Martin

C.A. Scholz. Myt att omtanke för naturen är något progressivt, egentligen djupt reaktionärt. Högern inser att människan är en integrerad del av skapelsen, samt att naturen är viktig traditionsbärare. Medan vänstern alltid utgått från att människan är skild från naturen, vilken ska övervinnas och anpassas.

En överfascinerade sig från socialmatter.net. Här tas det ett nytag på frågan om miljöhänsyn och miljöengagemang. Som alla vet så är miljöfrågor någonting som associeras nästan enbart med den politiska vänstern i modern tid. Ibland så pratar man om så kallade vattenmeloner, de som är gröna på utsidan men röda på insidan.

På olika sätt så har den moderna vänstern... De har lyckats väldigt bra med agendan att kapa miljöfrågorna och göra det ett vänsterprojekt. Och i viss utsträckning har man också lyckats provocera den politiska högern i bred bemärkelse att motsätta sig miljöhälsyn. För det är vänsterns frågor.

Jag ska försöka undvika de värsta tangenterna här. Det finns en sådan dynamik, en polarisering kring miljöfrågor. Där miljönsyn är vänster och att vara höger är att nästan vara mot naturen och säga att människorna står i centrum och vi ska bygga så många fabriker som möjligt och så vidare.

Men det här är inte alls så historiskt och dessutom så tycker jag att man kan förstå det här med ett väldigt enkelt grundläggande resonemang. För att om man säger att man ska bevara naturen som den är på sina egna premisser. Ett annat ord för bevara är konservera. Det vill säga det är en konservativ uppfattning, en konservativ ideologi med avseende på naturen.

bortom människan. I själva verket som det påpekas i den här artikeln så är det ett ärkekonservativt, ett reaktionärt synsätt att säga att naturen ska upphörjas och respekteras som ett värde i sig, inte bara som ett medel för människors mål. Vi får också många exempel här, bland annat den stora reaktionära tänkande befattaren J.R.R.

Tolkien som i Sagan om ringen. Det handlar ju om ett stort tema i den boken, kan man säga, är värdnad inför den naturliga världen. Vi ser ett exempel på det med halvlängdsmännen i Fylke som lever i en sorts harmoni med naturen. Men också de här märkliga skogsvarelserna. Nu märker det kärleksnäckaren att jag inte kunde Sagan om ringen, De här levande träden som till slut efter många om omän gör uppror och liksom och deltar i kampen mot mot mot invasionen.

När när de ser att deras skogar förstörs utan utan någon bra anledning, liksom att man bara man bara hugger ner och bränner bränner deras skogar och så. Det är bara ett lättlängre exempel på en konservativ tänkare som satte miljöhänsyn i centrum. Så det här är ett exempel på att de har vänt upp och ner på saker och ting.

Och den officiella historien är nästan en exakt spegelbild av ett rimligt sätt att se på saken. Jag själv sympatiserar mycket med det här för jag har länge haft en mer genuint konservativ syn på planeten och den bilda naturen.

Jag är nyfiken på ditt perspektiv, Borysen. Du har tidigare i några tillfällen, jag minns i Radio Bubblas barndom, beskrev dina egna uppfattningar och jag vill minnas att du refererade till klassiska citat. Det här är ett av mina favorit-texter.

Boris

Jag står ju fast vid det här trotskristatet om att jag som människa måste övervinna naturen. Och även naturen inom mig själv. Det tror jag hör till det. Men då är en intressant filosofiska fråga, vad innebär det att övervinna? Alltså det behöver ju inte nödvändigtvis innebära att man bygger gigantiska anläggningar.

Allt som kommer hennes väg gjuter stora betongplattor och släpper från himlen och plattar till allting. För mig är alltså, man kommer inte ifrån att naturen tycker jag är en motståndare till människan. Men det är ju ingen motståndare du kan gå in för att döda. Om man säger att människan är en del av naturen, ska människan överleva så måste människan övervinna naturen.

Och då måste man lära sig behälska naturen. Och för mig är det där en ständigt pågående kamp och balansakt. Att striden med naturen som man befinner sig i som människa innebär också att du sköter naturen helt enkelt. Det är ett jättemåste. Och det innebär att faktiskt, precis som du har en viss aversion mot allt för stora ingrepp i det som är naturligt, det är för att det anser jag inte är rätt.

Man vinner inte striden då, utan man bäddar bara snarare för framtida nederlag. Och att det finns en nästan rubba, tror jag, teknikoptimism när det gäller att hantera naturen. som gör att jag är övertygad om att man kan diskutera mycket där om genteknologi och annat som jag inte är så jätteförtjust i och nya fantastiska gröder.

