Martin

Vår årskrönika går vidare mot politikens område. Politik handlar om makt och de största händelserna i politiken är maktskiften. I vår tid handlar det förstås framförallt om val, så kallade demokratiska val. Det är naturligt om man vill ha överblick över politiska utvecklingar att man tittar på valresultat.

Och när jag, inför den här årskronikan, har försökt höja blicken och se vilka maktskiften som har utspelat sig i världen 2022 så får jag en ganska splittrad bild. Vilket i sig såklart inte är konstigt, det är helt normalt att olika delar av världen drar åt olika håll. Men ett par sådana motstridiga tendenser tror jag kan vara kanske intressanta att försöka urskilja.

Jag tänker på dels en vänstervåg som pågått i flera år och förstärkts under året. under förra året och en högervåg som även den pågått ett tag och gjort avtryck 2022. Och vänstervågen som jag tänker på är den som sveper fram genom Latinamerika. Ett exempel som vi pratat mest om i Radio Bubbla efter oss är att Jair Messias Bolsonaro förlorade presidentvalet i Brasilien.

Han var en unikt uppfriskande högerkraft med internationella måttmätt men ersätts nu av den släppande. Vänstermannen Lula da Silva Trots att Bolsonaro hade en stor rörelse bakom sig Trots att han med all sannolikhet hade större folkligt stöd än Lula I slutändan så förlorade högerne i Brasilien Precis som vanligt, inte bara i Brasilien utan hela världen För att man spelade enligt vänsterns spelregler Man vill inte ha vänsterstyre, men man har inte den energi som krävs för att ta makten och använda den till något annat.

Då får man sådana här otroligt slappa utfall som med Bolsonaro. Man får fyra år, men sen kan det aldrig bli någon fortsättning. Ett annat intressant exempel är Colombia. Colombia är ett land som alltid har haft högerstyren av olika slag. Det har aldrig varit ett vänsterland. Det landet leds nu för första gången någonsin. av en vänsterist, nämligen Gustavo Petro, som är en för detta grillakrigare.

Han är inte från Farkgrillan, han är från en annan grillagrupp. Jag har inte så bra koll så jag känner inte igen namnet på den andra grillagruppen. De kanske är mycket mer beskedliga än Fark, men det är nog ganska anmärkningsvärt att det händer i Colombia. Honduras har en ny president sedan början av förra året. Xiomara Castro heter hon och hon är hustru till... Manuel Zelaya som var president i Honduras fram till 2009 då han blev avsatt i en stadskupp.

Men nu är han tillbaka som, ja, jag vet inte vad man säger, första herre, eller vad det kan tyckas säga, first gentleman säger man, som first lady fast det är han inte man. Gabriel Boric. I Chile. Han vann valet i slutet av 2021 men tillträdde i början av 2022. Jag för mig att vi gjorde ett inslag om honom förra året. Han har kanske inte en traditionell vänsterprofil men han är en mer modern variant.

Han är liksom millennial-versionen. Dök upp som ledare för studentprotester för ett antal år sedan. Och sen så har han liksom växlat in sin popularitet därifrån till en sorts konventionell politisk karriär. Pedro Castillo i Peru. Han avsattes visserligen en månad sedan, det var början av december, så fick han gå. Men skälen till det har eventuellt att göra mer med korruption än med höger-vänster-politik.

Och sen har vi Luis Arce i Bolivia som blev president återigen lite tidigare, 2020. Han är Evo Morales gamla finansminister och han är så rejält vänster. Bolivia hade ju en enorm vänsterperiod under Evo Morales. Men sen hade de också en rejäl politisk kris där han blev avsatt i en sorts kupp och det gjordes försök att börja rensa upp efter honom och hans parti.

Men nu är hans klik tillbaka vid makten. Och man kan eventuellt tala också om en allamerikansk vänstervåg eftersom man ser sådana tendenser även i Nordamerika. Joe Biden blev president i USA, tar det landet rejält vänsterut. Förra året så blev det brukarna... De var totalt krossade i ett mellanårsval som var deras att vinna.

