Martin

Nobelpriset i litteratur 2020 till amerikanska poeten Louise Glyck för hennes sökande efter det allmänmänskliga med hjälp av antika myter och klassiska motiv och för en förmåga att förena det personliga med det universella. Det är den tiden på året då vi får veta vilka de lyckliga, förhoppningsvis välförtjänta de är som har fått årens Nobelpris.

Först ut var medicinpriset där herrarna Alter, Juton och Rice fick pris tillsammans. De belönades för upptäckten av hepatit C-viruset. Sedan kom kemipriset dagen efter som går till Emmanuelle Carpentier och Jennifer Dahl. Dudna Biokemister som belönas för att de har utvecklat CRISPR-tekniken.

Som är en genmanipulationsteknik kan man säga. Ibland kallar man CRISPR för en gensax. Men det är en molekyl som man skapar för att klippa av en viss gen på ett visst ställe. Så den blir som en målsökande gen. Det finns en saxrobot som går in och klipper av en DNA-sträng på precis ett ställe.

Man kan klippa och klistra i generna. Men man måste ha den här CRISPR-gensaxen. Superintressant teknik. Jag tror att någon har hört pratas om den i Radio Bubbla. Jätteintressant teknik. Om det finns någon som inte har nörjat ner så kan det verkligen rekommenderas. Det började med att de upptäckte bakterier. som gör det här i naturen.

Bakterier som attackerar andra bakterier genom att klippa deras DNA. De letar efter DNA som tillhör en viss annan bakterie och sen går de in och klipper DNA-strängen på precis det stället. De äter upp bakteriofaga bakterier som äter andra bakterier. Och från det här så upptäckte man att man kunde ta den här genklipparfunktionen och isolera den och utveckla den och så vidare.

En liten fundering som jag har kring den här CRISPR, jag ska säga att jag är inte jättekunnig på det här med forskarna som har utvecklat det och allt det där. Jag reagerade lite på att... De här Carpentier och Dodna som får att jag ska försöka hålla tungan rätt i munnen, men de får inte pris på att de har upptäckt CRISPR, för det har de inte gjort. Utan det de har upptäckt är något som brukar kallas CRISPR-Cas9. Då Cas9 är ett särskilt protein med en särskild variant av CRISPR-tekniken. Som man förstår rätt då, så det gör att CRISPR-tekniken förenklas och generaliseras.

Så man kan på ett enkelt och billigt sätt klippa vilken variant av CRISPR-tekniken som är den som Vilken DNA-strängning som helst kan göras till måltal av krispertekniken genom den här mer effektiva Cas9-proteintekniken som de har hämtat från någon viss bakterie och lärt sig och lärt andra hur man använder.

Men det här var någonting som hände långt efter att själva krispertekniken utvecklades i grunden. Så jag försökte ta reda på hur pass viktig är själva den här Cas9-komponenten i hela krisperparadigmet. Men tyvärr så är det redan nerlusat på internet av referens till Nobelpriset. Så att till exempel såg jag att KAS 9-metoden anses vara så viktig att den fick Nobelpriset 2020.

Så det... ja, jag lyckas inte riktigt. Men eventuellt är det, jag bara flaggar för att eventuellt så är det en japan som heter Yoshitsumi Ishino som egentligen borde ha priset för det var han som ursprungligen uppfann CRISPR-tekniken. Och det gjorde han då, ja, 25 år innan. innan Carpentier och Dodna publicerade om den här CRISPR-Cas9-tekniken. Men, jag ska inte säga vad det ser bulig ut, men vi kan i alla fall konstatera att det här är första gången som två kvinnor får kemipriset utan att någon man är med och delar priset.

Så det var ju väldigt roligt. Förmodligen är det totalt sammanträffande eftersom de helt säkert bara är objektiva och ser till enbart. vetenskapliga förtjänster när de delar ut priset. Roger Penrose får fysikpris. Han delar fysikpriset. Väldigt kul tycker jag för att Roger Penrose är ändå så här. Han är ganska bekant.

Oftast är det som lekman så känner man inte till dem som får kemipris och fysikpris och sånt där. Men Roger Penrose är väldigt, väldigt känd. Han är ju en mycket seriös vetenskapsman, han är matematiker, har gjort massor med intressanta matematiska upptäckter. Han får priset för att hans teoretiserande kring svarta hål, att svarta hål är svarta hål.

att den generella relativitetsteorin, Einsteins generalitetsteorin, implicerar förekomsten av svarta hål och vissa egenskaper av svarta hål, vilket gör att man då kan, ja, om du upptäcker svarta hål ute i rymden så kan du på det sättet då pröva. Generalitetsteorin är väldigt viktig, så det är en sån här kosmologisk grej. Men Penrose, han är också väl känd för allmänheten, för att han har skrivit populärvetenskapliga böcker, dels om kosmologi och sånt där, men också om Medvetande teori.