Det är för att jag tror att vi har mycket mer att veta. Som ett konkret exempel, för mig är det jättekock att hålla på och experimentera fram en massa nya extra härliga gröder istället för att gå tillbaka i tiden. Innan vi började rationalisera bort alla arter, typer och underarter som fanns och anpassade till en mängd olika förhållanden.

Så att lösningen på många av naturproblemen och försörjningsproblemen hittar vi om vi går bakåt. Så jag tror det går utmärkt att förena Trotskys syn på relationen människa-natur med både en stridbart förhållningssätt till naturen och en väldigt ömsint förhållningssätt till den respekt man inser att man är beroende av den.

Jag har ett annat problem med den här texten och det är att den på något sätt dör. Jag gillar ofta sociala medier och texter men de tar små guldkorn och iakttagelser och sen lägger de in det i det här höger-vänster-kraftfältet. Det kan bli lite knepigt. Här lyckas jag få in Påven på rätt sida också, om jag förstår honom rätt.

Det var lite svårt förr. Det Påven förordar är ju en vänsterståndpunkt. För när Påven säger att vi står inför ett klimathot... Vi måste stoppa utsläppen, tjofa det rittan. Så ställer han sig på Paris och Köpenhamnskonferensernas sida och vill se de stora globala lösningarna, regleringarna och så vidare.

Alltså Poven inte har en klassisk vänstersåttpunkt när det gäller hur vi ska lösa det här. Och det är han inte så jätteintresserad av. Jag vill inte gärna luta emot Poven i sammanhanget. Jag tror att vi har en skiljelinje som ser ut på det här. Det är ett helt annat sätt i politik. Återigen, det här pratar vi ofta om när det gäller höger och vänster. En av skillnaderna vi ofta är inne på är ju, det är väl intressant att se på, om människor vill ha en En stat eller inte en stat och hur de ser på nationalstater, småstater och en stat överhuvudtaget har skadesfunktion.

Det är mer skiljande än om man kallar sig själv höger eller vänster. Och jag tror naturfrågan också är skiljande på det sättet också. Jag kan tänka mig att du kan vara reaktionär, alltså i höger mening och Jag förstår rätt som jag ser det när det gäller naturfrågorna. Men på samma sätt, jag som någon slags vänstermänniskomarkist, jag lutar mig min inställning tillbaka mot sådana som jag ofta anför som William Morris och John Ruskin från tidigt brittiskt art avtal.

Alltså med deras oerhörda respekt för naturen och hantverket. Och du kan inte tänka dig tolken utan att tänka dig Morris. Den senare var ju väldigt beroende av den förres. tankar om natur och kantverk och det goda livet. Så att, och då kom jag in på att jag tror det finns en speciell brittisk tradition faktiskt när det gäller förhållandet till naturen och historien.

som förenar på något sätt höger och vänster i synen på vad som är ett gott liv. Och, fan vad jag pratar nu med, jag ska ta en sista grej som en idé som, det är den tanke som väcktes i den här texten, det är så intressant att det flyter upp saker i hjärnan. Det är ju frågan om naturen. Vad gör man, för att det här blir lite grann, ofta tror jag när vi pratar om naturen så blir det så förbannat abstrakt.

Typ, nu förenklar, är det för eller mot naturen? Men är inte det där också ett tecken på ett ganska magert förhållningssätt till natur? De har teoretiserat frågan. Ingen normalmänniska tycker ju om all natur. Så är det ju för mig. Alltså jag gillar ju inte all natur. Det finns viss natur, vissa miljöer och så vidare som är väldigt viktiga för mig.

Jag finner liksom bonligt uttryckt frid och ro och får energi. Det finns ju andra typer av natur som ger mig nästan råångest, alltså. De gör mig deprimerad. Mm, ja visst är det så. Och det där är liksom, det har man inte grått, jag har själv inte filosofierat så mycket över detta. Ja,

Martin

många intressanta... Reflektioner Boris, det känns som att vi skulle kunna ha ett helt avsnitt. Jag tror faktiskt det. Om de här sakerna. Någonstans så söker man ju ett mellanting mellan de här extrempositionerna. Ett begrepp som man ofta återkommer till är att människan ska varken vara slav eller herre över naturen utan snarare förvaltare.