Enligt alla normala dynamiker så borde de ha vunnit utan problem. Det var länge sedan som högen i USA var så svag, splittrad och irrelevant. Innan vi går vidare och pratar om Europa och så vidare. Är rätt ute Boris om att det är ännu en vänstervåg på de amerikanska kontinenterna?

Boris

Jo, det kan man nog säga. Men under alla de år vi har hållit på så kom ju vågorna snabbare och snabbare på Latinamerika och samma USA och samma sak Europa faktiskt. Den ena vågen avlöser den andra. Det är lite diskrepans mellan länder. Det slår över och vi nämnde Brasilien där.

Det är intressant att man i Brasilien, en av många intressanta saker, det är ju otroligt många som ett väljer att inte rösta och samma sak gäller ju faktiskt USA och i ökande del även många europeiska länder. Alltså det politiska ointresset. Sen är det ju det slående tycker jag när man vänder sig och tittar tillbaka på det så mycket.

och Trump i USA och en massa andra länder. Alltså oförmågan att verkligen gripa makten. Jag har pratat väldigt mycket om det här med Trumps totala oförmåga att verkligen dränera träsket och göra någonting. Högerns och vänsterns vilja att alltid hålla sig inom ramarna för demokratin och hylla demokratin, acceptera demokratin med samtidigt dricksa på en jäkla massa sätt, alla sidor egentligen, för att få tillräckligt många röster om så behövs med fusk gör ju folk ganska utmattade och jag tror att i hela västvärlden så är det så, inklusive många länder i Latinamerika, så Det finns det en grundläggande cynism hos människor att man liksom ser det hela som ett avspel men röstar man så väljer man ändå rösta på det som man tror man kommer ha något nytta av men man väntar sig ingenting verkligt stort av.

Sista gången någon större grupp människor väntade sig detta så var det väl med Trump i USA och de blev ju skärligen besvikna. Och det här menar jag att det var dit jag ville komma. Det skapar ju faktiskt ett utrymme. Samtidigt är det så att man ser ju också i alla länder egentligen hoppet om... Man röstar ju mer och mer på den ledare som verkar starkast.

Alltså, det visste man att man ser i hela västervärlden och Latinamerika längtan efter en ledare. Snart sagt vilken ledare som helst. Då är det någon som pekar med hela handen och säger, nu tar jag av tyglarna. Och nu gör vi så här. Och jag tror folk är skittrötta på demokrati. Alltså i verklig mening. De går och röstar för att det kan spela roll för räntan på bostadsrätten i Sverige och såna här saker.

Men de flesta, det här är inget större hopp. Och de flesta skulle inte ha några invändningar om... De faktiskt stod upp och sa att det här är skit. Det här med att vi röstar tredje eller fjärde ord är komplett idioti. Jag ämnar, får jag makten så gör jag så här. Läget har aldrig varit bättre för att propagera för envällde och samhällen som är strukturerade på ett annat sätt än med ett annat politiskt system än demokrati. Det är ljusa tider vi går mot. Om det finns folk som vill våga törs.

Martin

Ja, det är musik i mina öron Boris, givetvis. Men låt oss då titta på vår egen kontinent, på Europa, vad som händer här. Här har vi, jag sa till dig att vi skulle prata om vänstervåg och högervåg. I Europa så har vi en högervåg. Den har såklart pågått rätt länge. På många sätt är det helt enkelt... En del av en ganska uppenbar historisk pendelrörelse.

Du pratar om de också, Borit, med rörelser som går snabbare och snabbare. Men Europa har gått så långt åt vänster politiskt och till slut så leder det till motreaktioner. Framför allt så är det ju massinvandringen, fjäskandet för islam, men även att mer och mer makt flyttas till EU. som inte direkt förvaltar makten på ett inspirerande sätt. Och då växer det fram motståndsrörelser, invandringskritiska, euroskeptiska, nationalistiska.

