Martin

Det har uppstått en stor debatt i Sverige och litegrann utanför Sverige kring en fråga som dyker upp då och då. Jag har hört det här diskuteras ganska många gånger genom åren. Det illustreras alltid av diverse ganska suddiga minnen som folk har från sin barndom. Minnen som de uppenbarligen inte förstår helt och hållet men som gör dem förvirrade och upprörda.

Den centrala berättelsen är att man är ett barn. Som är hemma hos en kompis och leker på eftermiddagen eller kvällen. Och det blir dags för kompisens familj att äta middag. Och nu går kompisen till matbordet. Men själv så sitter man kvar, till exempel på kompisens rum. Och väntar på att kompisen ska äta klart. Och implikationen, som ofta görs, är Det stackars barnet får ingen mat.

Familjen är snål. Kanske rent av ondsint och grym Njuter av att sitta i ett barn och Barnet är hungrigt och inte får mat. Barnet som är på besök behandlas oerhört inhuman, sämre än ett djur. För husdjuren får ju åtminstone mat och så vidare. Sådana här kommentarer förekommer faktiskt. Men framförallt då, så säger man då, så här gör bara svenskar. I alla andra kulturer är man vänliga och generösa och omhändertagande.

Och när det är middagstags så bjuder man in alla som är närvarande till bords. Och det som ofta händer då när diskussionen dyker upp är att folk har en massa minnen som ofta är ganska diffusa för att det här var någonting som hände när de var barn och flera årtionden sedan och det är inte alltid man man minns någon del av situationen men man minns inte hela sammanhanget men man har de här minnen att jo men så var det ju man satt ofta där ensam med hans kompisens åt och det var väl egentligen lite sjukt nu när man tänker på det Jag känner vissa då och andra säger att det var ju toppen för att ni var där.

kompisen åt middag, då fick man ju ha leksaker, tv-spel för sig själv och så vidare, började inte dela med sig. Så det var ju höjdpunkten på dagen då, när kompisen skulle äta middag. Men, det här är alltså vad debatten handlar om. Fonomenet att vänta i en kompis hem medan kompisen äter middag med sin familj. Och den drivs framförallt av diffusa minnesbilder tagna ur sina sammanhang.

Himla stormande indignation från diverse blattar om hur ofattbart motbjudande det är. Drunknar såklart i floden av förvidring och indignation. Och då har vi det här oerhört smetiga Sitta på rummet-gate, Sweden-gate, hashtag Sweden-gate. Det har blivit en grej då, att det är smutskastning mot Sverige i utländska medier, på engelskspråkiga twitterkanaler och sådär.

Och faktiskt har det plockats upp av stora internationella medier. Det har varit en framgångsrik kampanj det här. Och det är det som gör det extra känsligt för Sverige där. För att det påverkar, om man skriver om det utanför Sverige så påverkar det Sverige. bilden och det är därför det blivit en ganska infekterad diskussion. Och vi har till och med då en länk på bubbla här. Vi har då Oskar Rejs analys som markerar den här debatten på bubbla.

Men Boris, kan du reda ut det här för oss? Varför har det varit så vanligt att svenskar inte bjuder sina barns lekkamrater på mat? Är det för att svenskar är monster som inte bryr sig om att barn går hungriga?

Boris

Det här är just det du säger om suddiga minnesbilder. Nu har jag ett fotografiskt minne som sträcker sig ända tillbaka till min barndom för 600 år sedan. Jag kommer nu att hävda en uppfattning som möjligtvis är udda i sammanhanget. Därför att en försvarslinje mot Sweden Gate har ju varit att... Nej men sådär var det ju.

Det är väl inget konstigt med det här. Det är ju svenskt. Och det finns jätterimliga traditionella historiska och sociala förklaringar till detta. Jag skulle hävda att Swedengate, den här i häxan Jarlavs bild av svenskar, är fel av helt andra skäl. Alltså, när den här historien dök upp så satt jag där hemma och skrek rätt ut över Jarlav som drog igång det hela.

Och min fru undrade vad jag gjorde med upprörd och jag förklarade och sa hon att ja men på sätt och vis har ni ju rätt alltså så där var det ju i min barndom. Varupå jag kontrade med att men så var det inte alls i min barndom. Det var för att då var det ju en självklarhet att lekte du med någon eller var hemma hos någon eller man inte var hemma hos någon.