Mm. Då är man varken underställd eller överställd, utan det är en mer symbiotisk syn. Människan kan vara vägledande och formande, men i grunden så handlar det om förvaltning. Det vill säga att naturens essens måste bevaras och kan inte ersättas av... av mänskliga planer och artefakter. Här kanske vi också ser ett tecken på det här som du är ute efter, Borit, den här potentiella brittiska syntesen.

En av bilderna för förvaltarskapet är bilden av en trädgård. Men trädgård är någonting som jag uppfattar som väldigt karaktäristiskt för den brittiska kulturen. De älskar såna här trädgårdar, de har fantastiska trädgårdar både privat och offentligt. Jag kan skjuta cyklar här, men det känns för mig som en oerhört brittisk sak att ha en trädgård och odla som trädgård.

Boris

Det var en väldigt medveten sak man gjorde när man byggde industrialismens barndom och framåt. När man byggde de här typiska brittiska arbetarbostäderna. Så var man ju intelligent nog att inse att vi kommer att ha en massa strykare i jävelskap om vi inte ger dem möjlighet att ta en trädgård också. Hur liten en ynkare den är så ger de en trädgård. Och det var ju ganska rationellt på många sätt.

Martin

Vi hade några intressanta samtal som relaterar till det här delvis på PFS-konferensen i Turkiet den här veckan. Det jag kommer att tänka på nu när jag hör dig prata, Boris, är att vi hade en arkitekt som höll ett föredrag om sin vision för nya sätt att bygga stora städer. Sen hade vi andra talare, bland annat HP själv, som betonade värdet av små gemenskaper och småskaliga sociala strukturer.

Det är inte exakt det jag tänkte på. Det ska finnas möjlighet att inte leva i sådana här kosmopolitiska omständigheter. Arkitekterna blev väldigt upprörda över det här. Han tog mikrofonen efter Hoppes föreläsning och kapade lite diskussioner. Han hade en lång tirad om att han inte ville leva i en så här bakåtsträvande jordbrukssamhälle. Han vill leva i London och Shanghai och ha skyskrapor och alla sorters människor kunna blandas på en internationell marknad.

Det blev liksom lite som en delvis hetsk och återkommande diskussion under helgen. Jag tror att jag fick ha tillfället att fundera lite på det här. En reflektion som jag gjorde i de här diskussionerna är att det kanske finns en romantisk inställning om att gå tillbaka till naturen. Jag är ju definitivt sådan att min personliga dröm är att få leva i en liten by.

En liten by som är framförallt fokuserad på jordbruk och barnfostran. Och där det mesta annat hamnar i bakgrunden. Istället så fokuserar man på livets fundamenta, så att säga. Men om man sa att det är den enda typen av samhälle som vi ska ha, att vi alla ska leva i små byar och hålla på med självförsörjande jordbruk och lämna urbaniseringen bakom oss, det skulle vara faktiskt ett väldigt ohistoriskt perspektiv.

Därför att det faktum att människor bor i stora städer och där man nästan totalt utraderar naturen och istället bygger en gigantisk mänsklig artefakt. Det är inte någonting som är nytt och det är ingenting som kom med till exempel den industriella revolutionen. Utan de första stora städerna som motorer för mänsklig utveckling och civilisationsprocessen är någonting som har funnits i minst 10 000 år.

Alltså man går tillbaka till de äldsta städerna i Mesopotamien, Ägypten, det finns även väldigt gamla städer i Kina, på de amerikanska kontinenterna också för den delen. Om man tänker sig en värld utan stora metropoler, så det skulle också vara ett brott mot människans historia. Och det skulle kräva en typ av social ingenjörskonst och det skulle vara något forcerat.

Så vi måste komma ihåg att vi alltid har haft de här stora städerna. Vår civilisation är grundad. På städer som Aten, Rom och Jerusalem. Som inte var några sådana här pastorala små paradis. Sådana som jag personligen har en förbläss för. Så om vi inte ska vara någon sorts jakobinska samhällsförstörare, så måste vi också hitta en syntes som också kan inkorporera de stora urbana centrumen.

Så en tanke som jag har om det där är att den urbana livsstilen och även industrialiseringen, det är ett sätt att leva, ett sätt att göra saker som inte är förvånande. tar särskilt stora geografiska arealer i anspråk. Därför är det åtminstone teoretiskt tänkbart att man skulle kunna ordna det så på den här planeten, det skulle kunna bli ordnat så, förhoppningsvis på ett spontant sätt, att vi har de här urbana och hyperindustrialiserade platserna.

städer här och där, länder och så vidare, där man gör de här sakerna samtidigt som faktiskt 90 procent av planeten skulle kunna lämnas helt orörd. Så vi skulle kunna ha till exempel enorma regnskogar som bara får leva sitt eget liv och som, som hippies brukar säga, planetens lungor och sånt där. Producera en massa syre och absorbera en massa koldioxid och såna sköna saker som skogen gör.

