Martin

Frank Furedi, skrämselpropaganda om psykisk ohälsa förvandlar vardagliga utmaningar till riskmoment. Ökningen av antal diagnoser drivs främst av kultur som får unga att uppfatta sig själva som sårbara. Det här är en artikel från Spike Magazine, från den alltid lika intressanta Frank Furedi, om ett angeläget växande problem.

Varje gång man ser siffror på mental ohälsa, hur många är det som är psykiskt sjuka, hur många är det som äter psykofarmak och av olika slag, så ökar de här siffrorna och de är i många fall fullständigt häpnadsväckande höga. Det finns några exempel här, till exempel att 28,2 procent av unga kvinnor i Storbritannien har psykofarm.

någon typ av problem med sin mentala hälsa. Det var ett annat exempel här om en kvarts miljon barn som går på psykofarmakom, om jag inte minns fel. Jag har också hört siffror på att det är hundratusentals människor i Sverige som äter antidepressiva mediciner. De siffrorna är en eller två år gamla.

Om man ska tro de här siffrorna så pågår det en veritabel epidemi. Där folk blir mer och mer psykiskt sjuka. Faktiskt det är epidemiska katastrofala proportioner. Om man ska tro på det här, att det verkligen handlar om mental hälsa i någon meningsfull bemärkelse.

Boris

Och vi har en epidemi i Sverige också. Man kan då och då rapporteras till siffror från olika sjukvårdsinstitut. Jag studsade verkligen somras när jag pratade om det här. Jag satt på torpet och läste att i Västmanland så hade alltså diagnostiseringen av barn som går i grundskolan de som har någon form av diagnos och någon bokstavskombination gått upp med 60% på fem år.

Alltså det är... Och det här diskuteras för lite i Sverige idag. Det är för att folk vågar liksom inte säga rätt ut vad de tycker. För problemet i diskussionen i Sverige idag, att om jag till exempel tycker att allt det här är ett jävla trams alltså med diagnoser och så vidare. Och att merparten av dem som Får en diagnos ställd får det av ideologisk skäl och ingenting annat.

Och det finns en massa andra faktorer som spelar roll där. Men väldigt få går att kritisera detta därför att det dyker alltid upp någon som till exempel i verklig mening har ett autistiskt barn. Och säger att sjukdomen finns ju. Och så är det. Alltså det finns folk som har psykiska åkommor i alla åldrar. som gör att de inte fungerar.

Det är en sak. Sen är det så att vi alla, framförallt jag, har olika former av knirkar i vår mentalitet och vår psyke och så vidare, som gör att vi inte är som alla andra. Och det är egentligen en skärplarhet. Å ena sidan kan folk säga att alla individer är ingen lik den andra. Och sen minuten efter så kan samma person vara helt ensam.

Det är klart att man ska ställa diagnoser på alla, interagera folk inom boksatskombinationsfålla och medicinera dem eller ge dem någon jäkla terapiprogram så att de blir som alla andra. Det vill säga att man upplöser individualiteten. I forna tider så var det en självklarhet att människor hade olika läggningar. En del var melankoliker, andra hade en aggressiv läggning, en del pendlade mellan de där sakerna.

Alltså det tillhör ju, återigen, vi är människor, vi är olika. Men i statens ständiga jävla försök att få total kontroll över oss så måste man bara ställa ut diagnoser och facka in oss på olika sätt och trycka i oss mediciner. Folk har blivit så förvekliga att de tar gärna emot det här.

Därför kan det i bästa fall innebära att de i olika former blir sjukskrivna och slipper jobba. De som går i bräschen för det här förbannade diagnotiserandet är faktiskt kulturarbetare i Sverige. Om någon kunde få fram en statistisk undersökning på På det här skulle det visa sig att jättemånga kulturarbetare har sett till att de får en diagnos.

Dels för att det är lite fint att ha en diagnos, och dels för att det faktiskt innebär att man kan få pengar från sjukförsäkringen och inte behöver jobba så mycket. Så, nu har jag haft mitt utbrott.