Jag kunde till och med diskutera vem man skulle gå hem till, vems morsa som gjorde roligast mat just den dagen. Och så vidare ett socialt... Det var ett ritual som alltid förekom att ena mamma ringde hem till andra mamman Kan lille Boris få äta här idag? Ja det går bra. Eller nej det går inte bra idag måste han komma hem. Det var liksom fullt normalt att man åt hos kompisar eller kompisar åt hos en själv.

Och det där tror jag är, alltså den ståndpunkten har ju helt försvunnit att... Och det beror på en sak som helt är borta i debatten, alltså. Att det svenska familjelivet, den svenska familjestrukturen och de här grundläggande sociala, kulturella mekanismerna utplånas liksom oerhört snabbt på 60- och 70-talet.

Vi får en helt annan sorts familjer utan någon slags socialt shit mellan familjerna. Olika former av skikt och klass till ärlighet. Där det är fullt naturligt att barn äter hos varandra. Och det tycker jag är sorgliga med den här debatten. Att ingen hävdar att något stort har gått förlorat som man faktiskt borde återvinna. Det är min lite udda ingång i Swedengate-diskussionen.

Martin

Mm, ja det är intressant. Jag tror att jag har kanske också lite annorlunda ingång sätt att ta mig an frågan. Men det är baserat högutsträckning på min egna erfarenheter visst. När jag var i den åldern att det här var aktuellt, så slutade 80-talet och började 90-talet. Jag växte upp i ett medelklassområde i Uppsala.

Lekamrater och sånt där kom från samma sociala miljöer. Baserat på mina erfarenheter och vad jag lärde mig när jag växte upp så känner jag att det finns en väldigt enkel förklaring till det här. till hela Swedengate, sitta på rummetgate-saken. Men det handlar inte riktigt om det som är fokus för debatten.

Därför att orsaken till att svenskar som regel, eller vissa svenskar under vissa epoker, hur utbredt det här fenomenet nu är. Och du tar upp en intressant sak där, Boris. Jag vet inte, men jag och många andra i min ålder, jag tror folk som är äldre än jag, har ändå upplevt det här ganska mycket. Jag har inte upplevt det själv, men många har upplevt det.

Och jag tror att... Jag tror att det är ett verkligt fenomen, men det här är min bild av det. Och det är att orsaken till att svenskar inte bjuder andras barn på mat... är att det finns en förväntan, en helt självklar förväntan, en mycket stark förväntan att andras barn har en familj som utfoder dem och att barnet vid middagsdags ska vara med sin egen familj Det handlar inte om mat Det handlar om varför barnet överhuvudtaget är där, i någon annans hem istället för att vara hemma med sin egna föräldrar Jag kan inte minnas att jag någonsin var i den här situationen som barn Jag tror inte jag någonsin satt och väntade medan någon annan åt middag.

Inte helt säker, men jag tror aldrig att det hände. Jag tror att jag skulle komma ihåg det. Jag är säker på att det aldrig hände att någon annan satt och väntade hemma hos oss medan vi åt middag. Det skulle jag definitivt ha kommit ihåg. Men jag har däremot en hel del minnen av relaterade situationer och diskussioner som förde, och självklara beteenden som gjorde att sådana situationer aldrig uppstod.

Därför att det fanns en ständigt närvarande diskussion från data. idag om vilka förhållningsregler som gällde för olika barn. Och det normala och självklara var att barn hade en i förväg bestämd tid då de skulle vara hemma. För att äta middag givetvis, men också för att avrunda dagen med allt vad det innebär, man ska gå och lägga sig på ett välordnat sätt och så vidare.

Och jag vet att mina föräldrar kunde fråga andra barn, när ska du vara hemma idag? Och i vissa fall så hade de kontakt med barnets föräldrar, då behövde de inte fråga. Då visste de inte. att Kalle ska vara hemma klockan sex och så vidare. Och i vissa fall så fanns det inget tydligt svar. Det hände att ett barn inte hade en tid där de skulle vara hemma. Men när det upptagades, då såg man det som ett gigantiskt varningstecken.

Och de här diskussionerna minns jag väldigt väl, för det handlar ju om mina kompisar, så det var lite besvärande för mig. Men då frågar man så här, vad är det som är fel? Vad håller barnets föräldrar på med? Tar de inte hand om sitt barn? Ger de inte sitt barn mat? Har de inga rutiner i hemmet, bryr de sig inte om att barnet har för sig på kvällarna. Ett ord som användes var nyckelbarn. Det vill säga barn som har en egen nyckel till hemmet därför att föräldrarna inte finns i hemmet för att släppa in dem och ta hand om dem.

