Martin

Legendariska kompositören Ennio Morricone går bort 91 år gammal. Skrev musik till hundratals filmer men framförallt känd för sitt arbete inom spaghetti-western-genren med Sergio Leone. Fick tre söner och en dotter med hustrun Maria Travia. Ennio Morricone, en av vår tids största filmmusik-kompositörer, har gått ur tiden.

Han var mycket gammal och hade givetvis en väldigt lång karriär bakom sig. Han började som trumpetare. Hans far var trumpetare och han själv blev trumpetare. Fick åka till konservatorium, läsa musik och intresserade sig sedan för jazz och blev jazz-trumpetare från 40-talet framåt. Började han i den svängen. På 50-60-talet kom han in på filmmusik och det var på 60- och 70-talen som han gjorde sina genombrottsdagar.

verk tror jag man kan säga. Och någonting som han förknippas med väldigt mycket det är de här westernfilmerna, spaghetti western, som det kallas. Den här speciella genren av italiensk producerade westernfilmer. Inte minst då gjorda av Sergio Leone och det kanske allra främsta exemplet åtminstone det som vi så här normalt känner till, det är Sergio Leones så kallade dollar-trilogi med Clint Eastwood i huvudrollen.

Jag tror att de heter A Fistful of Dollars, For a Few Dollars More och den tredje filmen heter Den gode, den onde och den fule. Det var en filmtrilogi som var Clint Eastwoods stora genombrott. Jag tror man kan säga att det lanserade Clint Eastwood som en stor skådis. De rollerna var så ikoniska för honom att han sen gång på gång har upprepat eller återskapat.

De arketyperna som som han väldigt förknippad med sedan. Sen har jag blivit en stor regissör i sin egen rätt och sånt där, men som skådespelare så blev man lite. Man ser typkastning. De pratar med Hollywood. Så Clint Eastwood fick sin startar och och även Ennio Morricone för att han själv tycker det irriterande att han blir så förknippad med de här spagettväsend filmerna.

Han har till och med räknat på det, säger att det bara sju åtta procent. Självklart. Sju åtta procent av min sammanlagda produktion. som utgörs av de här westernfilmerna. Men ändå är det allting han pratar om. Han tycker att han själv borde få bestämma över vad andra tänker på honom och pratar om honom. Jag kan ju förstå hans frustration lite grann, men det är lite intressant ändå att han fick sin början på det sättet. Men som sagt, han gjorde musik till hundratals Hollywoodfilmer, även i många andra genrer, och var på det sättet en viktig gestalt i Hollywood.

Men han flyttade aldrig till Hollywood. Han flyttade till Hollywood. Han var en riktig italienare, han var en sann romare tror jag man kan säga. Födda och uppvuxen i Rom, bodde i Rom hela sitt liv. Och ända till det beslutet så tog han sitt sista omdeltag i sin hemstad Rom. Han var en patriotisk italienare, det sägs att han var en djuptroende katolik i alla fall. Som inte såg någon poäng alls med att flytta till Hollywood.

Trots att han vid ett tillfälle blev erbjuden en lyxvilla i Kalifornien och han bara kunde komma dit. Jag läste också att han gick miste om en del uppdrag eller möjligheter. Han hade tydligen sagt under ett tillfälle att det enda han ångrade i sin karriär är att han aldrig fick jobba med Stanley Kubrick. Och de hade lite problem för Stanley Kubrick var ju ett knepig person.

Han gillade inte att flyga. Så när Enja Morricone sa, ska du inte komma över till Rom så kan vi snacka, så sa Kubrick att det blev liksom inte av. Kubrick gillade inte att flyga och sen så var det en sådan här komplikationer. Men det tycker jag var ett sympatiskt drag i alla fall när jag läste lite om ennio morriconer. Jag kommer tänka på en sak, Bård, förlåt nu blir det lite off topic här.

Men visst var det bara, jag vet inte, några veckor sedan, en månad sedan kanske, som vi pratade om en annan filmmusikskapare som är starkt associerad med Clint Eastwood? Ja men det är det. Lenny Niehaus.

Boris

Just det. Någon av de lärde en andre att simma, kommer jag ihåg. Just det. Och som en efterbörd lade någon upp en film. VBSn, ett filmklipp där faktiskt Clint Eastwood trakterat ett instrument. Det var rätt fascinerande.

Martin

Just det, han är... Vad var han? Pianist, saxofonist? Jag glömde faktiskt. Är han pianist igen, va? Ja. Jag har sett honom spela piano i alla fall. Saxofon är nog för svårt. Ja. Nej, förlåt, det hade inte med kanske någonting att göra. Att alla Clint Eastwoods filmkompositörer går ur tiden. Jag vet inte om det är en... Det är ingen konspirationsteori, tänker jag. Ennio Morricone ska vi prata om. Vad kan man säga om honom, Boris?

