Transkribering
Regeringskansliet raderar e-postloggar efter två veckor, försvårar journalistisk granskning
Martin
Regeringskansliet raderar e-postloggar efter två veckor men försöker tvinga internetoperatörer att spara loggar med medborgarnas internetaktivitet i två år. Försvårar journalistisk granskning av regeringen menar DN-reporten Kristoffer Örstadius. Ett ytterligare fint exempel på den dubbelmoral som gäller för svenska politiker.
Jag har haft några debatter nu från... Från FRA-debatten och framåt så har ni varit ganska intensiv i Sverige om hur mycket data som ska sparas hos internetoperatörerna. Det är en av de stora debatterna. Hur mycket data måste en internetleverantör spara för att polisen och andra delar av staten ska kunna komma åt den i efterhand?
Man har också haft de här intryckata diskussionerna om hur man kan spara för att polisen och andra delar av staten ska kunna komma åt den i efterhand. Analyserar jag och övervakar människors data eller bara deras metadata? I den här aktuella frågan så är det en fråga om metadata, det vill säga inte det faktiska innehållet i till exempel ett e-postmeddelande utan information om själva meddelandet, de facto om att meddelandet har kommit, vem det är ifrån, vem det var till, ämnesraden, kanske ytterligare information.
Och sådana här listor... sparas inom regeringskansliet och andra myndigheter som en del av registratorsfunktionen. Man har jämt det ordinarie diariet där man diarierar för ärenden på ett formellt sätt. Man har också e-postloggar och bland annat används de av journalister.
Man ska kunna gå in och titta vilka mejl som skickats så att man sen kan beära ut dem för att alla mejl är offentliga handlingar. Men regeringskansliet är trött mot det här och tycker att det är besvärligt att ha de här journalisterna som springer och läser ämnesradion och begär ut e-postmeddelanden. Nu har man kortat ner tiden innan de här loggarna raderas till två veckor. Man kan bara se meddelandet som har skickats de senaste två veckorna. Tidigare, fram till april i år, så var det sex veckor.
Boris
Martin
Inte sex veckor, det är särskilt mycket och det är värt att betänka, det är värt att påpeka i det här sammanhanget, att det finns inget tekniskt eller ekonomiskt skäl att överhuvudtaget rensa mailloggarna. För mig som gammal IT-killer så verkar det vara det absolut enda rimliga, att man behåller alla mailloggar för alltid, punkt slut.
Det skulle inte vara något problem att ha en databas med alla mail som någonsin skickats till och från hela regeringskansliet. Det är fortfarande inte mer dator än att det kan lagras, kanske inte på min mobiltelefon, men på en enhet som inte är mycket större. Det är ingenting jämfört med ett sökindex på internet eller ens någon liten datateknisk grej.
Boris
Så länge vi är tvungna att dra som en stat så är det trots allt ett viktigt självförsvarsverktyg att kunna gå in och och kolla sådana saker. Om inte någon som punkar Danne dyker upp och raderar precis allting innan han drar vidare till nästa tjänst. Men det visar liksom att vad tafatta människor är.
Att man överhuvudtaget har accepterat sex veckor är ju också jävligt lite. Och det här året är ett år där det har rullats upp extra mycket sjuka affärer i statsapparaten. Och det är klart som fan att när någon stackars trött journalist ändå lyckas få upp spåret på något då är det förnämligt om någon kan gräva med hjälp av sparade post.
Martin
Ja, men väldigt besvärligt för regeringsbyråkraterna och deras cheferpolitikerna. När de officiella linjerna är för övergåeliga, man säger att de här loggarna är inte en insynsfunktion för allmänheten utan ett redskap för IT-avdelningen att felsöka. Det är en ganska lustig förklaring. Frågan är då varför man överhuvudtaget har gjort de här tillgängliga för allmänheten, för journalister och så vidare.
Boris
Och det är lite fascinerande att man gör så mycket som möjligt för att hindra medborgarnas insyn samtidigt som man outsourcar it-funktioner hej-vill till omvärlden. Då är det inte så noga.
Martin
Det kan vara värt att påpeka också, som det nämns i sista stycket i den här artikeln, att... Strikt taget, om man ska gå på vilka regler som gäller för staten, så är det så att alla mejl som har någon relevans för verksamheten på till exempel ett departement ska diarieföras. Du säger inte bara att det ska finnas med i mailloggen, utan få ett faktiskt...
Det blir lite ärende att få ett diarienummer och på det sättet bli en permanent del av regeringskansliets arkiv. Men det gör man inte. Jag kan förstå på ett sätt varför man inte... Det skulle eventuellt bli komplicerat, att diarieföra varenda mejl på grund av hur byråkratisk den processen är. Jag har själv en gång i tiden jobbat med RKD, gamla diariesystemet, och stämplat ärenden med fysisk stämpel för att de ska ta olika riktningar i huset efter att de passerade mitt byråkratiska skrivbord.