Springen runt med en egen nyckel runt halsen. Ordet har egentligen ett jädriskt annat ursprung men det användes när jag var liten för att beskriva det. vissa personer. I min krets av lekkamrater så fanns åtminstone två sådana som betraktades som nyckelbarn, som mina föräldrar betraktades som nyckelbarn. Och de orsakade en hel del bekymmer. Man tyckte synd om de barnen. Man såg ner på deras föräldrar. Och man såg sådana familjer som kaotiska element som störde ordningen och introducerade risker i grannskapet.

I mitt barnomshem så fanns det absolut ingen snålhet eller någon resursbrist. Det var nog bara roligt när det hände då och då. Men då var det givetvis planerat. Man hade planerat det i förväg. Det var inte som att man kom på precis innan man käkade mat. Då hade man pratat med barnets föräldrar. Är det okej att Kalle stannar några timmar extra?

Han kan äta middag, måste det bli roligt för barnen? Ja, så gör man det. Men det fanns något annat som var mycket vanligare. Man kom till en tidpunkt då leken var slut. Därför att det var middagstags. Efter det var det familjens egen tid. För umgängen var det en tid på en gång. Diverse sysslor, man ska gå och lägga sig sen småningom och så vidare och varva ner en andeo. Det som hände, det var inte att min mamma sa till min kompis, nu ska vi äta, du får vänta här på Martins rum.

Utan min mamma sa, nu ska vi äta, så nu får du gå hem. Och kanske att hon sa, du ska väl också äta med din familj, eller hur? Undra inte dina föräldrar var du är, nu när klockan är så mycket. Det var den diskussionen som föddes. Och det är det som jag känner ofta går helt över huvudet på folk i den här debatten. Frågan är inte varför ungen inte får mat. Frågan är varför ungen överhuvudtaget är där, istället för att vara med sin egen familj när det har blivit kväll.

Det handlar inte om mat, det handlar om huruvida familjer håller ordning på sina barn eller om de låter dem springa fritt och inte bryr sig om vad de har för sig på kvällarna. Den kritik som ska riktas mot värdfamiljen, den familjen som satte åt, det är inte att de underlät att ge någon unge mat. Den rättmätiga kritiken är att de lät ungen vara kvar istället för att skicka hem dem. Jag förstår mig inte helt på den biten, men jag föreställer mig att det har funnits en hel del ängslighet.

i mötet med mindre nogräknade, mindre välordnade familjer. Mina föräldrar, till sina personligheter, är en sån att de har inget problem med att säga ifrån eller säga vad de tycker. Om de tycker att en annan familj inte sköter sig åt det här med sina barn de var nog benägna att säga det rakt ut. Och jag är säker på att de aldrig varit det minsta blyga inför att skicka hem, säga åt folk att gå hem. Nu är det dags för dig att gå hem. Det var sånt som mina föräldrar aldrig skulle tveka att säga.

Men för många andra familjer så var det nog besvärande. Nu ska vi äta middag. Men den här ungen som är här verkar inte ha några planer på att gå hem. Vad är det frågan om? Är det någon problem hemma hos honom som gör att han inte vill gå hem? Håller hans föräldrar inte koll på honom? Bryr de sig inte? Men att konfrontera de sakerna, det kan ju vara lite känsligt. Och det kan ju överhuvudtaget kännas svårt att säga åt folk att gå hem.

Eller ens ge antydningar. Alltså om man är en Eriksson, då bryr man sig inte om det. Då gör man det reflexmässigt. Men för många människor kan det vara svårt att ta den typen av konfrontationer. Så jag gissar att många av de här fallen som det berättas om är resultatet av......din kombination. slappa familjer som inte håller ordning på sina barn. Dels av typisk svensk ängslighet, tafathet inför sociala situationer.

Att kanske det minst jobbiga kanske var att acceptera den här absurda situationen att det sitter en unge och väntar någonstans. Men, återigen, så är inte problemet att... Att barnet inte bjuds på mat. Problemet är att barnet inte skickas hem. Problemet är att barnet inte själv går hem. Problemet är att barnets föräldrar inte kommer hämta barnet för att det varit borta hemifrån länge det hade tillstånd till.