Boris

Jag tycker att han är den klassiska filmmusikkompositören. Man sörjer den sortens filmmusikmakare idag. Väldigt många filmer är bara hopplockade soundtracks av låtar som hör till populärmusiken. Tarantino och andra är ju liksom, det är deras grej, vi kör tio stycken hits på raken från den här tiden då filmen utspelar sig.

Så får man en tidsmarkör liksom. Och det är någonting helt annat än det man ägnar sig åt förr som Morricone gjorde. Att understödja filmens handling genom musiken. Alltså det sker ju väldigt bra i. i just den här Dolda-trilogin som du sade, Clint Eastwood slog igenom. Det där musiken skiftar ganska mycket och jag tycker det är väldigt bra.

Sen har ju Morricone blivit för min del obegripligt stor som musiker och kompositör i sig. Att det är konserter, men framförallt musik och så vidare. Jag provade att lyssna på några av framförarna. Det var inte bra. Till exempel Storfilmen Once Upon a Time in the West.

Det är Leones bästa resten. Musiken tagen för sig är smetig och sentimentalsirad. Jag har sett hundra gånger, säkert, under mina 600 år. Då glider det ihop med filmen. Det är fantastiskt. Jag hittade en konsert där man körde låtar med Danmarks symfoniorkester.

Det heter den bästa maffiafilmen som har gjorts. Den känns mycket bättre än Gudfadertrilogin. Och så lyssnade jag bara på musiken och så upptäckte jag att Herremin skapare han har med mitt favorit hat i instrument, panflöjter. Och det tänker man inte på när man ser filmen upptäckta för det glider in i det hela.

Det är mesteligt att kunna dölja en panflöjt för mig. Så att en annan sorts filmmusik skapande helt enkelt som jag tror är på väg bort helt enkelt.

Martin

Det är lite sen. Men det är väldigt problematiskt att lyssna på filmmusik utan att titta på filmen. Musiken är ju till för att förstärka känslor som frammanas av bilderna. Så det fattas ju något när man lyssnar på musiken för sig.

Precis som du säger, det blir ju för simplistiskt och oftast väldigt sentimentalt, sötsliskigt. Och jag kan känna att det känns manipulativt, ett alltför osofistikerat sätt att spela på. Jag gillar ju lyssna gärna på liknande svulstiga sentimentala figurer i annan musik.

Jag gillar sånt till exempel i klassisk konstmusik. Men där får man mer komplexitet. Man får en förrätt och en huvudrätt. Inte bara ett berg av dessert. Men jag ska säga också att jag lyssnade, det var tidigare i dag när jag satt och bara läste lite länkar. Inför den här sändningen satt jag på bakgrunden Ennio Morricones Greatest Hits. Det var någonting jag hittade på Youtube en timme. Timmes grej bara.

Det var för så mycket tid jag hade tänkt att jag ska lyssna på där och det gav ju en väldigt episk inramning i hela sändningen. Faktiskt. Ibland kan man som allt avslag av ska prata om i dagligt Black Lives Matter länka. Men nu kändes det som en ett med ett historiskt uppdrag att ta med andra sändningen och hade getade all den musiken i bakgrunden. Kanske kanske ska ofta det.

Det var ju väldigt mycket musik jag kände igen mer än vad jag trodde. Och vissa av de ikoniska låten från den allra mest ikoniska. Det är från den gode, den onda och den fula som absolut alla känner igen. Och som är den mest ikoniska västernmelodin som finns. Den kände jag igen, men det var även många andra som jag kände igen som jag inte trodde jag skulle känna igen. Jag förstår ju direkt hur de här låtarna har blivit stilbildade även för annan filmmusik.

Eftersom många av dem kom ju väldigt tidigt också, på 60-talet och sånt där. Och många, jag tänkte på det, så många ganska intressanta och innovativa grepp. Med intressanta instrument som pannor och sånt. En flöjd till exempel. mungiga ljudeffekter av olika slag som inte riktigt är musikinstrument men som blandas in på intressanta sätt. Så att instrumentalt och tekniskt ganska intressant tycker jag och givetvis massvis med intressanta tilltalande melodier.

Boris

Jag tycker att hans mästerverk i det här sammanhanget är slaget om Alger, en knepig film på många sätt. Men där är det verkligen hela servern helt arabiska musikstinger, marceläsen. Franska slagor, trafikbuller. Det är liksom vanvärtigt bra och väldigt suggestivt. När man ser filmen.

Martin

Vi får en kommentar här om, där det var vi pratade om Clint Eastwood senast. Om det var i samband med Kristos dödsruna. Jag vet inte om det var Kristo, jag tror inte det var det. Vi hade ingen länk om det här utan jag tror att du Boris gjorde din hälsning eller något sånt där. Just det, så var det. Och givetvis Bubbler BBS om man också vill lyssna på förslaget i eftermiddag.