Martin

Hej Radio Bubbla! Efter nästan varje avsnitt måste jag bita mig i läppen för att inte slösa bort halva arbetsdagen på att skriva insändare till er. Men nu kände jag att det var dags igen. Tusen tack för er lovsång över vd-assistenterna. Vår företagsassistent är ett ständigt diskussionsämne och sitter sannolika löst till ibland. Hon drar sig dock inte från att sitta barnvakt på arbetstid eller måla om kontoret.

Trots att hon hellre renskriver patentansökningar eller är arbetsledare för designteamet. Efter ett senaste avsnitt känner jag hur min uppskattning för henne ökat markant. Som vanligt blir jag inspirerad av att lyssna på er. Egentligen vill jag tacka för er uppmuntran till utvandring. Nu i vad som djupas ner i Visum fixar-träsket hörde jag hur ni i ett avsnitt lovsunger inte bara Texas utan Houston specifikt.

Vilket var väldigt uppmuntrande eftersom det är därifrån jag skriver till er nu. Åh! Och jag känner att det är på sin plats att dela en del av denna utvattningsberättelse med er eftersom jag håller på med, och så många andra lyssnare, i det att ni för mig har blivit närmast som en vän. Tack till elever och personal vid Visum. Om det politiska läget här vet ni nog mer än jag. Däremot vill jag gärna förmedla till er och kära lyssnare vad som hänt med min armaförkrympta svenska själ när jag befunnit mig här ett tag.

Den första märkbara skillnaden är att jag har blivit helt bilfixerad. Det är något i luften tror jag. Redan i flygplatsens parkeringshus, trots att jag varit på resande fot i 16 timmar blir jag märkbart hypnotiserad och tycker att bilarna ser lite coolare ut än hemma. Efter några dagar när jetlägen började släppa vågade jag mig själv ut i trafiken och numera lyssnade jag på radiobubblan i bilen när jag cruiserade fram i kaoset på sex filiga motorvägar.

Åh, jag tog körkort hemma i Sverige för knappt ett år sedan så jag var lite osäker på om jag skulle våga köra här. Särskilt som övriga Texas verkar betrakta Houstons trafik som ganska galen. Konstigt nog tycks den för mig nu på något sätt lugnare än trafiken i lilla Uppsala. Denna iakttagelse har jag kommit att kategorisera i vad jag nu tänker på som konsekvenser av den svenska undertryckta vreden.

Min amerikanska vän som guidat mig runt påpekade tidigt att min svenska körning på ett par nyckelområden signalerade aggressivitet till de omgivande bilisterna. Framförallt gällande avstånd i stillastående bilköer. När jag väl börjat hålla avståndet bättre så märker jag att det är en stor skillnad. Att den till synes kaotiska trafiken har ett ganska behagligt groov och numera blir jag lätt nervös när jag tänker på att behöva ge mig ut i den anala svenska trafiken igen och betala tre gånger så mycket för bensinen till på köpet.