För det är så det ska gå till i välordnade svenska familjer. Åtminstone i den här epoken, i det här klassammanhanget som jag har växt upp i. Det är min känsla för att de som skriker i högansky över svenska middagsnormer, hur hemskt det är med barn som inte får mat osv. Det som egentligen händer är att de avslöjar att de tillhör kulturer som inte tar hand om sina barn i samma utsträckning som den svenska kulturen.

Och där kan man ju bara säga att det har minst ett inlägg på på BBSen, det är en väldigt lång och intressant tråd om det här på BBSen men med ett inlägg på BBSen har redan uttryckligen anticiperat vad min... om att, ja, man kommer till Martin och säger att det här är R-selektering och K-selektering. Och det är precis det det är, alltså. Eller vad säger det? Så att, med den här terminologin som vi använder ibland, så kan man säga att Swedengate representerar en R-selekterad reaktion på ett K-selekterat beteende.

Så R-selektering, det är alltså en reproduktionsstrategi som går ut på att skaffa så många barn som möjligt, men inte investera särskilt mycket i dem. Alltså kaniner ges ofta som exempel. De skaffar så många unga de bara kan. Men de gör inte särskilt mycket för att ta hand om dem eller uppfostra dem. Bara om man skaffat tillräckligt många ungar så lär några av dem överleva. Det är kaninens strategi. K-selektering är en strategi som går ut på att begränsa antalet barn men istället investera mer i varje enskild avkomma.

Så istället för att investera sin livsenergi i att skaffa så många barn som möjligt investerar man i att några få barn ska bli maximalt kapabla och livskraftiga. Ett exempel som ges ibland är vargen. Vargen som tydligen... men det mest uppenbara, bästa exempelet är människan. Människan är ett koselekterat djur, höggradigt koselekterat djur. Men det finns också en spännvidd mellan olika människogrupper, olika familjer, där vissa är mer åt varghållet, andra mer åt kaninhållet.

Och framförallt så hittar vi i nordvästra Europa så hittar vi ett mycket höggrad av koselektering, där det i många århundraden varit normalt att begränsa sig till ett litet antal barn per familj. I andra delar av världen, som i Afrika eller Indien, så skaffar man koselekter. sju barn eller tio barn eller femton barn och så har man heller ingen civilisation utan man har bara ett oändligt myller av oanvändbara underklassvarelser och det är alltså det vi ser i den här debatten människor som genom sin börd och uppfostran representerar en primitiv, regressiv reproduktionsstrategi där man inte investerar i sina barn utan man låter dem löpa fritt om barnen hittar något sätt att äta som äter utanför hemmet ja, desto bättre, då slipper vi mata dem om det går ett helvete för något av barnen Ja, det är sånt som händer.

Vi har ju fler barn. Och de r-selekterade människorna blir upprörda när de konfronteras med k-selekterade människor, för vilka det är självklart att de är k-selekterade. Varje familj tar hand om sina egna barn, håller reda på dem, ställer krav på dem, inordnar dem i dagliga rutiner och så vidare. Och det är en attityd som är helt främmande för till exempel afrikaner. Och det är därför afrikaner inte har någon civilisation, för att de inte investerar i sin avkomma.

Men det är det som ligger bakom här, så att de som gapar om hur de blir spottade på av svenska familjer som inte gav dem mat, hur de satt där ensamma, hungriga, förnedrade på kompisens rum, så här skulle aldrig min gambianska mamma göra. Alltså det är... Det är synd om sådana personer, eller rättare sagt det var synd om dem när de var barn om de här situationerna faktiskt inträffade. Men det var inte värd familjens fel.

Det var deras egen familjens fel. Om du var hungrig, varför fick du inte mat av dina föräldrar? Varför var du hemma hos en annan familj istället för att vara hemma med din egen familj? Vad är det för fel på din familj som inte har ordning på dig? Såg till att du kom hem, såg till att du får mat. Men sådana frågor måste man givetvis till varje pris undvika, därför att då skulle man se vad det egentligen handlar om, nämligen ett möte mellan människor som befinner sig på olika nivåer av civilisation. Mm, jo,

Boris

mycket tänkvärt. Det du säger är, ja vi är helt överens, men motsäger heller inte min skildring av min mycket tidigare barndom. För det som kommer bort i de här diskussionerna, förutom det du säger och det jag säger, är ju att det är en del av det som vi har gjort. För mig blir den här debatten som för sig med Jansvinengrej så låtsad.