Tack till elever och personal vid RKDs hemsida. Så det kan vara ganska komplicerat. Men... Jag tycker inte det är helt okomplicerat den här frågan om... att myndigheters information ska vara öppen för allmänheten, offentlighetsprincipen och sådana här saker. Jag som libertarian kan inte säga på något enkelt och entryggt sätt att offentlighetsprincipen är en bra sak som stater har skyldighet att implementera.
Jag har inte ens så svartvitt syn på det kanske. Men det som bubblar rubriken och sätter fingret på det som är intressant är ju hyckleriet. Dubbelmoralen. Att det är en uppsättning i regler som gäller för politiker och en annan som gäller för medborgarna. Och för det övrigt så undrar jag om det nu är så att att de ska redigera den här loggen efter två veckor.
Då har man ju inte annat kvar. Loggen som finns hos regeringskansliets internetoperatör. De måste ju vara skyldiga enligt FRA-lagar och så vidare. Att spara alla loggar ändå.
Boris
Men du har ju varit lite nyfiken där. Kan inte du utveckla lite det där med inte svart och vitt och offentlighetsprincipen? Jag tror fler blir nyfikna.
Martin
Ja, men till att börja med så finns det ju ingenting. Från ett normalt, från ett sorts mainstreamperspektiv så säger man att Att offentlighetsprincipen är bra för att det möjliggör granskning av staten och så vidare. Men om man har en libertariansk grundsyn, att staten helst inte ska existera alls. Om den ska existera så ska den ha väldigt begränsad verksamhet.
Om man tänker sig en typisk nattväktarstatslibertarian, tänker sig jag att det är så staten ändå ska syssla med. är en väldigt begränsad uppsättning saker som är sådana som polis, rättsväsende, militärförsvar och så vidare. Så att du har antingen en situation då där det inte finns någon stat och därför heller inget behov av insyn eller en situation där staten sysslar nästan enbart med känsliga saker som Det kan direkt motverka syftet för verksamheten att man berättar offentligt om det.
Man kan fråga sig vad målet är. En tanke man kan ha till exempel är att om vi ska ha en stat överhuvudtaget så vill vi att den ska vara så effektiv som möjligt. Definitivt finns det exempel på hur staten blir mindre effektiv och därmed kan antas bli ännu mer exploterande. Den måste stjäla ännu mer pengar av...
av skattebetalarna och använda dem på ett mindre effektivt sätt. Och om man gör då den parallell som jag ofta vill göra när jag tänker på staten, för att ändå kunna förstå det från en sorts libertarianskt perspektiv, trots att det är svårt om premissen är att man helst inte vill ha någon stat alls, så har jag den här tanken om att man kan se staten som ett företag i mängden och tänka att staten borde fungera som ett företag.
Tack för mig. Sverige AB istället för Koningariket Sverige. Vad det gäller ett företag så skulle vi ju aldrig argumentera för att företag ska ha en offentligt princip. Att vem som helst ska kunna ringa upp företaget och begära ut dokument oavsett om det är mailloggar eller vad det handlar om. Det är företagets princip. Det är deras eget beslut.
De kan ju förstås välja att ha en sådan offentlighetsprincip. Det kanske finns företag som har det. På rak arm kommer jag inte på något exempel på det. Men man kan i alla fall tänka sig att ett företag väljer att implementera en offentlighetsprincip. Men de flesta skulle inte göra det. Däremot är det förstås så att om du till exempel är delägare i ett företag så har du, ja, om än kanske inte rätt att begära ut handlingar, från företaget så är det i alla fall rätt att ta det.
Ställa frågor. till styrelsen eller till vd som är ansvarig för verksamheten. Så det finns gångar, man kan säga marknadsmässigt eller med gängse marknadsmässiga institutioner, så finns det vägar för intressenter att informera sig om en verksamhet. Men den här idén att vem som helst kan gå och begära ut vilken information som helst, det är en princip som...
som är främmande för normala typer av företag och andra organisationer. Det är någonting som vi applicerar bara nu vi pratar om staten. Lite grann som ett sätt att hantera de problem som egentligen borde hanteras genom att lägga ner staten eller åtminstone begränsa statens uppgifter till en mycket mindre och helt annan typ av uppgifter.
Och återigen då, det är oklart för mig hurvida offentlighetsprinciper är någonting liknande. skulle fungera där. Så från ett pragmatiskt perspektiv så kanske det är bra att vi har offentlighetsprincipen för att hålla lite koll på, för att på något sätt tygla leviatan eller för att kasta grus i maskineriet, att sätta käppar i hjulet för staten så att den inte kan göra lika mycket skada. Men för allt jag vet så kan det där slå åt båda hållen.