Martin

Det finns flera intressanta tendenser. En sån sak är att det här är ett sätt för staten att kontrollera människor. Så är det absolut. Men en aspekt... av den kontrollen, de kontrollförsöken, är ett hårdnackat förnekande av verkligheten och människors natur och som du är inne på, den naturliga variationen mellan människor.

De fenomen som man idag betraktar som psykisk sjukdom och till exempel medicinerar mot och stämplar folk som mentalsjuka för är saker som alltid har funnits till att börja med. Den här artikeln är väldigt bra. Jag ger flera historiska exempel på att unga människor ofta upplever en allienation och en existentiell osäkerhet som har tagit sig ut i kulturen i alla hundratals år.

Men numera ser man det som ett medicinskt problem. Omtalad situation i skolor i Sverige men också väldigt mycket i andra länder, i USA till exempel. Så har man situationen att unga pojkar framförallt har svårt att sitta still i skolan. De har svårt att sitta still och titta på en katheder hela dagarna. Så istället för att konstatera att de är pojkar, det är naturligt för dem att vara distraherade och springa runt och göra saker.

Så säger man, de passar inte in i vårdprogram, de är psykiskt sjuka, de har ADHD och nu ska de få amfetamin. Så att de kan sitta still och koncentrera sig själva. Det är riktigt, riktigt perverst förnekande och inverterande av hur folk faktiskt fungerar. Hur människor alltid vet att människor alltid fungerar. Bara i vår riktigt skruvade, vansinniga tid kan någon bli förvånad och upprörd över att en liten pojka har svårt att sitta still och koncentrera sig. Ja, precis.

Boris

Det är något fel på honom. Han är sjuk. Men vi får inte glömma bort att allt det här är också fackets fel. Berätta. Jo, det nämner jag att förr i tiden, förutom att man är mycket lättare och man fattar att pojkar är pojkar till exempel, så var det så här att var du en oregelig femtonåring eller till och med yngre och liksom inte kunde sitta still och inte som man sa då, på min tid, hade löshuvud, så gick du till sjöss eller du blev hamnarbetare eller du gick direkt in på verkstaden och liksom blev lärling.

Och fick utlopp för sin energi genom manuellt arbete helt enkelt. Men utvecklingen har gjort, och där har ju facket varit pådrivande, att vi har fått en arbetsmarknad där de här jobben inte finns kvar. Är det en orejäl i 15-åring idag som skulle må jävligt bra och slita åtminstone åtta timmar om dagen och vackla hem och vara trött.

så finns inte de jobben. Istället står någon förbannad utbildningsminister där och säger att du ska gå i högskola i fyra-fem år till. Då är det verkligen läge att meddelsnäga de här människorna. Det är en stor social förändring. Alla människor kommer... Vi har inte tillräckligt med lärare för att ha bra högskola och universitet. Däremot har vi faktiskt ett mentalt folkhälsoproblem som har uppstått.

Det är för att väldigt många människor inte får utlopp för sin naturliga energi att arbeta. Så vi behöver liksom, väck med alla jävla regleringar på arbetsmarknaden. Då kommer också antalet medicinerade 15-åringar att minska drastiskt.

Martin

Ja, kloka ord. Men det har också andra aspekter när... Staten tar över ansvaret för människors hälsa och mentala hälsa och hur det ska gå för barn, deras uppfostran, deras yrkesvägledning, vad det kan handla om. Det innebär att en annan uppsättning, prioriteringar, kommer i spel. Så att idag om man till exempel mår dåligt, man har en problem man mår dåligt, man behöver hjälp med det.

Så skulle man traditionellt sett se ganska många olika tänkbara lösningar. Men nu finns det i stort sett bara ett svar kvar om någon mår dåligt. Och det är att de ska äta Prozac, de ska äta SSR-mediciner eller någon liknande antidepressiv läkemedel. Det har ganska mycket att göra med en sorts ekonomisk prioritering inom vården.