Han är också en sån här person som har flummiga idéer. Flummiga kontroversiella idéer. Så hans kanske mest kända bok, eller en av hans kända böcker i alla fall, det heter The Emperor's New Mind. Kejsarens nya nya psyke. Han har en sån här idé om att man ska ha en Det mänskliga medvetandet är en väldigt speciell och mystisk sak som inte kan förklaras av normala vetenskapliga principer.

Han säger något i stil med att medvetandet är icke-algoritmiskt och kan därför inte modelleras av algoritmer med vanliga datorer och sånt där. Och sen försöker han göra en sån här koppling. Jag själv är inte så imponerad av de här idéerna, men det är sån här att jag har... Medvetandet är väldigt mystiskt och sen har vi också här kvantfysiken.

Kvantfysiken är också väldigt mystisk och det finns någon koppling då mellan det mystiska medvetandet och de mystiska kvantfenomenen som har en speculativ, flummig idé om att det är kvantfenomen i hjärnan som gör att medvetandet är så speciellt och så mystiskt och så vidare. Men jag är i alla fall, jag är inte så mycket för de här idéerna men jag tycker det är, jag vet inte, det är väl väldigt kul att Penrose, som är lite flummig.

Flummi, bra vetenskapsman, populärvetenskaplig författare och lite flumgubb att han får pris. Han delar priset med två andra fysiker som också har på med kosmologiska saker. Svarta hål i centrum av galaxen och sånt där. Ja, så det är ganska roliga pris så långt. Men, sen kommer vi till dagens pris som delades ut tidigare i eftermiddag. Så här ska jag lämna över ganska omgående, bara nu till dig Boris.

Nobelpriset i litteratur som går till Louise. ...som är en amerikansk poet. Och ja, jag ska utan omskrift säga att jag aldrig hört talas om henne tidigare, jag har aldrig hört namnet förut. Jag vet absolut ingenting. Jag har varit inne och läst idag, jag har varit och läst lite av hennes dikter och sånt där. Men innan idag klockan tretton så har jag ingen aning om att hon existerade. Men jag vet Boris att du kan ju alla författare, och särskilt alla poeter. Så att med varm hand så låter jag dig nu berätta för oss. Vem Louis Glyckar och huruvida det var ett välpresent pris eller inte.

Boris

Jag kan ju inte alla poeter, men jag har ju faktiskt i tre år, tio år eller mer, så har jag haft en tumregel att om den översättaren, Steven Claesson, översätter en poet i svenska, och det är i princip alltid från en amerikansk poet, så läser den poeten därför att det alltid är bra.

Han skriver också alltid väldigt bra introduktioner och gör intervjuer med dem han översätter. Han borde få ett Nobelpris, något svenskt pris för sin otroliga gärning. Han översatte i alla fall Ararat, en av Glycks samlingar kom förra våren. Den läsningen var inte så innan dess hade jag ärligt talat inte hört talas om den, men det är det de flesta av dem på eters håll.

Det här är Claesson, översättare. Och oftast är jag nöjd med ett välmåladagligt intryck, uttryck. Oftast blir jag betagad om man översätter och introducerar. Glyck var inte riktigt min medicin alltså på något sätt. I Nobelpriskommitténs uttalande och även i Anders Olssons kommentarer efteråt på frågor så är det hennes ironi och humor efterfram.

Jag kanske har läst just den samlingen, kanske Udda också, men läst den är helt fel. Jag kan inte tänka mig att hon någonsin har dragit på smilbanden eller varit glad för någonting. Alltså det är en... Det är inte en bitter dam som skriver, men hon är ju... Jag är en stenhård, kan jag säga. Och hednisk. Alla andra liksom, och skriver ofta om sina personliga, faktiskt till korta kommanden.

Två större skilsmässor, uppbrott, ekonomiska träter i ett fall, dålig på att ta hand om det. Hon har sitt barn i hjälp. Hon är dålig på barn överhuvudtaget. Det verkar inte kunna upprätta en varm relation till barn. Det är en normal relation. Och uselt förhållande till sina föräldrar. Det återkommer tydligen inte bara i den här diksamlingen utan som ett genomgående tema.