Det är för att man struntar i det, man bryr sig inte om det, man ser inte till de sociala förändringar som den svenska familjen, kärnfamiljen har genomgått de senaste 50 åren och jag vågar säga att den faktiskt gamla gedigna kulturella mönstret är är i verklig mening utplånade.

Därför att en pool i den här debatten diskuterar det svenska middagsskicket som om och även det du beskriver tror jag faktiskt tillhör en förgången tid redan. Just den här tanken på att du ska samla familjen klockan sju eller någonting sånt där till sex så äter man och pratar man och det är det som är förvånande.

Det är liksom en vilopunkt för dagen för alla medlemmar och familjen. Och sen gör man andra saker. Alltså, där har liksom de sociala mekanismerna tryckt på deliktknappen. Och den där sociala systemen som vi har, den är ju en del av det. Jag beskrev, byggde ju, och det låtsas man heller inte om, det byggde ju faktiskt till fan i mig 100% på att det fanns hemmafruar, alltså även i arbetarklassen.

Och att de hemmafruarna umgicks, kände varandra, till och med visste att de skulle laga för mat i veckan. Och att det faktiskt fanns en kollektiv koll på vad ungarna gjorde, även udda ungar som jag. Och det där är utplånad. Och hela tiden har den svenska kärnfamiljen och ur gamla skick och seder tränkts och nu är det där borta alltså.

Nu så ses ju middagsätandet, och jag kan uppleva, av väldigt många föräldrar som är så jävla stressande alltså. Det ska helst ökas undan så fort som möjligt. Det är ju det stora problemet. Det vore ju underbart om det var så att Swedengate var sant. Alltså att man hade familjer som, många familjer i alla fall, som betedde sig på det sätt som du beskriver. Men det tror jag är i definitivt minskande.

Martin

Ja, det är helt säkert så som du säger Boris. Jag tror absolut att det är så att det jag pratar om är det lite grann i en svunnen tid och Det har att göra med att vi befinner oss på en nedgående trend i vår civilisation. PIK-civilisation inträffade för ett tag sedan. Jag är benägen att tänka ibland att PIK-civilisation inträffade 1988.

Riktigt så enkelt är det ju inte. utan det hände ändå tidigare. Men om man går bakåt i tiden så tror jag att det blir ovanligare och ovanligare med den här typen av beteende. Men det är också lite indikator för det är också en klassfråga. Jag tror att, och det är en klassfråga som också har att göra med om man bor i en stad eller om man bor på landet. Jag växte upp då liksom i utkanten av en stad. Så då har man lite andra regler om man växte upp i en by på landet.

Och det har att göra med vilken typ av klassbakgrund man var. Mina föräldrar kom båda två från arbetarklassbakgrund men jobbade sig upp. De var de första i sin familj som pluggade och flyttade in till stan och blev medelklassmänniskor. Sådana personer, så att säga konvertiter, är ju alltid mycket striktare med reglerna. Då håller de mycket på medelklassnormerna. Jag kanske befann mig i en extra gammaldags bubbla.

Litegrann. Det är intressant att tänka på skillnaden mellan stad och land också för att jag tror att en av de viktigaste sakerna är det som du säger Boris om att man känner varandra. Och det är en stor skillnad på landet, barnen springer mer fritt kanske inom byn och sånt där vilket man kan tycka är väldigt reselekterat och slarvigt. Men alla familjerna känner varandra och de vet vilka regler som gäller, de vet när man äter middag i det hemmet, kanske till och med vilken mat de äter just idag och så vidare.

Så man har de facto en hög grad av social kontroll, men den är också distribuerad i bygemenskapen, inte bara per familj, som det kanske var mer i den urbana miljö där jag växte upp. Men det är så jag skulle tänka på det, och mer generellt, och man kan ju fråga sig hur bör man agera?

Ska man ge barn middag om de är på besök och träffa sina egna barn och så vidare? Men... Men som sagt, jag tycker inte att frågan är hur man bör bjuda barn på mat när de är i ens hem. Utan frågan man ska ställa sig är snarare vilka barn ens barn umgås med. Vet du? Vet du vem dina barn umgås med? Vet du vad det är för barn som springer i ditt hem? Vet du vilka deras föräldrar är? Vet du någonting om omständigheterna i deras familjer?