Därför är det mycket billigare att ge folk piller istället för att ge dem samtalsterapi– –som kan ta ganska lång tid och kostar mycket pengar. Det billigaste och enklaste sättet att bli av med barn som har dåligt att ha problem– –är att ge dem piller. Det är en direkt konsekvens av... av ett statligt kontrollerat, byråkratiserat sjukvårdssystem.

Boris

Men här har vi också problemet med usla föräldrar. Det är för att i den här artikeln i lokaltidningen ute vid torpet, det påtalar ju flera läkare också att de gav med sig till slut och gick med på att sätta en diagnos på det lilla barnet. Det är för att föräldrarna krävde det. Det innebär att viss tryck i i ungen medicin, det har vi inga problem med.

Men har barnet en diagnos så kan man åtminstone försöka få extra hjälp i skolan att få barnet att sitta still och lära sig läsa, skriva och räkna. Och det är helt sjukt alltså att föräldrarna istället för att försvara sitt barns rätt att icke medicinera och istället kräva att få göra vettiga saker eller ta hem dem så går man med på medicinering och ytterligare statlig styrning av ungen. Det är sjukt alltså.

Martin

Ja, det är riktigt sjukt. Samtidigt finns det en sorts logik i det, för som du säger så är det ofta enda sättet att få mer hjälp. Man har väldigt, väldigt lite kontroll som förälder över barns skolgång och så vidare. Men det finns extra resurser, men de är ofta enbart tillgängliga för den som har en officiell diagnos. Så det är också en logisk konsekvens av systemet.

Jag tycker det är så intressant det här som... Som Fredie också skriver om, vad som händer i förlängningen med kulturen där man har en sådan här utveckling. Därför att nu, för en eller två generationer sedan så var mental ohälsa någonting som var oerhört skambelagt. Om man var till exempel deprimerad eller hade någon typ av problem, det var någonting som man normalt inte pratade alls om. För det kunde kosta en ganska dyrt i termer av socialt anseende.

Skulle man kunna få ett jobb där man ryckte om sig och var galen och så vidare. Och man kanske var lite väl mycket åt det hållet. Att man hade en väl negativ och stigmatiserande syn på mental ohälsa. Men nu har det slagit över i den raka motsatsen. Där det betraktas som normalt. Som artikeln i den här rubriken, Being mentally ill, the new normal. Det är ju så att det är normalt nu att ha en diagnos. Det är fascionabelt och det finns sammanhang. Jag har själv varit i sammanhang där man uppfattas som en tråkig och ointressant person om man inte har någon diagnos.

Boris

Ja, och det var därför jag tog upp det här med kulturarbetare. Alltså väldigt många musiker, skådisar och författare som intervjuas. De viftade med sin diagnos. Läkarna upptäckte det när de är 50 års ålder. Det förklarar jättemycket. Det är ungefär som lungsjukhet och tuberkulos bland författare på sent 1800-tal. Det ansågs vara ett tecken när man hostade lite blod. Att man var en förfinad själ och kunde skriva bättre poesier när man hade friska lungor.

Martin

Det som ofta händer i själva verket är att om man får den här diagnosen så blir det en del av ens identitet. Som Fredrik beskriver också att när unga människor pratar om sina diagnoser så är det inte att de pratar om ett medicinskt omständighet som händer med dem just nu, utan de pratar om sig själva, om sina personligheter. Man kan beskriva sig själv, berätta vem man är i termer av att man har ADHD eller att man har slänga vassbärgar.

Eller vad det kan vara för någonting. Och jag tror att många uppfattar det som en harmlös grej. Många som håller på med det uppfattar det som att det är verkligen en del av deras identitet. Att de har Asperger och de hänger på Aspie-forumet på nätet och de tycker att folk som inte är Aspies är lite skum och sånt där. Men det jag har sett hända ganska många gånger i min personliga närhet är att när folk får den här diagnosen så är det ofta först när reaktionen är så här Ja vad skönt, nu har jag äntligen en förklaring till varför jag är annorlunda.