Samma sak med världshaven som finner väldigt viktig ekologisk funktion. Vi skulle kunna ha de här stora lungorna, andningshålen, för både oss själva och planeten. Med urskogar och öknar och allt sånt här. Samtidigt som vi har gigantiska städer där många miljoner människor bor och stora industrier och så vidare.

Jag tror att det för mig är en mycket mer attraktiv vision än att vi har det som idag, där det lågintensivt sprids ut över hela planeten. Där det finns mindre och mindre oröd natur, för överallt ska vi ha små klickar av industrialisering. Naturligtvis förstår jag att fattiga människor i Afrika och Latinamerika vill ha så mycket industrialisering som de kan för att förbättra sina levnadsvillkor. Jag förstår att de har ekonomiska incitament, till exempel att skövla regnskogen och istället upplåta den marken för boskap.

Men det är något som vi i alla fall skulle kunna fundera på. Att vi skulle kunna ge dem annorlunda incitament. och försöka ha både en radikal naturkonservativ inställning där vi bevarar de här naturrikedomarna samtidigt som vi inte behöver begränsa det moderna, urbana, industriella livet.

Boris

Alltså det där är en oerhört tilltalande vision. Väldigt tidstalande, men vi skulle, när vi väl har förverklat den så skulle du och varsin bondby hela tiden få jobba med frågan om att de som befinner sig i den stora staden, de kommer att vilja expandera, de kommer att sitta i någon megacity där i Nordamerika och tänka att jävligt mycket skog är nere i Amazonas.

Det kan ju inte bara få vara sådär orörda, vi måste ju göra någonting. Så det kommer ju att vara ett liv av skiva och ständig kamp för att uppehålla den där visionen. Men sådana är ju tillvaron. Men jag funderar också väldigt mycket på, dels tror jag att det är egentligen helt oproblematiskt faktiskt. Det har ju skapat en sådan bild av...

Det är ganska en obehaglig bild av förlåtet. Det var ett uttryck med nyliberala krafter att tredje världen skulle ha svultit i elfärd länge sen om det inte var från teknologiska framstegen och för frihanden. Men tänk bort, tänk dig att Asien, Indien, Afrika som till stora delar fått varit fritt, som fått utvecklas på sina egna villkor.

Jag tror det hade varit mycket bättre än att alla skulle bo kvar i en varsin liten jordnötsodlande by. Problemet med att man hugger ner Amazonas och... Och för att låta djur beta eller för att utvinna guld och så vidare, det är ju världsmarknaden. Precis därför slår man sönder Afrikas jordbruk också. De tillåts inte utveckla på sina egna villkor.

Så i enlighet med din vision där så skulle det innebära... Ja, då skulle de kunna få göra detta. Det skulle inte vara några försörjningsproblem om de som jag tror går tillbaka till, det låter ju dumt kanske, men ursprungliga metoder och börjar om. Inte tillbaka till en träorder för att plöja, men tillbaka till det man odlade för.

Jag tror alla människor måste i mångt och mycket börja om. Sen tycker jag det var jätteintressant att du påpekar det här med att megacity är ju inget industrialiseringsfenomen, det har alltid funnits. Och lite grann tror jag att det är, för att förstå det här med motsättningen stad, landsbygd, by, ständigt växande städer, så undrar man att man måste gå tillbaka till människors psykologi och att människor i grund och botten är.

Det är många olika saker som kan skilja en från en annan. Även om det föds in i en trevlig by och familjemenskap så kommer det ändå finnas människor som att... Nej, jag måste bort till den stora staden med neonljusen ungefär. Och de kommer att växa till sig inte på grund av att ekonomins historiska ansvar till lagar kräver stora städer, utan det är för att en del människor är funktade så.

Martin

Det tror jag också att det finns såna mer grundläggande psykologiska saker. Jag har ju en viss anarcho-primitivistisk ådra. Jag är benägen att överväga hypotesen att urbaniseringen, då menar jag den ursprungliga urbaniseringen för 10 000 år sedan, eventuellt var en sorts misstag, en sorts katastrof och den revolution som skedde av hur man bedrev jordbruk på den tiden, så kanske roten till alla våra samhällsproblem kanske faktiskt kommer från övergången från jägar- och samlartillvaron till den moderna jordbruksorienterade urbana tillvaron.