Och här tror jag att även folk som tänker på sig själva som rödpillrade har en ganska depriverad inställning. Och man ser faktiskt det på BBSen. Många människor som bara ryker på axlarna, i praktiken ryker på axlarna inför de här frågorna. Och säger bara, nej men vadå, så är det ju bara. Barn springer ut och in och liksom, det kommer en massa ungar, som mina ungar drar in och jag vet inte vilka de är, jag bryr mig inte, jag vill inte veta vilka de är.

Det är som det är, flockar av barn som drar fram och tillbaka som flugornas herrar ungefär. Det där tycker jag är faktiskt depriverat och regressivt och det är inte så en civilisation fungerar. Då är man ganska långt bort från peak-civilisation. Det är en mer afrikansk tänk.

Som jag skulle tänka på enkla tumregler. som jag själv skulle hålla på med om jag hade barn under den åldern att de umgås ganska självständigt med andra barn och så vidare. Det första... Det första viktigaste är att mina barn får inte umgås med barn vars föräldrar jag inte känner. Om jag inte känner familjen, om jag inte har kontakt med föräldrarna, då har jag ju ingen aning om vad mina barn exponeras för. Det är det första filtret. Inga barn kommer in i hemmet om vi inte först lär känna dem och lär känna deras föräldrar.

Och det här var liksom... Det var en självklar sak när jag växte upp. Jag kunde inte ta hem vem som helst, då var det liksom frågor. Vad är det här för unga? Var kommer de ifrån? Var liksom... Då måste man ta reda på en massa information. Man kan inte bara komma och gå i slumpens människa, andras människors hem. Men sen också då att barn, om man har barn på besök, då måste det finnas glasklara förhållningsregler från barnens egna föräldrar.

Barn måste veta exakt när de senast måste gå hem. Antingen för att deras egen familj eller för att vår familj sätter en gräns. Så på så sätt så finns det aldrig några oklarheter för någon inblandad person. Och då kan man omöjligen hamna i en sån här sitta på rummet gate situation. Att äta middag med andra barn, det är väl utmärkt. Det är väl toppen om ni inte ställer till det för deras familjsplanering och så vidare.

Om man kan planera det lite i förväg. Det är ju ett jättebra tillfälle att lära känna barnen. Vilket återigen då, det är viktigt för att ha insyn i och kontroll över ens barns uppväxtmiljö. Men... Det här är ju... Jag tror att vissa som lyssnar på det här tycker att det jag säger nu låter som extrema och rigida, nattståndna idéer. För att så var det inte när jag växte upp och alla spangde runt i allas hem och man höll lite koll på allting på det där stiffa, nevrotiska medelklass-sättet.

Men jag erbjuder sådana eventuella personer att överväga att deras syn på barn och barns umgänge med andra barn är det som är viktigast. Det är ju resultatet av en massiv och mycket skadlig indoktrinering och ett förfall av sunda samhällsnormer.

Boris

Och det sjuka och sorgliga är ju att man, att du nu, Vismo och jag, har varit av det, att man måste kampanja för detta. Något som förut var en självklar social mekanism och en del i att man måste ställa upp sig. regler för att tänk på detta, tänk på detta, tänk på detta. Förr var det ju en självklarhet och nu romantiserar jag inte att i ett hyreshus att när det flyttade in en ny familj med barn då såg jag hela till att de hemmafruarna träffades liksom i trädgården utanför huset och lärde känna det nya helt enkelt.

Utan att det var liksom, det var en del av kulturen. Och så där var det, nu låter jag romantisera, men så där var det alltid förr. Men det var det faktiskt. Allt det där är utplånat och nu måste man alltså tänka på vad man ska göra istället för att bara existera i ett fungerande sammanhang.

Martin

Jag växte upp i ett lägenhetshus med, jag vet inte, kanske 40 lägenheter och sånt där, bostadsrättsförening och då visste man ju så fort det sker en ny familj så kollar man upp dem och träffar dem och så vidare så att alla barn... som bodde i det huset var ju på något sätt inte nödvändigtvis godkända eller förgodkända, för vissa familjer var lite skumma vissa familjer var ju inte så välordnade de hade liksom smutsigt hemma och de verkade inte vara så noga med barnen på postran och kanske det fanns liksom, någon förälder kanske var alkoholiserad eller något sånt där och då var det liksom, de höll man ju inte öga på, de var inte lika kanske lika välkomna och sånt där men man hade koll på alla och om det kom någon unge som inte fanns i den kretsen så var ju det Helt andra regler applicerade.

