Martin

I oktober diskuterar vi en ovanligt intressant länk. Det är inte riktigt en nyhet, utan mer en historisk och filosofisk reflektion. Så här var rubriken på bubbla. Sökande efter startpunkt för samhällsförfallet, hopplöst. Existensen präglas av termodynamikens konstant ökande entropi. Historien är fylld av degeneration, men också ära och glans som ej får glömmas bort.

Här har vi en av mina favoritlänkar under året, där en Thomas Bargest ställde sig frågan När började det egentligen gå fel? Det är många som är vän som att saker och ting är på väg i en dålig riktning Eller åtminstone har varit det under lång tid Du och jag Boris, vi pratar mycket om det i Radio Bubbla Men hur långt måste man gå tillbaka för att hitta en punkt då vi inte befann oss i ett sånt här förfallstillstånd?

Det är fascinerande, han letar sig tillbaka åt... Långt, långt till historien, förhistorien. Han letar sig ända tillbaks till Big Bang i sin text. Vilket vi uppfattar som ett ironiskt sätt. Att man kan säga att det är ett reductio ad absurdum. Genom att ta det ända tillbaks till Big Bang så försöker frågeställningen som sådan visa att den inte kan leda någonstans.

Men det var en stimulerande diskussion och jag lanserade för offentligheten första gången min personliga teori om vad det berodde på. Lite halvt på skämt och halvt på allvar så är mitt förslag att vi måste verkligen gå längre tillbaks än alla mänskliga samhällen inklusive den mänskliga evolutionshistorien.

Därför att den grundläggande konflikten... Den grundläggande skillnaden mellan den positiva uppbyggda tendensen och den negativa, destruktiva, den rena tendensen måste spåras tillbaka till skillnader i beteende mellan djur som är mycket äldre än människorna.

Som jag beskrev det då är skillnad mellan ett territoriellt beteende eller en territoriell orientering på ena sidan och på andra sidan är en sociocentrisk. Det var kul att få spekulera lite mer om det där i radion. Det är en massa grejer som jag har gått och lurat på, men aldrig skrivit någonting om. Jag blev väldigt glad för att det kom fin respons. Det var många lyssnare som uppskattade det där inslaget.

Orsaken att vi tar upp den i årskrönikan var att två av de av juldonatorerna som fått önska sig inslag Jag önskade att vi skulle återbesöka frågan om orangutanger som jag tog som exempel. Schimpanser kontra orangutanger. Jag funderar på om jag ska skriva något mer om det här med orangutangerna, Boris.

Boris

Ja, men jag tycker det. Det finns en allmän strävan, tror jag, eller en strävan hos många, att gå bakåt, inte så mycket i storleken, utan att diskutera det här om orangutanger. Vad innebär våra fysiska förutsättningar, helt enkelt? Våra biologiska förutsättningar för hur vi utvecklas som individer och människor? Det är ett oerhört intressant ämne.

Martin

Jag tror också att det har en hel del praktiska konsekvenser. För att om vi tror så som de flesta libertarianer och fritidsaktivister och sånt verkar tro, att det handlar bara om en fråga om allmänniskor. Vi har de bästa idéerna, vi är bra på att argumentera. Om vi bara kan argumentera lite mer och övertyga några fler, så kommer det i slut tillräckligt många att tycka som vi.

För att det ska bli som vi vill i samhället. Men det är inte alls säkert att det är så. Det är inte säkert att det går att öteövertala folk. En poäng som jag har gjort många gånger är att om det var så att det var argumentation och att övertyga så många människor som möjligt som var poängen, som var den rätta vägen framåt, då skulle vi redan leva i Libertopia.

Vi skulle leva i det libertarianska paradiset. Därför att vi är extremt skickliga på att... motiverar våra uppfattningar på ett intellektuellt plan. Vi är väldigt, väldigt bra på att argumentera och libertarianer har plockat isär så gott som alla andra ir och argument till små bitar. Gång på gång, på oräknelig gång, i årtionden, i århundraden faktiskt, så har frihetliga personer överbevisat de som förespråkat ofrihet ständigt.

Med väldigt få undantag så har det varit en förkrossande intellektuell seger. för libertarianismen och dess föregångsideologier. För min del måste slutsatsen då bli att... Vägen framåt kan inte vara att göra samma sak. Det spelar ingen roll om vi fortsätter att vinna varandra debatt. I hundra år till, eller 500 år till, eller 1000 år till. Jag tror inte att det är där skon klämmer, att vi inte vinner tillräckligt många argument.