Och så vidare. Och vi har många många exempel vid det här laget. Men bara från förra året så har vi ju... Ett exempel som vi följde noga förra året var ju Italien. Där Giorgia Meloni vann valet, bildade regering. Hon är på vissa sätt den mest radikala högerledaren för ett stort europeiskt land på flera årtionden. Och det kommer såklart inte som en blixt från klar himmel.

Italien har haft flera starka populistiska och nationalistiska och högerorienterade tendenser under de senaste årtiondena. Och nu när Meloni blev premiärminister så var det, jag ska inte säga att det inte var kontroversiellt, men det var inte, så långt innan hon vann valet så var det mer eller mindre förväntat. att det skulle bli så. Och även om folk gnällde och upprörde så det var ju politik liksom, så det var ändå en mycket mer normal och sansad process jämfört med hur tongångarna har varit i Sverige kring SD eller Tyskland kring AfD.

Alltså jag hörde då, jag hörde italienska politiska analytiker som egentligen liksom hatar Meloni, som inte alls är på samma sida som henne politiskt, och sa saker och stil med ja, men det är hennes tur nu. Mm. Sverige är ett annat exempel såklart. Sverigedemokraterna är så starka nu att de är största parti i en ny regeringskoalition. Vi får se hur det går för dem i termer av praktisk politisk förändring.

Som högerskinnad svensk så är man ju inte såhär superentusiastisk över SD, men från ett internationellt perspektiv så är det ändå stort. Sverige är nu ett av de länder där det alternativa populistiska invandringskritiska blocket har vuxit sig allra starkast. Tyskland är på flera sätt också ett exempel med AfD och nu som vi pratade om helt nyligen eventuellt paramilitär motståndsrörelse som försöker göra en statskupp och återupprättar det tyska riket och allt det där.

I Frankrike så blev Macron, han är väl någon sorts centrist, han blev återvalt som president men i parlamentsvalet så förlorade han sin majoritet i nationalförsamlingen. och resemblement national. Storbritannien är en speciell kapitel. Man går igenom stora europeiska länder. Storbritannien hade nästan en italiensk politisk utveckling under det förra året.

Kanske snarare italiensk på större vider. De hade tre premiärministrar på mindre än två månader. Men alla tre var Tories. Toriepartiet har haft regeringspakten oavbrutet i mer än tio år. Okej. Trots det här ofattbara schablet med regeringsbildning så verkar det inte som att de är på väg att förlora makten. Och det finns fler exempel givetvis.

Östeuropa, högern fortsatt mycket stark i länder som Ungern och Polen, Orban omvald, helt ohotad och så vidare. Så att det finns ju åtminstone från det perspektivet, man kan berätta en väldigt ljus och optimistisk politisk bild om Europa. Saker är på väg hemåt helvete på Andra sidan Atlanten, men här i Europa så ser man ändå många positiva och intressanta trender.

Boris

Näe, alltså inget... Jo och nej, alltså... Jag blir nära mest besviken på... De som ska föreställa nationell höger, alltså det är inte speciellt mycket krut i dem. De tar strid i kulturfrågor ungefär som Melone verkar begränsa sig till nu. Och följer man Salvini sociala medier så är han fokuserad på att bevara italiensk mat, vilket är väl tjejersympatiskt.

Men det är här problemet ligger alltså. Alla, alla som, de franska alternativen, italienska, tyska, inte så mycket av tyska faktiskt men franska, italienska och svenska möjliga alternativ, de kammar ju till sig något så förbannat för att de, de går in i systemet och det innebär att de ruttnar ganska snabbt alltså.

Det är en väldigt bevissymbolpolitik och i Sverige så är Jimmy och Harry. Åkesson sitt yttersta för att om och om igen berätta hur mycket han och Annie Lööf uppskattar varandra som personer. Vad är det för jävla idioti? Den som ska leda ett parti för nationell renaissance kan ju inte ha en god personlig relation med Annie Lööf eller med någon annan i riksdagen för övrigt.