Hennes pappa var för övrigt en av de två uppfinnare till X-Acto-kniven. Så alla har haft någon kontakt med hennes pappa, i alla fall hans knivar. Det jag inte tycker om hos henne är att det som är en styrka, det är hennes iskallarkonstanterande av hennes knivar. egna problem och att det är korta kommanden och att det därför har svårt med mänskliga relationer.

Det andra är liksom att, och det här, det är flera kombinatorer som har talat om hennes återgång och användande av antika myter. antika saker och för mig är det där hon hämtar styrka. Liksom att det är ju ofta frågan tragedier då allting går åt helvete.

Gudarna är mot dig. Och det därifrån hon väver in och inte bara väver in utan utgår, liksom modellerar sina personliga sorgeberättelser på de här antika myterna. Det är en ganska jobbig värld utan nåd. Jag har ingenting mot pessimism, vare sig filosofisk pessimism eller pessimism i dikt.

Men det här är... Jag är lite... I någon av tidningarna skrev en av kombinatorerna att hon är en poet som får oss att uthärda tillvaron. Och... Jo, men det är väl någonstans... möjlig förhållningssätt till henne. Men jag gillar henne inte. Och det grundläggande som gör att jag får en sån här personlig avversion är att jag gillar inte när folk fläker ut.

Hon har skrivit om sig själva och sin familj på ett så obarmhärtigt sätt. Det är väldigt vanligt bland amerikanska poeter. Ibland känner man att de lever inte på riktigt utan de lever bara en slags... De rör sig mellan söndagsmiddag och terapidivaner ungefär. De har inte så mycket mer än att skriva om detta och så hämtar de lite hjälp av antika myter. Det är... Nej, jag är sanslös skicklig men jag gillar henne inte helt enkelt på ett väldigt personligt plan.

Martin

Jag tycker det är spännande det där som du berör. Hon skriver om sina personliga misslyckanden. Hon har två misslyckade äktenskap, tar inte hand om sina barn identligt och så vidare. Hon fläker ut allt det här i sina dikter. Jag är ingen stor entusiast för poesi som långvariga RadioBubbla-lyssnare vet. Åtminstone inte någon modern poesi. Jag tänker att om jag ska läsa poesi... Som jag kan tycka om ibland, då är det för att poeten är en vis person som på ett väldigt kondenserat sätt kan förmedla visdom i sina verserader.

Och då känner jag bara, om jag då stöter på en poet om vilken det framhålls att han eller hon är totalt dysfunktionell och misslyckas med alla viktiga saker i sitt liv, det vill säga att det är en person som saknar visdom, då känns det för mig som att Varför ska jag överhuvudtaget vara intresserad av att läsa eller höra någonting som den här uppenbart ovisa personen säger?

Boris

För att du ska lära dig att uthärda till varandra. Precis, det är på något sätt att man ska vänja sig vid att det inte går att upprätta varma och mänskliga relationer. Hon verkar ha gjort det på något sätt, att universum ser ut på det här sättet.

Martin

Ja, det går ett bra för henne. Hon jobbar som universitetsprofessor i USA. Och nu har hon fått Nobelpriset så det gick bra för henne.

Boris

Och man ska också säga att hon skiljer sig lite grann från andra poeter. Jag ska inte vara orättvist mot henne. Hon kommer ju faktiskt från en entreprenörsfamilj. Vilket hon väl menar gav lite utrymme åt henne som barn. Men hon har ju entreprenörskap i sig själv. Hon har varit med och startat privata kockskolor som har varit framgångsrika.

Vilket är lite märkligt med tanke på att hon hade hela en långt upp i... Efter 20-årsåldern så brottades hon med en allvarlig anorexia som gjorde att hon nästan höll på att stryka med periodvis. Och att sen gå vidare och starta en kockskola, det är lite fascinerande för sig. Sen måste man säga att alla säger att det här, alla har ju kommenterat också på Kultursidan, att det är ett styrkeprov för kvinnor.

Nu är Akademin tillbaka och det är en okontroversiell kandidat som alla kommer att älska. Samtidigt tycker man att det är ju ett lite slutt val av Akademin också. Oavsett vad man tycker om henne. Det är därför att Louise Glick fick det stora Thomas Tranströmer-priset i våras. Och...

Ordförande i den jury var Per Westberg. Han bestämmer väldigt mycket i Svenska Akademin också. Så det känns liksom lite, jag orkar inte hitta på någon mer i år. Vi tar henne en gång till ungefär. Det känns lite fattigt. Sen tror jag väl också att det kan vara så att det här är ett Per Westberg moment också.

Att han känner att läser han Glyck, då kan han på något sätt få bekräftat att är man en författande människa så ska man inte lyckas med sina personliga relationer. Så att det blir en slags... kolla, det måste vara så här för oss. skrivande människor.