Det var inte okej för någon att springa in. För man hade den här sfären, där man hade ganska tajt social kontroll. Men för mig är det ju så nu, mitt äldsta barn är drygt två år. Så det är inte aktuellt att hon skulle springa runt och hitta kompisar. Det gör hon i viss mån i lekparken. Då kan det bli så att hon liksom...

Plötsligt ser man att hon går och håller någon annan liten tjej i handen och har hittat några lekkamrat och sånt där. Men det är ju liksom tillfället på minutbasis. Alla barn som hon umgås med regelbundet, de som kan bli hennes kompisar nu, det är ju barn från familjer som vi känner och som vi har valt ut och som vi uttryckligen väljer att... exponera henne för och låta henne umgås med.

Så att det är 100% social kontroll och 100% förgranskade och förgodkända... och vi har till och med flyttat till ett annat land för att ha fler sådana familjer med barn i liknande åldrar som vår dotter kan umgås med, vilket har varit väldigt framgångsrikt. Men det här tror jag är någonting som många, även i vår krets, inte tänker tillräckligt mycket på.

Hur riskabelt det är att bara släppa ut barnen i en okänd social miljö och inte ha koll på, inte ha noga koll på, vad de håller på med med andra barn, liksom deras... Det är väl så, det är väl så. Det är barn som springer runt och de skaffar kompisar och det är föräldrar, vi kan inte veta så mycket om det. Vi kanske inte ska lägga oss i det. De ska få barn, de ska få ha sin värld, utveckla sina relationer och sina normer och så vidare.

Men det där är livsfarligt, det där är livsfarligt och det där är en avciviliserande farlig tendens. Läs tips om någon tycker att det låter helt knäppt. Det finns en bok som är väldigt intressant som heter Hold on to your kids. Jag tror att den heter Hold on to your kids. Why parents need to matter more than peers.

Skriven av läkare som heter Gordon Neufeldt och Gabor Matté som säkert är bekant för många som lyssnar. Det är en intressant bok. Den skriver hur vi har förlorat våra barn till det som författarna kallar för peer orientation. Att barn knyter starkare band med andra barn än med sina föräldrar. Väldigt intressant och rekommenderad läsning för alla föräldrar.

Och den handlar om precis det här som börjar med att man släpper taget kring barnen i ganska låg ålder. För övrigt någonting som vi skulle kunna ha en mer fördjupad diskussion om vid tillfället. Jag bara nämner det här för vi har föräldrar som lyssnar. Kanske någon som klirr sig i huvudet undrar vad jag snackar om här. Men det skulle kunna vara ämnet för en fördjupad sändning någon gång.

Boris

Ja, just det man släpper... Otroligt många föräldrar idag, till exempel i det här landet, släpper ju frivilligt och glatt greppet om sina barn till dagis och skola. De förutsätts då, föräldrarna accepterar att det är där barnen fostras. Och då blir det ju ännu svårare att upprätthålla en slags... Skyttegrav kring familjen och middagsätandet.

Alltså man har ju avhänt sig i ansvaret i grund och botten. Och i skolan lär man sig att det är viktigt att bli sedd och omtyckt av sina kamrater. Det är en jävla uppförsbacke. Alltså de där sakerna hänger ihop.

Martin

Det här var en fånig sidogrej som jag kom att tänka på men det känns som att den här debatten är ett exempel på ett lite konstigt fenomen. som dyker upp då och då, nämligen att alla kulturella frågor och alla frågor om jämförelser av kulturer reduceras hela tiden till frågor om mat. Vi snuddade vid det för ett tag sedan.

Jag refererade en diskussion som jag tycker är väldigt intressant och som jag fortfarande tänker lite på, nämligen den här debatten på som Chris Dullny ordnade om NATO-frågan, Sveriges NATO-inträde. Där han bjöd in Richard Spencer som förespråkare av Svensk NATO-inträde. Sen var det en massa svenskar som var emot. Jag minns att jag refererade den här diskussionen i Radio Bubbla. Nu pratade de om NATO-frågan.