Alltså, den här totala fegheten och vilja att hålla sig innanför ramarna. Ett bra exempel på vad är STs klänning är den kritik mot ordförande i justitieutskottet Jomshoff som kritiserar kokodomen i Rinkeby där man frikänner 11 stycken stenkastande idioter.

Han kritiserar domen och får då en massa kritik Det blir en kritik om att sånt ska inte läggas i. Det blir liksom väldigt defensivt. Jo men man kan ju få uttryckande åsikt. Istället ska jag säga att, på vilka flickor, det här är bara en försmak. Vi kommer in för att ministerstyra när vi tar över. Och då kan jag direkt gå in och styra.

Vänta bara. Folk skulle ju älska det. Alltså det är ju för att det är så. Och det är det här som gör att det kommer att svänga tillbaka snart igen och så blir det vänsterregeringar i Italien också. Så länge man inte bryter sig loss. Det är liksom som meloni-Italien. Man har ju vägts till yttersta för att säga att, ja, vi har ingenting att göra som hände i Italien på 30-talet.

Istället för att säga att nej, vad fan, de knäckte i alla fall maffian på Sicilien då tågen gick i tid och så vidare. Denna totala feghet, och det är det som gör att vi har svängningarna. Man håller sig inom systemets ramar och man har ingen verklig vilja att gripa makten. Och det jag menar med poängen i den tilltagande politiska passiviteten, har man kommit in och fått liksom 22 procent av rösterna, då jävlar ska man ta snabba kliv framåt och liksom utmana, inte visa att det är så.

Det är inte farligt att vi finns, ni kan ge oss några procent till. Det är en sån här självmordspolitik. Framförallt är den farlig för samhället i stort. Så att mitt stora hopp i, vad heter det, europeisk politik är faktiskt Tyskland. Det är där jag hoppas inrikt på att de närmaste dagarna så bryter sig en fraktion ut ur Die Linke, alltså motsvarigheten till vänsterpartiet i Sverige.

Och så går Die Linke motsvarigt till Norsk Dagostrad, tar sin fraktion och slår sig ihop med AfD vilket är en fullt möjlig utveckling faktiskt och då får man ett starkt nationalistiskt parti i Tyskland som omgående skippar alla sanktioner mot Ryssland och införa en mycket striktare invandringspolitik och en återvandringspolitik också.

Det är en väldigt bra sak. och starta igång en massa kärnplattverk. Det kan bli kanonbra. Så vi kommer att se nya saker uppstå, alltså partier, rörelser som vågar utmana demokratin och röra slut på de här helt onödiga svängningar mellan höger och vänster. Så att jag är faktiskt väldigt Väldigt hoppfull. Det kommer att hända när Stora Européiska länder i Sverige ser liksom. Det kommer, men det kommer att ta längre tid.

Martin

Men det låter ju fantastiskt bra. Det där, det där är Boris. Alltså när jag målar upp den här optimistiska. bilden av alla länder som går ut högre och så vidare. Det gör man försöken ibland att måla optimistiska bilder. Jag är förstås fortfarande ganska pessimistisk av skäl som du anger. En sak som jag tänker på är att man har de här motreaktionerna från höger, från populism eller nationalism som är bitvis imponerande, bitvis inspirerande.

Men när det kommer till kritan så är motreaktionen... inte alls proportionell mot det den är en reaktion på. Därför att det är ofattbart stora övergrepp som har begåtts mot de europeiska folken. Men det är ganska balanserade och beskedliga svar som kommer från de här populistiska, nationalistiska, invandringskritiska, euroskeptiska och så vidare.

Allihop har en väldigt ytlig analys av vad som egentligen pågår i Europa. Precis som du säger, som alla är på tok för välanpassade. Tack till elever och personal vid arbetet med det här programmet! på tåg för demokratiska, på tåg för fega, för att kunna göra någon skillnad. Precis det allra stora problemet, vi redan berört det ett par gånger, det är att ett av de största problemen, kanske det största, kanske det mest fundamentala problemet som Europa över huvud taget har i modern tid, det är relationen till USA.