Boris
Ja, alltså jag håller principiellt med om resonemanget. Jag ser ju mig och jag ser... offentlighetsprincipen bara som en slags defensiv åtgärd. Därför att staten sätter ju åt enskilda människor på oss alla, men bland pinpoints har man en egen person som man ska nita. Och då är offentlighetsprincipen och tillgång till diarier och sådana saker extremt viktiga i rent defensivt syfte.
Sen uppstår ju problemet att man måste vara noga när man säger detta så att man inte sprider illusionen om att bara offentlighetsprincipen fungerar dygnet om, alltid. På en sekund får vi veta vem som pratar med vem och vilka dokument som finns. Så kommer allting att bli bra. Det blir det inte. Jag tror att för en enskild person, företag eller annat så kan man ha nytta av det.
Men det förändrar ingenting ens med en perfekt offentlighetsprincip. Vi ser ju till exempel, bara det är ett år som har gått, hur grävande journalister har faktiskt dragit i land skandal efter skandal. Någon som märker någon skillnad? Nej.
Martin
Ja, det kommer en del positiva konsekvenser av offentlighetsprincipen. Jag har själv sett dem. Jag har jobbat ganska nära med frågorna, men när jag jobbade, jag har jobbat i två omgångar för regeringskansliet. Dels som anställd för väldigt, väldigt länge sedan. Det var alltså mer än, ja då 13 år sedan som jag avslutade. Det var ett extrajobb som jag hade medan jag pluggade helt enkelt.
Dels fick jag en del insyn då och långt senare så jobbade jag under en period som IT-leverantör. till detta departementen. I båda de här gångerna så har jag fått se på väldigt nära håll med egna ögon och delvis själv personligen varit involverad i att välja huruvida någonting ska omfattas av offentlighetsprincipen. För det är praktiken upp till tjänstemän och andra personer på insidan att säga, ska det här inkluderas eller inte?
Är det vi lämnar ut eller listar i metadata? Eller vad det nu handlar om? Och det finns en hel filosofi kring hur man ska tänka. Det är helt godtyckliga idéer. Och rent praktiskt så kan de gömma undan vad som helst. Och det finns massor med olika knep för att göra det på ett regelenligt sätt.
Jag får ta ett enkelt exempel på vilken typ av saker jag pratar om. Om det finns något misshagligt som du vill ha bort. så kan du diarieföra det under ett annat ärende. som har en ämnesbeskrivning som är väldigt harmlös eller befinner sig på ett annat område. Men ofta är det möjligt att på det sättet gömma undan saker. Ibland kan det vara så att du går ner i arkivet och kollar i slumpmässiga ärenden.
För sannolikheten är det väldigt lågt, men du kan hitta någonting där som är helt häpnadsväckande, som egentligen är någonting helt annat. Jag jobbar som IT-konsult under leverantört i ett av departementen. Då, då var det... Då fick jag ibland instruktioner om att den här grejen måste bort, måste ta bort så att ingen kan begära ut den och se den.
Ibland ringde de på sent på kvällen och då var jag tvungen att avbryta vad jag höll på med för att plocka bort ett dokument som det annars fanns risk att någon journalist skulle hämta ut. Då höll vi på med något som de beskrev som en proaktiv offentlighetsminister. Lägg ut allt i föreväg istället för att...
Bera ut ärende för ärende. Men då ingick det också i rutinen att man hela tiden måste ta bort saker så att ingen ber ut de här känsliga dokumenten. Och det var en stor del av orsaken till att jag avslutade uppdraget. Jag sa att jag inte kan göra det här. Inte ens som ett privat it-företag så går det att ha någonting med staten att göra.
Jag kunde inte ha det på mitt samvete. Så därför avbryts det och jag har aldrig gjort någonting liknande igen. Men det jag försöker komma fram till här är att jag vet av personlig erfarenhet att det finns oräkneliga sätt för myndigheterna att komma undan de här sakerna. Och då kan det bli en falsk trygghet, en falsk känsla av transparens.
Att man tror att vi har den här fantastiska offentlighetsprincipen. Det är själva verket. Så sitter byråkraterna och garvar åt lättlurade medborgare och lättlurade journalister som tror att det råder transparens, när i själva verket det är bara byråkraterna som bestämmer vad de ska ge ut till allmänheten.
Boris
Jag menar med att det är en defensiv åtgärd och man ska akta sig och sprida illusioner om att oavsett vilka regelverk som omgör offentlighetsprincipen så kommer det ändå aldrig bli bra. Men man kan ha tur ibland dock. Kom över små korn av information man kan ha nytta av.