Martin

Jag satte mig faktiskt tidigare idag när jag nåddes av beskedet om priset så att jag läste ett tiotal poem av Alois Glyck bara för att jag fått någon sorts exponering för det. Jag kunde ju konstaterat till början med att det är den här typen av modern poesi som jag själv lämnar mig totalt oberörd för att den är så jag vet inte, så hantverksmässig knapphändig.

Till äldre tiders poesi så finns det lite intressanta ramar, det finns versmått Det finns rim till exempel. Det måste inte behövas rim, det finns intressanta versmått som skapar en rytm och vissa mönster i dikten. Det är något som tilltalar mig väldigt mycket personligen. När moderna poeter i stället bara ska skriva utan versmått och utan rim och sånt där.

För mig blir det meningslöst för det är bara som... Det är bara vanliga meningar om något ämne, men med konstiga radbrytningar. De sätter radbrytningar mitt i meningar på helt ologiska sätt. Då blir det plötsligt poesi. Men det är mycket mer logiskt att ta bort radbrytningarna och skriva ut det som vanliga meningar. Då kan man utvärdera på ett mer objektivt sätt och läsa texten och se om den säger något vettigt.

Det är nästan alltid väldigt svårt att göra. banala, tavfatta, ointressanta reflektioner som kommer i en modern poesi. Vissa undantag säkerligen. Men jag måste säga att jag läser Lois Glücks dikter, jag tycker att det var ungefär som det brukar vara i en modern poesi, men ändå kanske lite mindre banalt, ska jag ändå igen, än vissa andra poeter som man läser. En och annan intressant reflektion fanns i ett par av de här dikterna som jag tyckte, inte någon som jag kommer göra en djup intryck med, som jag kommer ta med mig och meditera över, men ändå så här, någon intressant tanke som hon hade, som hon uttryckte i ett par av de här dikterna.

Så det var ändå någonting, men jag blir alldeles besviken när jag ser formen av den här formlösa sortens poesi. Jag säger nästan poesi i en situationstecken. För mig är det som, jag har en sån här poesi som jag har gjort, som jag har gjort i ett par av mina dikter. som är om en målare, en modern målare som tycker att han ska måla tavlor där ute på gallerierna och så vidare. Men inte kan bemöda sig att... att måla så att det ser ut som nånting som man känner igen, någorlunda realistisk måleri, utan det är bara mest allmänt kladd på duken eller nån liksom nån fyrkant, sånt där som lite grann som vem som helst kan måla. Det finns ingen liksom hantverksmässig finess som jag kan se i alla fall. Det är lite så jag känner mig från den här typen av poesi. Mycket osofistikerad, barbarisk uppfattning säkert då.

Boris

Nej, alltså det är Nej men det mesta av den fria pussin det är. Det kan man se som ett förfallssymptom faktiskt. Det finns bra sådan dikt men det ligger något uppgivet i det helt enkelt. Den avsaknad av ork.

Martin

Vem borde ha fått priset? Om vi säger nu att priset ska gå till en poet i år. Det är dags. Vem är världens nu levande största poet? Och eller mest välförtjänt av litteraturpriset för sin poesi?

Boris

Jag ser som alltid Wendell Berry, en annan amerikan, jordbrukare och... Han är fortfarande vid liv. Ja, han kommer ju fan aldrig att dö alltså. Han kommer ha 200 år och skörda sitt åker.

Martin

Jag trodde Wendell Berry var död faktiskt. Det förstår jag verkligen att du nämner honom, för jag vet att du är entusiastisk för hans poesi. Han är som en poet som skriver, tycker jag, formelmässigt tråkig poesi, men som ibland finns lite intressanta tankar. Också mycket bara banala reflektioner om att titta på fågeln som struttar runt på fältet där ute. Nej, det där var en idé.

Boris

Nej, han är... Han skulle nog ha tyckt att det var roligt att få det litet på det sättet.

Martin

Jag är besviken på att du inte sa Klot Johan i Karlstad. Han kan åtminstone rymma, han är väldigt bra på det. Han kan rymma och skriva riktig vers.

Boris

Klot Johan är väldigt bra, men hans tid kommer. Han har ju snart sitt första verk bakom sig och helt seriöst så tror jag att vi har bara sett början av Klot Johans gärning. Det kommer mer.

Martin

Du åkte ganska bra då. Louise Glick 2020, Louise Glick 2021, Wendel Berry 2022.

Boris

Kloktion. Ja, en uppåtstigande rörelse.