Martin

Nu tänkte jag gå över till ett lite mer experimentellt och improviserat inslag, Boris.

Boris

Jag sitter ner och är beredd.

Martin

Jag tänkte börja med att läsa en dikt. Den heter Korpen flyger. I varje timman väcks jag av oktober. Han skrattar hest åt min förvirring. Korpen flyger, säger han. Jag tänkte att du ville veta det. Utanför är världen en grå smet. Där har inget skett på månader och vad som känns som hela år. Samma människor bär samma sorts väskor till samma eländiga destinationer.

Det ryms inte ens några nya ljud i luften. Inte en enda variant går att känna igen i melodin som fortlöper genom tid och rum i allas trötta andetag. Jag undrar hur de orkar, säger jag förundrat. Ser de inte mekaniken runt omkring? Ser de inte hur kugghjulen snurrar? Fortsätter pumpa ideligen, oupphörligen? Utan att en enda gång fråga Någon av dessa armarkrakar Vad de känner och upplever inför hela skiten Vad tror de egentligen det är som de sysslar med?

Märker de ingenting av det som sker i deras egen tillvaro? Vad som till sist även kommer äga rum Med var och en av dem själva? De vet ingenting om något av det där, säger Oktober stumt. De ser inte det du ser. Hör inte det du behöver lyssna till. Inuti deras statiska skyddsrum är allting fyllt av färger och dramatiska symfonier. Allting klätt i utsökt logik.

Det finns inte plats för frågor. Det finns inte tid att en enda gång se sig om efter det som möjligen finns utanför. Så varför ens bry sig om deras tunga öden, svarar jag. Lämna mig och låt mig sova. Jag har redan lärt mig tragiken kring människans korta dagar på sin fädernes jord. Jag behöver inte lyssna till just februaries variant på sagan, eller någon egen modifikation som du upptäckt i en sömlös natt.

Jag upprepar gå tillbaka till dina tröstlösa gathörn och låt mig somna om. Men du hör ju inte på, förstå mig rätt, din druckne sa det. Korpen har vaknat. Han sitter i sitt bo i det förtrollade västerlandet och skrattar som en galning. På radion säger de om och om igen att han är på väg hit och om det ryktet stämmer så har du inte tid att sova. Med honom kommer tidvågen.

Under hans vingar bor kontinenter och hela världars rytm. Du måste vara förberedd. Antingen stå redo med tequila och citroner. Eller var redo för strid till sista gatstenen. Ja, jag säger dig, med korpen kommer kollapsen. Eller det nya himmelriket. Det är bara för dig att välja. Och väljer du undermåligt så är ditt sömnbehov ditt absolut sista problem. Utanför inte minsta skillnad, allting fortfarande nedfryst.

I en råkall vintermorgon. Överallt människor som tävlar i att inneha flest nyanser av grått innanför sin bröstkorg. Må så vara att ingen av dem märker av vilken sorts värld de låtit maskineriet bygga åt dem. Men strax utanför deras snäva synfält så slaktas strömmar på löpande band, regnbågsprydda pyramider monteras ner och byggs om till träckfyllda latriner, monument i guld och purpur skrotas på ren och skär rutin.

Ingen säger något, ingen lyfter minsta lilla tånagel för att så strömmen att ändra riktning. Alla dessa fårskallar till dårar fortsätter sin marsch ut mot stup och bergskanter, ut till vad fara och som helst. Så länge takten hålls fortsatt progressivt massiv och hög slående så finns det inte en enda bland dem som skulle yppa ett ord i en rättfärdig protest.

Förstår du nu? Fortsätter oktober. Förstår du nu varför korpen måste komma och slå sina hatfyllda klor i varenda dårskap som sker på dessa gator? Att han med frakt måste slita upp all galenskap med rötter och ben för att någonting ska förändras? Det är inte givet att det ens han lyckas. Men denna värld är redan dömd. På något sätt ska alla som lever i denna betongdränkta låtsasvärld få förstå vilken sorts tillvaro och vilket sprudlande liv de tillåtit sig att gå miste om.

Och sen ska allt få lov att gå under. Och om det sista som hörs över denna nejd är korpens olycksaliga flatgarv över maskineriets oundvikliga död, så är det inte det sämsta som kan hända denna arma värld.

Boris

Ja alltså... Det där var inte så illa. Jag känner nästan på mig att vår poete är djupt inspirerad av tidigt, tyst, artnat tal och fridrigs Hölderlind. Och sämre förebilder kan man ha. Det var inte alls dumt.

Martin

Ja, men jag får säga att det är själva ganska mäktiga strofer som kommer från vår alldeles egen redaktionspoet Simon Gustafsson. Och de tackar vi så mycket för.