Eftersom människor trots allt har levt i några hundratusen år som är ägare och samlare, men bara i... i några enstaka tusen år. som på ett annat sätt. Men som det nu är, jag är ju verkligen ingen vän av att man ska jämnala städer med marken och förstöra civilisationen och få börja om från scratchen. Så extrem är jag inte. Jag tycker det är ett perspektiv som är värt att överväga.

Så jag skulle tänka så här apropå det du just sa Boris, att det stora problemet som vi har idag, det primära problemet, det är att det finns väldigt många människor som inte passar in i den här modellen. sättet att leva, utan som intuitivt längtar efter. Ett mer ursprungligt, traditionellt sätt att leva, som man kan exemplifiera med ett stamsamhälle där människor är jägare och samlare.

Men jag tror att du har rätt i att om vi rör oss i den riktningen, när vi tittar på sådana specifika kulturer, så kommer det att finnas människor som har en annan läggning och som kommer vilja ha mer än bara den egna utvidgade familjen, den här enda platsen där förfäderna bort i generation i generation. De vill se det som är nytt, de vill bryta en ny mark och utmana sig själv genom att exponeras för annat än det invånande.

Och det finns också människor som har ett starkare behov än andra av att vara omgivna av andra människor och få maximal social stimulans. Om man tittar på mig själv, jag hatar ju folk. Jag tycker det är jätteskönt att bo på Malta för det är svårt att träffa lika mycket människor här. Och jag ville flytta till Gåsa för att komma ännu längre bort från Malta. Jag kan ta dem via internet, men jag kan hålla dem på avstånd. Jag kan ha min favoritmänniska Sofia Arkestol.

tillhands. Det vill jag ha dygnet runt, men resten behöver jag inte ha. Vissa andra människor är ju precis tvärtom. De blir ju helt nippriga om de inte får omgivna människor och går på stora fester och sådana här saker. Det är förstås väldigt bra från ett frihetligt, decentralistiskt perspektiv om det finns olika möjligheter och folk kan sortera sig själva till den respektive livsstil som passar dem bäst.

Boris

Mm, vad en härlig beskrivning.

Martin

Jag känner igenom det. Han har skrivit de här sakerna, men naturligtvis från ett vänsterperspektiv. Det är knappast något som kan lyftas fram som framstående eller djupsindig katolsk teologi.

Nu är jag verkligen ingen spännare. Till och med påven vet mer än jag om katolsk teologi. Det finns andra exempel. Om man tittar på den förra påven, till exempel Benedikt, så hade han då en mer katolskt perspektiv. på det här förmodligen. Men du sätter fingret där på exakt som du sa Borut, på en av svagheterna med social matter och den här neoreaktionära sfären för att jag tror att det finns en viss, det finns en viss sån här papistisk förbläss.

Mm. Det är lite grann ett sätt tror jag att markera status. Man är lite bättre om man är katolik eller kan integrera ett katoliskt perspektiv. Jag säger inte att det är ett dåligt perspektiv. Jag själv har lite sådana tendenser. Du Boris brukar kalla mig ibland för krypto-katolik och sånt där. Jag tycker det är okonstigt. Det gör nästan lika ont som det Franz Porzien kallade det för sist. Nazist,

Boris

krypto-katolik och nyss har du som Pol Pot jämna städerna och märken.

Martin

Det är tvärkastar. Men det är en av deras svagheter. Det är jätteenkelt att peka ut motsvarande svagheter i bubblor eller i dina mina samtal. Saker som vi fixerade på och sånt där. Men du sätter fingret där på en av deras grejer. Att man gärna ska referera tillbaka till katolicismen och sånt där. Jag hoppas bara att man går tillbaka till den förra påven, Benedikt XVI, som var en betydligt mer...

rekorddelig, traditionalistisk katolik, för att vara modern påve i alla fall, jämfört med avskrädet som sitter på påvestolen idag. Så det får vi leva lite grann med vad det gäller social matter, men jag måste få säga också att gud vilken bra sajt det är, mycket fascinerande texter de publicerar.

Boris

Ofta i alla fall tankeväckande,

Martin

så en stjärna snurrar igång. Det är inte som att vi är helt befreade från purila tendenser, men när social matter är bra så vet jag inte om det finns något sajt som är mycket bättre.

Det är ännu en tanke till de mystiska, anonyma skribenterna och deras mystiska sällskap, hästiga och jag vet inte riktigt vad det är för någonting och var de står. Det är härligt att man får läsa sådana här reserv.