Och om det är så att det finns en biologisk grund som gör att vissa människor är helt enkelt hårdkodade att ha ett kollektivistiskt, hierarkiskt beteende. Att hela tiden se till gruppen, att tycka att det är viktigt att inte bara själv vara en del av hierarkin utan att inordna andra människor i hierarkin. Medan andra människor är mer territoriella och mer fokuserade på sig själva saker de äger och kontrollerar, en mer begränsad grupp, och inte drivna av att passa in i hierarkier. Då kanske det inte spelar någon roll hur mycket vi argumenterar.

Boris

Nej, det spelar aldrig någon roll, därför att även om det inte skulle vara så att... Även om det inte skulle vara så att ditt resonemang är rätt, vilket jag tror det är i hög utsträckning, så är det så att historia, tradition och kulturell kodning av människor, faktiskt, mentala mönster, gör att människor utvecklar olika egenskaper. Och att det därför krävs en samhällsformation som ger fritt spel för alla, Det är ingen idé att leta efter övergripande system som på något sätt passar alla.

Där finns det också en inbyggd intressant tankegång i det här med att Zanvi diskuterar att han lutar sig mot termodynamiken och dess olika huvudsatser. En sådan är att varje försök att bygga ett övergripande system som passar alla. och kontrollerar all energi och minskar sönderfallet, bara kommer att leda till ett ökat sönderfall.

Vilket är en upplyftande tankegång helt enkelt. Men jag tror att det här att skapa sig fortfarande, som vi ofta pratar om, i det ökande sönderfallet och skapa ordning runt omkring sig är vida mer givande än att försöka vinna en allomfattande idé om hur hela världen ska vara beskaffad. För det stärker både munda krafter. Ibland tänker jag att det till och med stärker de munda krafterna att delta i sådana diskussioner.

Martin

Jag läste en intervju för några år sedan. Det var i Uppsala Nya Tidning tror jag, för jag var ute och åkte tåg. Och jag såg en intervju med en satanist. Förgrundsgestalten i ett satanistiskt rockband. Jag glömde tyvärr namnet på både honom och hans band. Men det var en ganska känd svensk kompis. Det svenska artist Death Metal eller vad det heter.

Han sa en grej som fastnade i mitt huvud som jag tyckte var väldigt intressant. Han sa att förr i tiden när jag var yngre så kunde jag till exempel gå ut och åka buss. Jag går på bussen och jag ser alla människor omkring mig och jag kände bara ett sånt förakt och hat mot de här människorna. Jag kände liksom vilket problem det är att de här människorna finns och att de är som de är. Men, sa han, jag känner det inte så längre. Nu går jag på bussen och jag ser deras blickar på mig.

Och jag vet att det är jag som är problemet. Och sen så sätter han på sin buss, fokuserar på sitt, tänker inte på de andra människorna. Men jag tycker att det är väldigt slående formulerat. Nu vet jag att det är jag som är problemet, inte de andra människorna. Det kan också vara ett sätt att sammanfatta den här insikten som jag tror mig ha och som jag försöker förmedla.

Problemet kan inte rimligen sägas vara att alla de andra människorna, 99 procent av alla människor, som är väldigt kollektivistiska och hierarkiska och som vill ha en jättestor stat. Problemet är vi i den lilla, lilla minoriteten som inte vill ha det så. Just därför att vi är en liten minoritet. Så det är rimligare för oss att se det som att det är vi som är problemet, inte de andra människor.

Och det öppnar också upp massor med konstruktiva möjligheter för att vi kan göra saker för oss själva. Eftersom vi bara är en procent eller så av befolkningen som åtminstone utgör kärnan av den här gruppen så behöver vi inte bekymra oss om de andra 99 procenten. Glöm bort dem bara. Vi kan agera som att de inte finns och vi är tillräckligt starka i vår lilla grupp för att kunna göra saker på egen hand. Vi är inte beroende av de andra 99 procenten. Så att om vi släpper det här kravet på att vi måste få med oss de andra 99 procenten på tåget, då finns det mycket, mycket mer vi kan göra.

Boris

Ja, man ödar en sanslas mängd energi helt enkelt på att övertala. Man kan övertala folk som är kodade av allt från biologi till mentala mönster helt enkelt. Till slut blir man deprimerad och kraftlös av detta. Däremot, om man utvecklar en praktik som är fungerande och företag eller kulturella verksamheter eller vad som helst så skapar man ett mycket slagkraftigt argument i vilken teori som helst. Man skapar en materiell verklighet som nog kan bli tilltalad för en del av nära andra, inte 9 procenten.