Och det vore ju en sak om alla de här alternativa politiska rörelserna hade rimliga linjer vad det gäller USA, vad det gäller Ukraina, vad det gäller Ryssland, om de alla ville få slut på kriget, om de alla ville... kasta ut Onkel Sam som marionättmästare. Men det är ju tyvärr inte så. Precis som under coronavirushysterin så har många av de här så kallade alternativa krafterna tagit urusla positioner.

De har bara stämt in i kören som kräver att få till nedstängningar i hela samhället, krav på massvaccineringar och så vidare. Och nu, stenhård linje mot Ryssland, militärt stöd till Ukraina, uppslutning bakom NATO och så vidare. Så tyvärr så är det ganska uppenbart att de här rörelserna inte är så bra. inte räcker. Europa skulle behöva något helt annat, en ny sorts rörelse som är totalt kompromisslös och bryter helt och hållet med den gamla ordningen. En ny rörelse, eller en ny gammal. Du håller upp den optimistiska bilden på oss, men jag måste säga ärligt talat att det där är ingenting som jag ser på horisonten.

Boris

Alltså, alla förutsättningar är mogna. Utmattningen på demokratin finns där även om folk röstar. Man vet att den tilleder dem att det förändrar lite, som Sara sa, för räntans storlek. Och det spelar ingen roll om en stark vänster eller höger ledare som griper makten och mottrar ner demokratin och slänger ut USA och normaliserar relationerna med Ryssland och sätter folk i arbete och låter dem arbeta och låter marknaden fungera.

Folk kommer att acceptera detta. De politiska svängarna kommer sig av att folk är politiskt passiva. Vilket innebär att de inte kommer att protestera om en målmedveten ledare och grupp faktiskt strävar efter att gripa makten och behålla den. Det här låter ju religiöst, jag vet. Det är den ledaren som uppenbarligen fixar sig allting. Men du ska minna dig att det är inte knepiga så. faktiskt, det visar historien.

Martin

Jag håller helt med om det givetvis, att om det dyker upp en ledare som är beredd att göra de här sakerna, då kan det gå undan. Jag ser bara inte just nu vem eller vilka det skulle vara. Men jag håller helt med om det här du säger om det är Linke i Tyskland, eller för det handlar om Labour i Storbritannien. Vi har högerlibertarianska vänner i Storbritannien som Sean Gabb till exempel som säger att man tänker aldrig mer i sitt liv, röstar på Torepartiet.

utan han är mycket mer benägen att rösta på Labour nu, för han skulle hellre se Jeremy Corbyn som ledare för Storbritannien, därför att han har åtminstone inte en totalt vansinnig, totalt susedal inställning till USA, NATO, Ryssland och alla de där sakerna. Då kan Storbritannien få en mycket, mycket rimligare utrikespolitik, och det är en så övergripande viktig fråga att skitsamma om skatten går upp eller ner.

Det går ner några procent med en torr regering. Det är helt ointressant. Han är så trött på de här så kallade höga politikerna att han hellre vill ha Jeremy Corbyn vid makten. Han är en hyfsat reaktionär högerlig betröning.

Boris

Det som är de starka männen, eller förgudsskuldkvinnor också, de har religa nyper. Och vi ser dem ju aldrig komma förrän de har tagit de första rejäla kliven faktiskt. Så att någon kan ha påbörjat marschen mot Rom utan att vi märker det riktigt. Men det kan man också säga att, jag låter ju så här knäppoptimistisk nu, men det ska vi också räkna med att uppenbarar sig inte de här som inleder marschen mot Rom. Då ganska snart, då går vi liksom in i en... Det är en väldigt lång mörkperiod. Det kan inte fortgå hur länge som helst det här. Så de får skynda sig.