Martin

Lena Andersson, skatt falsk symbol för omtanke. Ingen beskattning är acceptabel. Måste vara möjligt skapa anarkistiska enklaver. Det här är Ida Gårda som har gjort en intervju med Lena Andersson med anledning av att hennes artikel om skatt som den sanna girigheten har blivit april månads näst mest engagerande ledartext.

enligt Illegoras återkommande undersökning. Och inte bara har vi pratat om den i Radio Bubbla, till och med vi har haft den på Bubbla Radio Bubbla, fast det är en DN-artikel och blir normalt inte länkad i DN. För det var ändå så pass intressant och väckte upprördhet bland DN och Anderssons kollegor på Dagens Nyheter.

Det var en skribent där som valde att tolka hennes artikel som helt och hållet ironisk. Tack för mig! Skrev hon en artikel som hette någonting i stil med Ironin i Lena Anderssons skattartikel är utsökt subtil. Man kan nästan tro att hon menar allvar men naturligtvis menar hon och sedan långa komplicerade tolkningar som gick ut på att hon egentligen skrev en appell mot skattefusk till anfall mot Panamafuskarna och allt vad det var.

när hon helt uppenbart skrev motsatsen. Men det var så omöjligt för den här DN-skribenten att få in i sitt huvud att någon överhuvudtaget kunde ha en sån uppfattning. Så man gick in för att förudmjuka Lena Andersson och hennes skriptröanska uppfattningar genom att låtsas som att det var omöjligt att hysa såna uppfattningar. Jag tyckte att det var en otrolig reaktion.

Det enda orsaken till att jag inte nämner namnet nu på den här DN-skribenten... för att hänga ut vederbörande. Det är en sån okänd och obetydlig person och jag har helt enkelt glömt namnet. Men någonstans blir det en frågande hängande då. Var hon ironisk? Var det här egentligen ett försvar för högskattesamhället? Eller ska man ta henne på orden? Att hon faktiskt är spritsprångandes libertarian.

Och det är det som är så bra, det är det som är så förtjänstfullt med Hilda Gårdas intervju. Därför att här blir det svart på vitt, men ingen som helst tvekan om hon är den. om vad Lena Andersson står någonstans. Inte bara så försvarar hon alla teserna som hon misstänker att hon har, utan hon säger dubbelt upp och utvidgar sin resonemang i riktningar som jag vet inte om jag har sett något liknande i svensk offentlighet någonsin.

Hon pratar om hur hon själv gjort en transition Vad självägande och jämlik frihet innebär. Och hon börjar ett principiellt resonemang. Säger att någonting kan inte vara omtanke om man är tvingad till det. Och om någonting är omtanke så behöver man inte tvingas till det. Men Hon har ett resonemang om skatter, om man kan se skatter som frivilliga avgifter, om skatter kanske borde vara frivilliga avgifter.

Och så säger hon något som är ganska radikalt. Hon säger att, Det är så svårt att se att någon form av tvångsindriven summa är acceptabel, ens för att försvara självägandet och rätten till liv och autonomi. Man kan inte gärna tvingas till frihet från våld. Och det här är alltså ett principiellt ställningstagande som är så pass radikalt att det är en, liksom, en... Det är bara en andel av den svenska libertarianska rörelsen som skulle gå så här långt.

Hon fortsätter säga att... Att man kan ha privata domstolsväsenden, man kan ha privata polistjänster till exempel. Och hon säger uttryckligen att man måste kunna inrätta ett anarkistiskt samhälle i samhället. Där man inte har någon offentlig polis eller domstolar och man inte har samma typ av skydd. Och hon anför det här, det är väldigt skarpt om henne, hon anför det här som ett argument mot idén om att beskattning är acceptabelt.

För att om man ska ha möjligheten att inrätta anarkistiska enklaver. Det går ju inte om... om det finns en obligatorisk beskattning för ett helt övergripande territorium. Lena Andersson är alltså en ganska genomtänkt och principfast anarkokapitalist, som de brukar kalla det för, marknadsanarkist. Mer radikal libertarian än den genomsnittliga deltagaren i Ankerborg eller den genomsnittliga besökaren på ett frihetsfronten-evenemang. Hatten av, jag lyfte min hatt för Lena Andersson. Vad fint ändå att hon har kommit ut på det här sättet och utan omsvep tar ställning för anarchokapitalism. Det är lite häftigt.

Boris

Det är jättehäftigt, framför allt därför att hon går så på tvärs mot svenska intellektuellas beteende inte bara i sin grundläggande hållning. Jag hade väntat mig att när hon nu har utsatts för eldgivning från Låsa Lindeborg till DLS. på kultursidan, så skulle hon på sedvanligt sätt i Svensk Debatt backat undan och börjat fira lite att här kan jag tänka mig skatt och här kan jag tänka mig skatt och här måste man fundera på om man ska ha lite skatt.

Utan tvärtom, hon drivs åt andra hållet till en ännu mer renodlad, tydlig position. Alltså det är oerhört... Det är ovanligt och helt sympatiskt. Men jag börjar också undra, eftersom du var inne på kopplingen, personliga erfarenheter och politik när det gäller Mona Sahlin.

Jag har de senaste två veckorna börjat fundera på Leda Andersson på precis samma sätt, alltså inte på Mona Sahlins sättet. Men hennes två stora romaner, Förhållanden och Kärlek. Men det första egenmäktigt urfarande. Jag bör tro att de erfarenheterna hon redovisar där som inte på något sätt har med skatter och ekonomi att göra.

Alltså att hon börjar fundera på i sin relation till män och människor. Vem är jag egentligen? Vad är en individ? Vad är mina rättigheter? Och vad konstituerar mig som samhällsvarelser och person? Det tror jag faktiskt har lagt plattformen för hennes sätt att tänka. Att hennes syn på skatt är bara en funktion av hennes tankar om vad som är ett förhållande och vad som är en individ. Det vore jätteintressant att diskutera detta. De här två linjerna hennes författarskap hänger ihop egentligen. Jag tror att de hänger ihop.

Martin

Mycket intressant och vi kanske rent av ska fråga Lena Andersson själva.

Boris

Ja.

Martin

Vi kanske ska fråga henne själva i direktsändning. Det vore något. Det var ganska kul. Vi sitter uppe nu på önskelistan inför framtida gästsändningar. Ja, det var väldigt upplyftande faktiskt. Jag kan till och med tänka mig att försöka läsa någon av hennes böcker.

Boris

Jo, men de är läsvärda faktiskt.