Transkribering
Författaren P O Enquist död vid 85 års ålder
Martin
Författaren P.O. Enqvist, död vid 85 års ålder, blev världskänd dramatiker men återvände alltid till frågorna som formade hans uppväxtmiljö i Västerbotten. Arbete och ärlighet som ända vägen till framgång. Svek och fusk som såväl individens som nationens fördärv. P.O. Enqvist, en av Sveriges mest framstående författare, även en av de samtidigt svenska författare som är absolut störst och mest uppskattade.
i länder utanför Sverige har gått ur tiden. Vi har en runa, en dödsruna om PNQ-Bubbla som är en lite speciell länk kan man säga. Jag tror att det är första gången som Bubbla länkar till den här specifika sajten. Som nämligen är din sajt Boris, benelish.se. Det är en relativt ny startade sajt.
Det är en död. skrev en runa över P.O. Enqvist så kunde vi länka till den. Det var väldigt roligt tycker jag. Vill du kanske säga några ord om P.O. Enqvist och hans författarskap?
Boris
Det kan jag göra. Jag riktar in, men när jag hör att han dog så kommer jag mest att tänka på det jag skriver om här helt enkelt. För mig är hans tidiga böcker det allra viktigaste. De som kommer påverka mig mest. När jag sen slog upp kultursidorna i de stora tidningarna så noterade jag att alla de som uttalade sig där, det var rätt många, listade andra verken som jag tyckte var viktiga.
Alla de verken kom från en period när man läste hans självbiografi. Så var han faktiskt redligt nedsjuken då och skrev mest dramatik i en och annan roman. Han har också sagt att när han tittade på det han skrev vid den tiden, efteråt när han hade nyktrat till så att säga, började kedjoröka istället, så kunde han inte minnas att han kände inte igen det där helt enkelt.
Men de grejerna, de har blivit väldigt, det är de som är de omtryckta kan man säga. Den andra halvan av hans författarskap. Och då rör han sig mer mot allmänt populära frågor som kvinnlig frigörelse, lite äktenskap, lite historia. Men det viktiga i hans författarskap, det tycker jag, just hans personliga känsla som går igenom i de första böckerna.
Det här med skuld, vad är jag till för egentligen? Förtjänar jag framgång? Man får inte fuska. Den första boken som gick i stort i en avstånd som jag läste, det var ju boken om Baltutlämningen. Och det är fortfarande en av de bästa reportageromaner som man skrivit i Sverige, tycker jag. Där han faktiskt gör ett grävande jobb och visar att När han kom med den boken var den allmänna uppfattningen i offentligheten att Sverige hade utsatts för en väldigt hård pressasåg.
Att lämna ut balterna, annars bränner vi ner Nortelecia en gång till. Men han visade med intervjuer och dokument att ryssarna kom med en väldigt hovsam förfrågan. Och anförd av Östen Udén svarade regeringen att vi kommer att skeppa över dem. Vilket antagligen var helt onödigt.
Men det var ett fegt svek. Och i sin självbiografi så berättar han lite om sina medpersonligt möten med de han intervjuade. Och som var med och fattade beslutet. Och den ångest de alldeles kände i efterhand för sin feghet. Sen kommer hans vackraste bok. Han kunde nästan sluta skriva efter den. Det är Sekonden som handlar om en fuskande släggkastare och hans lilla son som är med där.
Den här mannen. Börja kasta med lättare slägga. Inte för att han liksom vill nå berömmelse i sig. Utan han är så rädd att folk ska bli besvikna på att han inte upprätthåller sina gamla goda resultat. Det är också en fantastisk, där vävs det också in fantastiska reportage från andra idrottssammanhang och hans tid.
Han visades mycket i Tyskland. Hans tid på boxningsmatcher och fotbollsmatcher. Jag vet ingen som har skildrat själva tjusningen med idrott så bra som han gör i den boken. Och också återigen den här känslan av svek. Och det där är liksom, det där gör honom ovanlig bland svenska befattare. Det är därför att allt mer av svenska befattarskap kommit att handla om att författaren känner sig sviken, ingen förstår honom, frun är dum, arbetskamraterna är dumma, alla är dumma.
Men P.O. Enqvists bra böcker, de handlar om att rädslan för att svika sig själv helt enkelt och en slags högre moraliskt ideal. Och man märker i hans självbiografi där, när han börjar kröka till något så sanslöst så är det just det för känslan av att han blir internationellt uppmärksammad, han släpar sig till New York för uppsättningar och han fattar liksom inte riktigt varför då, för han tycker inte att de pjäser han har gjort är riktigt bra.
Och då känner han att, nämen, och då, just därför att han hakar på det här tåget låter sig sköljas med i framgången. Fast han med all rätt tycker att han inte är riktigt värd det, för jag tycker inte att hans presser är speciellt bra så jag förstår honom. Det där är liksom, som jag skriver här så, man förstår nästan att han superner sig för att han är en person som tar sitt skrivande på allvar. Och sen kom man med en stor roman till som ändå inte är så här komplett.
Och det är den som väldigt många har läst i Levies resa om Pingströrelsen och dess framväxt och vilka personer den drog till sig. Den är ju storslagen men man märker att det fattas något där. Det är synd att han aldrig skrev den andra halvan av berättelsen. Den svenska pingströrelsens nedgång också.
Det hade varit en belysande och intressant historia om varför inte tåget fortsatte uppåt. Så han är läsvärd tycker jag om han håller sig till de tidiga böckerna. Det har han väldigt bra fortfarande. Det som kommer sen är mig ganska likgiltigt även om det hyllas på kultursidorna.
Jag måste också säga att han läs gärna av självbiografin. Där finns det väldigt intressanta inblickar i hur framförallt Olof Palme försökte knyta upp P.O. Inqvist mycket tidigt till sig. Det finns interiörer där hur Olof Palme väldigt elegant tyvärr lyckades knyta upp kulturarbetare och kulturvänster till sig. och få dem att äta ur sin hand. Och det måste man också hålla P.O. Enqvist i räkning för att han aldrig liksom lät sig dra sig in i det där ordentligt.
Martin
Mycket intressant. Jag blir nästan sugen på att försöka läsa någon av hans böcker. Han är en sån här stor svensk författare och jag växte upp i ett ganska litterärt hem. Alla hans böcker fanns på hyllorna och det förväntades ju av mig att jag skulle läsa. honom och alla de andra svenska författarna. Jag försökte, jag tror två gånger försökte läsa två olika böcker av Per Enkvist. Jag tyckte det var otroligt tråkigt och meningslöst, så jag bara la bort det.
Vilket givetvis säger mer om mig och min barbariska läggning. Men jag hade helt gett upp, helt totalt gett upp Per Enkvist. Jag hade inte en tanke på att jag skulle läsa en bok av honom. Men jag blir nästan lite intresserad nu. Jag blir lite intresserad nu när du säger så här. när du gör så bra det är klart för dem.
Boris
Det beror på vilka böcker du grep dig an med. Men jag tror att du definitivt skulle gilla de två jag rekommenderar. Förstan Legionärerna och Sekonden. Och Musikanternas uttagar också. Väldigt, väldigt bra. Och Självbiografin.