Jag har känt mig se ut som annorlunda, men nu har jag ADHD. Det förklarar allt i listan över konsekvenser. Jag har ju haft ADHD hela tiden. Det förklarar allt. Man får en bra känsla att man kan förstå sig själv. Det går in i ens identitet. För det första är problemet att många av de sakerna som står på ADHD-listan är bara helt normala saker. Det är en utslag av normal variation.

Precis som att 25% av alla pojkar har svårt att koncentrera sig i skolan så har det alltid varit. Det har ingenting att göra med nån medicinsk... Då tappar idén om en medicinsk diagnos sitt innehåll. Men det allvarligare problemet är att jag ofta sett de här människorna cementeras i sitt beteende och i sina problem. av att de får den här diagnosen.

För att plötsligt så är det så här, jag är en ADHD-person, eller jag är en aspi. Och då blir det plötsligt ett hot mot ens identitet om man skulle försöka göra någonting åt det här. Så om du då säger, men skulle det inte vara bra för dig om du kunde koncentrera dig? Skulle det inte vara bra för dig om du inte hade de här sociala problemen? Då drar folk öronen åt sig och säger, vänta nu här. Försöker du liksom hacka identitet?

Är det fel? Är det fel på att vara en asbi? Är du Hitler? Vill du utrota alla asbis? Alltså, vi kan väl rätt snabbt hamna i den här absurda diskussionen. För att folk inte ser sina mentala problem som problem längre, eller ser sin mentala naturliga variation som någonting som man får jobba dynamiskt med och göra det bästa och så vidare. Istället går man in i det och förstärker den här särdragen.

Boris

Så att det kan ha riktigt dåliga konsekvenser för folks mentala hälsa. Det gör en sista att förneka att Asperger finns i sin rena kliniska form och att det kan vara ett helvete att ha det.

Men när då läkarvetenskapen eller så kallade förträdarförende och statsmakterna då, Jag måste börja gradera det här så att du är lite Asperger. Vad är det för jävla trams? Det är ungefär som att säga att jag har lite cancer. Man har cancer eller sa man det inte. Det är ett hån mot dem som verkligen lider av den här sjukdomen eller som är autister så att de har verkligen problem med att kommunicera med omvärlden.

När folk börjar säga att jag också är där lite grann. Jag är lite grann enbent. Det är så jävla dumt bara. Och... Fan, vi gick igång på det här. Sen är det också det här med att... Det obehagliga i det hela är också att vi får en sådan... Det här är uttryck för en läskig människosyn. Att man på något sätt någonsin kan ställa en diagnos på dig och du därmed ska förstå dig bättre själv.

Det är varje individs egen uppgift att försöka förstå sig själv. Och i till exempel, som du var inne på, i samtal med människor som man har förtroende för och som är givande eller genom att läsa eller uppleva. Och det där är ingenting som tar slut. Blott att tanken på att man ska kliva in i ett rum och få veta vem man är är helt jävla absurd.

Jag räknar med att när jag dör, det kommer ju i och för sig aldrig hända, så kommer jag inte ha förstått en hel del av de saker jag har gjort eller tänkt. Alltså, man når aldrig fram till den totala kunskapen och definitionen av sig själv. Det vore ju fruktansvärt om man gjorde.

Martin

Ja, men det är ju samtidigt en del av en större trend. Att människor hakar upp sina identiteter på detaljer eller egenheter. Men det finns en tydlig parallell till exempelvis fokuset på sexuell läggning. Att människor har en viss sexuell orientering. Istället för att konstatera att man är den här personen och håller på med sakerna– –och sen på i sänghalmen där hemma så gillar man att göra det här– –så blir det istället grundstenen i ens identitet.

En stor sak som man ska prata om och man ska ha ett politiskt engagemang för sin sexuella orientering. Om man till exempel ifrågasätter någon aspekt av den här sexualiteten så är det ett dödligt angrepp på hela ens person. Snarare än att man pratar om någon avgränsad aspekt av livet.

Jag tror att du har ett exempel på samma typ av problem. medikalisering och identifiering av de här fenomenen. Väldigt intressant, vi skulle kunna prata länge om det här. Jag hoppas vi får ytterligare en länk på liknande ämnen så vi kan återkomma till det.