinna inom familjen. Det är den som är intressant att diskutera. Och det är den som är intressant att försvara. Och det är den som är förutsättningen för ett sunt samhälle och för sunda individer. Så jag tror man går in i en liten fälla där man pratar om det. att man ska benhårt hålla fast vid att tala om familjen som den gällande entiteten som är viktiga.

Martin

Ja, definitivt tänker jag att den centrala... Den centrala idén, den centrala mekanismen är att familjen måste vara en självorganiserande entitet. Och att avgöra vilka roller som ska finnas inom en viss familj, det är inte ett problem. Det är ett problem som familjen själv kommer lösa på ett väldigt bra sätt. Det som är så problematiskt är familjens relationer till omvärlden.

Och just där tar jag upp Boris. Staten är en väldigt stor faktor. Men en sak som är väldigt viktig, jag pratade om det förut. Jag tror att det kanske är den operativt sett den allra viktigaste faktorn som hindrar folk från att leva väl. Det är ju att om en familj börjar ta några stapplande steg i den här riktningen, funderar på att båda kanske inte måste jobba, kanske hon kan vara hemma, kanske vi kan ta hand om våra barn bättre och så vidare.

Det är ju en massiv, en tsunami. av kritik och obet som kommer, framförallt mer än någon annan, så är det hennes väninnor som attackerar. hennes kvinnliga vänner, hennes systrar, hennes mamma. Alla kvinnor runt kvinnan kommer att gå tillstånd mot den här idén och säga är du galen? Du kommer bli beroende av din man. Du kan inte vara en slav och låta din man kedja fast dig i köket.

Du måste alltid vara redo att 100% försörja familjen själv. Och då är det en sak, de argumenten framför att man kanske kan diskutera det, men poängen är att det är en extrem fientlighet, en extrem aggressivitet som riktas från andra kvinnor mot en kvinna som försöker byta sig ut ur de här normerna. Och det här är ju jättekomplicerat, särskilt för kvinnor så är det väldigt svårt att bryta sociala relationer.

Alltså det säger sig självt liksom att om det handlar om en syster eller en väninnas man som har haft det i sitt liv väldigt länge. Det är ett extremt svårt steg att bryta med dem. Men det är nödvändigt. Därför att de här människorna kommer att vara toxiskt inflytande så länge man låter dem vara det. Och så länge de lever på de normala premisserna så kommer de aldrig tolerera att andra lever på andra premisser.

Därför att det blir en extremt kognitiv dissonans för dem. Givet att de lever på de vanliga reglerna, de är på det här sättet. De är liksom inne i systemet, de jobbar med det de vill göra, de är beroende av staten. Det är liksom hundra olika saker som leder till sådana här emotionella konflikter. Så att man måste bryta med staten, men man måste också bryta med människor.

Man måste bryta med det gängse medströmsparadigmet och bryta med många människor som lever inom det paradigmet. Och det är det som gör det så svårt. Och det är därför vi sa. Därför vissa saker som ytligt sett kanske inte ser ut som att de skulle vara nödvändiga, men de hjälper väldigt mycket. Till exempel att flytta fysiskt till en annan plats, flytta ut långt ut på landet.

Eller flytta till ett annat land. Därför att då får man, det bidrar till att klippa eller åtminstone göra vissa sociala band mindre intensiva för att distansera sig. Men jag tror att det måste man distansera sig. Och så skapar det här avståndet, fysiskt avstånd, mentalt avstånd till det här. till det normala paradigmet. När man väl har tagit de stegen, då kommer ens liv, ens familj, ens relationer börja organisera sig spontant på ett bättre sätt. Då har man redan tagit de svåraste stegen och sen hur livet arter sig efter det, det är den lätta biten.

Boris

Ja, för där befinner man sig i en miljö där mängder av människor är stressade och grund och botten hatar sina liv. Vilket väldigt många människor gör, fast de inte säger det. Och om man själv bryter sig loss ur invanda mönster, då kommer man själv att drabbas av allt deras undertryckta ilskar.

Det blir ungefär de slavarna på fältet som blir arga för han som lyckas smita. Vreden vänds mot den som inte längre vill vara ofri. Det blir ju en påminnelse om att man inte behövde ha det som man har det. Så därför tror jag det är väldigt klokt att bryta upp och skifta miljö helt enkelt. Och inte försöka övertyga eller stå ut. För att det är nog alldeles för energisugande och nedbrytande.

Martin

Vi tackar Houston, Texas så mycket för det här brevet. Jag gav lite fake news tidigare, jag sa att det var... Jag vet inte vilket brevordning jag sa att det var, men det visade sig att det här är det tionde brevet från Houston, Texas. Ni som inte har hört alla breven tidigare och följt hela Houstons resa från att han flyttade till USA och allt som hänt sedan dess. Ni kan gå och lyssna på en särskild spellista vi har som heter Brev från Houston, Texas. Vi lägger in den också i länklistan till det här avsnittet så att ni kan lyssna.