Och då var det Richard Spencer, han sa ju det, att ni svenskar som ska hålla på med svenskt oberoende och distansera er från NATO-inträdet, Sydeuropa och sånt där, ni måste bara släppa det där. Ni äter köttbullar, italienare äter spaghetti, so what? Släpp det där och gå vidare liksom. Det finns inga substansiella viktiga skillnader mellan er utilienerna. Det är bara liksom köttbullar mot spagetti. Och i samma diskussion så avfärdade han också idén om amerikansk kulturimperialism.

Och sa bara att ja, jag är vd sen, ni gnäller över amerikansk kulturellt inflytande i Europa för att ja, nu har ni McDonalds överallt. Cry me a river. Släpp det där nu liksom och prata om riktiga saker. Var tacksam va? Ja, det är också utmärkt. Det är Richard Spencers världsbildning. Kultur handlar om om du äter köttbullar, spaghetti eller McDonalds.

Och jag kan inte släppa hur stupid han var i den här diskussionen så jag kommer tillbaka till det i tiden. Men det är lite ganska liknande här att Swedengate, man vill klämma åt Sverige och man vill hitta någon attackvektor, hur dålig den svenska kulturen är. Men givetvis måste det gå via mat, det går alltid via mat.

Boris

Men ligger det inte någon djupare psykologisk grej i detta och det gäller ju även Swedengate och... Och gäller alltså att människor reduceras mer och mer till frågan om att fylla buken med precis vad som helst. Det får det afrikanska att det är viktigt att man har något i magen.

Hur man själv eller ungarna får det, det är underordnat. Men man måste kunna klappa sig på magen. Alltså det är oerhört kortsiktiga. Ät något. Och det där ligger, det är det som gör att man får det. Reducerandet av människor till detta gör att man alltid hamnar i maten till slut.

Martin

Jo men jag tror det, för det är en sorts regression till ett mer primitivt tillstånd. Där maten är, det är kanske lite som Maslows behovtrappa, man är fast ganska långt ner på trappan. Där det handlar om mat. Och det är lite grann, man är tillbaka på savannen. Jag tror också det heter släta över. De riktiga kulturella frågorna som är väldigt jobbiga att prata om. För om man kan fokusera på mat och fixera sig vid mat och tjata om mat hela tiden, då kan man tacksamt undvika att prata om de genuina kulturella skillnader som är underliggande.

Det är därför jag försöker säga att det här med Swedengate och Citybrunnengate, det handlar inte om mat. Det handlar om huruvida man tar hand om sina barn på ett välordnat sätt eller inte. Det är därför man slipper prata om det. för att man kan prata om mat istället. Och samma sak är det med Richard Spencer. Att om han kan prata om... Han vevar händerna och pratar om McDonald's. Amerikanerna har gjort McDonald's i Europa. Då slipper han prata om den massiva, frätande, extremt destruktiva effekt som amerikanskt kulturellt inflytande har på Europa, som inte har i dugg med McDonald's att göra.

Och samma sak när han pratar om skillnader mellan svenskar och italienare Det här med köttbullar och spagetti är ett sätt för honom att undvika att prata om och fokusera på hur oerhört trasigt det amerikanska samhället är och hur dysfunktionellt det blir när alla de här så kallade vita människorna ska samlas och låtsas att de är en enda ras, en enda kultur i USA Det som är på många sätt roten till så mycket jävelskap i USA, att man låtsas att svenskar och italienare och greker och allt vad det är är en och samma sak, men saknar den att om man låter det där handla om mer än mat, om man erkänner att det handlar om väldigt stora skillnader i mentalitet, intelligens, drivkrafter mellan de här grupperna, då ser man att hela det här amerikanska experimentet, hela det amerikanska samhället är ruttet och dysfunktionellt.

Jag tror att när man pratar om mat så finns det någonting annat som man undviker att prata om, i många fall. Ja. Men det är en intressant bild just det här som du är inne på att klappa sig i på magen liksom. För det är ju också så att om man tycker det är jobbigt att tänka så är det ju rätt praktiskt bra att käka mat. Smäller i dig en massa mat så blir du riktigt mätt. Så du blir såhär däst och liksom måste luta dig tillbaka och knäppa upp bältet ett extra steg. Du sitter där och tankarna blir dimmigare och dimmigare. När du försvinner in i din matkoma. Så att även rent bokstavligt praktiskt så har ju maten sån effekt. Ja.