Martin

Tillrättavisningar, konsekvenser och andra mer traditionella uppfostringsmetoder bandlysta på särskolan i Linköping. Sigge får komma sent och Roberto får sitta i tält under lektionen. Intresset för låga, affektiva metoder växer inom skola och vård. Har du sett, Boris, vad de håller på med i Linköping? Det är ett sorts bizarrt experiment med extremistiska metoder.

Man utsätter då stackars barnen på särskolan för den halsbrytande metodologin att man ska ge sina medmänniskor ett civiliserat bemötande. Jag vet inte om du har hört om Maken, men det låter i alla fall fullständigt enigt. Och väldigt farligt också. Alltså, när människor gör fel, så ska man inte ställa sig och skrika på dem.

Man ska inte eskalera problemen och konflikten genom att själv elda upp en massa negativa känslor och räka ut dem på ett litet försvarslöst barn. Det här känner jag verkligen att samhällsbygget knakar i fogarna. Hur? Hur ska vi kunna ha? fungerande utbildningsväsende, om inte vuxna människor är fria att tappa kontrollen och själva bli mentala femåringar i sina interaktioner med utvecklingsstörde barn?

Boris

Det här är en skrämmande utveckling därför att det innebär att man dömer särskådebarn till en evig tillvara utanför samhället. Bara det här exemplet med att om ett barn som det här lille Roberto får problem. under lektionstid, då finns det ett litet tält han kan krypa in i.

Så det här kommer inte att fungera ute i samhället. Stärskolan tycker jag i sig är en alldeles utmärkt idé och till och med nödvändig för att hjälpa dem som har olika typer av problem och lära dem hantera dessa. Och sen på olika sätt faktiskt bli en del av samhället. I ett mångavsattat samhälle kommer det alltid finnas plats för människor med olika former av handikapp.

Men om de inte lär sig hantera känslor, utbrott, att de hamnar i affekt och så vidare, utan man bara tillämpar den totala anpassningen, peka på tältet, gå och sätt dig där. Eller som de ofta säger här att, det är som att säga, om de får ett monumental utbrott, vilket den här typen av individer kan få. Jag kan inte få den förresten att läsa det här.

Var det enligt TELT? Då ska man ta ett steg tillbaka. Ta ett steg tillbaka. Men det här är ju liksom, för mig är det här ingenting nytt. Det är någonting som man har tillämpat i svenska skolan i 20 år. Låt eleverna göra precis som de vill. Utsätta dem inte för någon press. Tack till elever och personal vid TELT. Låt dom kasta kniv på varandra, skrika jora, spö upp lärare, panga 300 fönster på skolan.

Ta ett steg tillbaka. Ungefär låt dom bråka sig trötta. Och nu har den här pedagogiken spilt in i särskolan som kanske då förhoppningsvis har varit en slags fredad zon från den pedagogiska idiotin.

Martin

Alltså förlåt Boris, nu vet inte jag hur många lager av ironi vi har, eller om vi helt har kopplat av ironin. Jag har försökt ta alla fall roll till ironisk när jag inledde diskussioner om den här artikeln. Men det är spännande, då kan vi ju försöka ha en diskussion om det. Tack för mig! Till att börja med det som beskrivs i den här artikeln. Din poäng är ju förstås välfunnen vad gäller skolan i allmänhet.

Att man har liksom... Att det finns på olika sätt en chansering och liksom... Men den här artikeln i alla fall, som handlar om särskolan så är det speciellt. Men det det handlar om är inte att barn ska få göra vad de vill, att man ska acceptera att barn har känsloutbrott. Utan det man säger här är att lärare ska inte ha känsloutbrott.

Lärare ska inte besvara barns... De har ett kul uttryck i den här artikeln. De säger att barnen hamnar i kaos. Det är väldigt kul att skriva. Det är ett fantastiskt nysvenskt uttryck som jag misstänker att vi kommer få se mer av framöver. Uppenbarligen är det någonting som de får lära sig på sina utbildningar i lågaffektiv pedagogik. De säger till exempel att för mycket ord är svårt att ta till sig när man är i kaos, vilket man märker.

Till exempel i svensk samsdebatt. Men idén här verkar vara att när barn hamnar i kaos så ska inte även vuxna hamna i kaos. Och jag tycker att det är en väldigt sund idé. Och den poäng som jag försökte göra, Boris, det var att... Det är synd om särskolan ska vara den enda oasen av icke-neurotiskt beteende vad gäller barn i samhället.

Att det åtminstone finns ett ställe där vuxna åtminstone försöker anstränga sig för att inte bete sig neurotiskt och omoget och destruktivt i sin interaktion med barn.

Boris

Nu tappade du bort mig.

Martin

Det är märkligt att den här artikeln skulle vara så förvirrande. Jag har hört att för mycket ord är svårt att ta till sig när man är i klaus.

Boris

Ja, men jag säger bara mitt helt.

Martin

Jag tycker det här, jag blev glad av att läsa den här nyheten. Men jag antar att den här lågaffektiva pedagogiken blandas ut med massa skit. Vi har kollat på de här människorna som håller på med det. Men det finns säkert en stor genusdimension och sånt där. Men den grundläggande idén här att vuxna människor inte ska tappa kontrollen känslomässigt och inte ska ställa sig och skrika på barn för att de tycker att barnen har gjort någonting som de inte gillar, det tycker jag är en ganska sund idé.

Skulle vi inte också kunna testa att ha lite lågaffektiv samhällsdebatt? Skulle vi kanske kunna ha politiska samtal och annat utan att vissa människor eller alla människor hamnar i kaos? och tappar kontrollen och beter sig neurotiskt och skriker åt varandra istället för att resonera och så vidare. Det är bara en liten tanke.

Boris

Jag vill bara ha mitt tält. Martin, ge mig mitt tält.

Martin

Ja, producenten ryker ut och kommer med ditt säkra tält med vaderad insida.