Martin

John Le Carre går ur tiden 89 år gammal. Författaren vars verkliga namn var David Cornwell skrev böcker som Mullvaden, Spionen som kom in från kylan och Den lilla trumslagar flickan. Flera av romanerna har gestaltats i filmer och tv-serier. John Le Carre, man kan kanske säga vår tids största författare av spionromaner, i alla fall av de nu levande, har gått ur tiden.

En mycket intressant man. Han var ju själv gammal lesbion, vilket är ju för oss extra intressant när folk skriver om någonting som de eventuellt har lite koll på. Han jobbade på MI5 och MI6. Britt som han var rekryterades tydligen som 17-åring redan. När han var student i Schweiz rekryterades han av militär och underlättartjänsten i Storbritannien för att förhöra avhoppare från östtyskland.

har jag läst, det tror jag var i den här artikeln som det stod. Och sen så fortsatte han att göra karriär inom underrättelsesvängen och till slut så jobbade han då på MI6 som är, som jag tror det där James Bond jobbar på, från 1960 fram. Han skrev böcker då som handlar väldigt mycket om spioner, om det som han hade upplevt som beskriver ofta, tror jag man kan säga, de inre processerna inom underrättelsetjänster världen över.

Det står en intressant sak i den här artikeln. Det refereras att John le Carre har beskrivit som en realist, åtminstone jämfört med I.M. Fleming som skapade James Bond. James Bond är mer som en väldigt orealistisk superhjältefigur från en serietidning eller något sånt där. Det är bara rena fantasterier. Inte alls en trovärdig brittisk spion.

Livet som spion är inte så här glamoröst och storstilat som James Bonds liv, utan det är mycket mer... Mycket mer obskyrt, det är ofta byråkratiskt och tråkigt och det finns faror och intrigor och sånt där, men de är mycket mer subtila än något som James Bond håller på med. Och då kan man ändå betänka att Ian Fleming själv, han var också brittisk underrättelseofficer, men han hade lite annan bakgrund.

Han hade en annan klassbakgrund jämfört med John le Carré, vilket eventuellt kan ha spelat in där. Men å andra sidan kan jag tänka så här, kan man verkligen lita på de här gamla spionerna att beskriva sina fördetta arbetsplatser på ett något sådär realistiskt sätt? Ska man inte snarare tro att de är väldigt sluga och vilseleder oss på strategiska sätt?

Boris

Intressant tanke som jag inte hade tänkt för han gav ett sådant rekordeligt intryck fast han var en gammal spion, som brukar det vara. Jag har inte upptäckt några sådana här texter eller annat om att... Nej, men sådär var det inte och sådär gick det inte till. Och utan att ha varit en sån själv så ger det ju en otrolig känsla av trovärdighet trots allt.

Därför att det är ju ett ganska grått, byråkratiskt arbete, pusseläggande och med ett stort måtte av psykologi också. Att bedöma folk, att omvända folk, att hantera folk. Det känns trovärdigt. Till trovärdigheten bidrog ju länge att det här ramade böckerna hade en bra beskrivning av storpolitiken.

Som gav den just den här känslan att det här är på riktigt och de här konflikterna finns och så vidare. Jag tror att honom kan man lita på. Å andra sidan kanske inte. Han har en del passager i sina två självbiografiska böcker som är intressanta. Han kom ju från andra sociala förhållanden än Arjen Flemmingen. Och de flesta som bedrev liknande studier som han och som hamnade i PMR 5 och 6.

Hans pappa förlöp ju hemmet tidsomtätt. och var insultad i gangsterkretsen kring Tvillingarna Greys som styrde London med järnhand och kontrollerade den undervärlden där och som bidrog till att den brittiska polisen började dra vapen och han skriver på några ställen att hans pappa var känd för att vara Notorisk lugnare, mytoman, psykopat och lurande höjer och uppdragare.

Man vet ju inte hur mycket jag har ärvt av mina egenskaper av honom. Så det slår mig att han kanske dragit några valser för oss i sina spionthriller också. Han bekostade för övrigt pappans begravning men gick aldrig på den.

