Martin

Förre folkpartiledaren Per Ahlmark död blev 79 år. En av det svenska politiska livet verkliga legendarer. En ikonisk och tongivande person i, jag vet inte hur många årtionden nu som Per Ahlmark har varit på scenen. Också en person som är lite svår att sammanfatta.

En sån här person som man kan älska och hata. Jag vet inte, åtminstone för mig var det svårt att egentligen gilla Peralmark. Samtidigt så har det varit svårt också att inte känna en viss respekt för honom. Jag ser fram emot att höra vad du tänker om Peralmark Boris, men jag då som är lite yngre och framförallt känner till Peralmark nästan lite grann som en historisk figur.

Han hade sin tid innan jag började följa politiken i realtid. Jag upplevde honom som till exempel som väldigt... humorlös och även som att han har djupt felaktiga tankesätt. Men samtidigt så är det som att han var humorlös delvis på grund av en osidvanlig personlig integritet. Och även om han hade totalt fel så hade han fel på ett så konsekvent sätt att man nästan måste respektera det.

Boris

Ja, nej men jag skojar. Jag vill nog instämma där, för han är ju en av de sista ideologerna. Och även om han blev intressantare när han lämnade partipolitiken faktiskt. Han kanske inte borde ägnas av att skriva poesi, för det var inte riktigt hans grej. Men jag tycker att det var... På något sätt förkroppslade han faktiskt i sin torrhet och ilska.

Alltså de bästa sidorna av den klassiska liberalismen, den här extremt självklara vreden över vad som hände i Sovjetimperiet till exempel, inga kompromisser där. Och det var inte så vanligt faktiskt, och det förtydde inte oss osamma, absolut heller inte oss som borglare i den här tiden. Och han fick, alltså jag är, det är ett helvete idag i Sverige tror jag om man är en känd person.

Det är därför att de kommer, de kladdar alltid till eftermälet. Det har varit fascinerande de här senaste dagarna att följa liksom hur framförallt borgerlighetens representanter idag och lite grann innan berättar om hur mycket han har betytt för dem. Men det ska man ha någon räkning för han skulle ju aldrig ha uthärtat en decemberöverenskommelse till exempel.

Och man ska ju komma ihåg att efter att han lämnat partipolitiken och blev fridebattör och skribent, skrev egna böcker, gjorde en del bra ting stillet går faktiskt som är viktiga tycker jag. Så avhonrar han ju faktiskt. på kultur och ledarskilder ibland. Det är därför man tyckte det var så pretentiöst att...

Han skrev dikter och att han skrev i säsamlingar, att han gav ut en brevväxling med Lars Gustafsson och sådana saker. Det var avundsjukan hos den kommande generationens politiker. Att han på sitt sätt var den sista i sitt slag, som också hade ett intellektuellt liv och hade tänkt igenom sina ståndpunkter rätt eller fel.

Och det är därför avhonades han. Men nu går det bra liksom och folk dyker upp och säger Åh han betydde jättemycket, det gjorde han så fan heller. Då hade liksom den svenska borgerligheten sett lite annorlunda ut idag. Sen tror jag att han hade liksom han hade en sak emot sig för sina argument genomslag Och det var att han alltid framförde argumenten som att allt var förlorat.

Det fanns ju något... Alltså, den ilska som föds ur uppgivenhet på något sätt. Jag tror han såg att han skulle komma med den svenska borgerligheten. Och det där är liksom ingen bra position att...

Martin

Var lite ilsket pipig. Det är en ganska rolig boktitel får man igenom. Mm. Och då påpekar Mattias att han skriver så här 230 sidor in i boken har Almark bara varit engagerad i frågor som utökar statens omfattning.

Och så var det ju verkligen. Man kan vara en extremist, en mitten-extremist. En utrerad, myopic centrist. Men det som också slår mig när jag läser om det är att Per Ahlmark var, i en svensk kontext, som lite som du var inne på, Boris, han var den ultimata liberalen. Naturligtvis är det någonting som Mattias Svensson, nog samt hundvikar, lägger märke till.

Men Per Ahlmark var den perfekte, absolut fulländade liberalen. Och det är fullständigt i linje med att han enbart engagerade sig för att försvara och utöka staten. Jag undrar lite om en sak som du sa Boris, det här med att Peralmark var ideologisk och genomtänkt och sånt där. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag uppfattade aldrig Peralmark egentligen som en ideologisk eller teoretisk person, utan snarare som väldigt praktisk, extremt politisk.

Hans projekt var att putsa och fila för att bygga den perfekta staten. I hans fall då att skruva på den svenska staten tills den uppnått ett sorts... hegelialskt tillstånd av absolut liberalism?

Boris

Ja, exakt. Men det man ser det i hans egna texter och i hans diskussioner kring Tingsten alltså. Och det är ju så här att en klassisk svensk liberal är ju en person som putsar på staten. Vi ska komma ihåg att Tingsten Den stora liberale skriftställaren var också en statsputsare.

Det är för att hos dem lever ju tanken kvar på att det går att få till stånd. Deras ideologiska ideal är ju den gamla svenska liberalismens tanken på. Den fria marknaden var inte oviktig, men viktigare för dem var ju den goda ämbetsmannastaten. Han levde ju en genomtänkt föreställning om att den goda staten är möjlig.

Precis som Tingsten. Och det är lite grann intressant tycker jag att se att man de senaste två åren har sett försök från Det är svenska socialdemokratiska skribenter som perverterar att inkorporera Tingsten ordentligt i det socialdemokratiska och slå en brygga, en allians.

Det hade nog gjorts mer kraftfulla försök på det området om inte Folkpartiet var på väg att dö ut och därmed inte var intressant som någon man skulle dra in i fadershuset. Så att, jo han är genomtänkt, arbetar en gammal klassisk liberal tradition som är svensk och finns i andra stater också men liksom den starka ämbetsmannastaten.

Martin

Ja, det kanske, då har vi sagt några ord om Per Ahlmark. Kanske vi kan, lite innan vi fortsätter Boris får jag fråga dig, var Per Ahlmark en värdefull eller intressant poet? Nej,

Boris

det är en bra fråga. Det var han faktiskt inte. Det hade varit väldigt kul om han gillade det. Sen tycker jag Mattias Svensson är lite orättvis när det gäller stilistiken. Nu minns jag inte just den här boken som var speciellt bra, men jag tyckte det var ganska anslående i många SR och senare debattartiklar och framförallt i kringarbetena kring Tingstenutgåvaren.

Alltså skärpan, som jag sa förut, ibland är det något som strider i själva framtoningen mot skärpan i argumenten, det får ingen tyngd. Men i skrift kunde han vara en väldigt vass och ilsken polemiker. Som politdiskribent, en bra klass. Som poet liksom, inte riktigt så bra snällt sagt.