Martin

Det är något lite konstigt tycker jag om den här. Om man tänker på Ian Fleming då. Han kom från, jag tror man kan säga, brittisk överklass. Det kanske är, som man tänker sig, stereotyp med, så mer naturligt att man rekryterar spioner från de miljöerna. För att själva familjen är betrodd och det finns diplomater och politiker i släkten och vad det nu är för någonting. Det måste vara mycket mer ovanligt att man plockar upp en, liksom, nästa, alltså jag vet inte hur man ska tänka på... på David Cornwells klassbakgrund.

Det är nästan trasproletär med tanke på att hans far var en småbrottsling. Dels hamnar han på en fin skola i Schweiz som jag förstår, men sen blir han upplockad i underrättelsetjänsten. Är det inte nästan något skumt med den här berättelsen?

Boris

Kanske hade en annan pappa verkligheten. Nej, men underrättelsetjänster har ju alltid ett Det ska ju åtminstone ha ett öga för begåvningar. Och den brittiska underrättelsetjänsten hade ju tentaklerna ute på läroanstalterna. Ungefär som CIA, man plockade alltid folk från de bästa utbildningarna. Och jag gissar att någon rekryterare såg någonting väldigt tilltalande hos den här personen.

Martin

Rent litterärt var John le Carré en... En bra författare?

Boris

Ja, han var en väldigt bra författare. Och som dessutom, jag tycker ju inte om hans senare böcker. Alltså han blir sämre och sämre ju äldre han blir. Smiley-böckerna är, han blir aldrig bättre än det här tycker jag. Och då ska man inte glömma bort, alltså man glömmer ofta bort hans två tidiga pärl. Han slår igenom. Han stod och genombrottade med spionen som kom in från kylan.

Men han skrev två smiley-böcker innan dess. De finns på svenska, vet dock inte vad de heter. Men de hette Call for the Dead och Murder of Quality. Och redan där, alltså i Le Carrés första böcker, möter vi en pensionerad smiley som ska lösa mordgåtor.

Så det är mer av däckare än av bjongtrillar. Men det kommer in mycket av... Redan här ser man att Le Carre hade mejslat fram. Vad heter det? Smileys personlighet, bakgrund, tvassligheterna med den knepiga frun. Allt finns där. Och de här är så... För att ha två, för att vara en författare har man två första böcker så är de förvånansvärt slipade alltså.

Inte så tjocka, eleganta, tydlig påverkande av Simenon och Dyrven Matt. Han var ju väldigt europeisk i sin läsning, bildad karl. Men har man missat dem så är det definitivt perfekt mellandags läsning om man kan få ta på dem. Sen tycker jag att hans böcker efter Smiley och när det sovjetiska empiret brakat ihop saknar på något sätt.

De blev så jäkla svullna och tjocka och han hade tappat fokus där. Man läser dem ändå därför att i genren så var det bra. Men jag blev ju möjligtvis störd efterhand av att han blev så... Han tappade de politiska koncepterna på något sätt. Det var så han blev. En sak var att han motsatte sig USAs och Storbritanniens attack på Irak.

En annan sak var att han utvecklades till nästan en pro-islamsk hållning. Och sen de senaste årens intervjuttalanden om Putin, Trump, alltså det är... Man blir lite rädd helt enkelt, att han liksom trampat in i hela och en fanatisk Brexit-motståndare var han också, så har det det.

Så att den sista riktigt bra boken är nog en tjänst i sanning, den kom väl... Dök upp vid 2010 och det är en klassisk luckeria som handlar om den här typiska motsättningarna mellan underdogs som jobbar sig in och upp i säkerhetstjänst och i ministerierna Det är också en jättesläm överklassling som sviker, säljer ut fosterlandet, samarbetar med internationella bolag och så vidare Det här tycker jag är intressant att de onda människorna och landsförädlarna har alltid sexuellt perverterat i John Le Carrears böcker. Det är deras svar på Centerpartiet.

Martin

Ja, mycket bra och tack Boris för lästipsen här. Vi ska börja från början med John Le Carrear läsandets första böcker som är bäst. Och efter den som kommer 2010 så ska vi sluta.