Martin

Allmänheten i Varberg får kliva in i ADHD-låda för att testa att leva med diagnosen. Lådan lanseras i samband med kommunens Äppelvecka, under vilken det fokuseras på barn och unga med funktionsnedsättningar. Ja. Det är en organisation, förlåt, inte ett företag som jag aldrig talat om tidigare, men på något sätt verkar det så logiskt och självklart att det här företaget finns i Sverige.

Det heter Underbara ADHD. Underbara ADHD är ett företag som sysslar med att upplysa människor om ADHD-diagnosen, hur de lever med den, ADHD, människors behov. ADHD-sjuka ADHD-diagnostiserades Särskilda förutsättningar och behov Och senaste senaste plojen då som man har för att illustrera det här är den så kallade ADHD-lådan ser mer ut som ett litet rum men man går in, jag ska beskriva det hur det funkar, man går in i ett rum och där finns det ett antal iPads som jag förstår så har de 11 olika iPads monterade runt omkring en och det den försöker illustrera är koncentrationssvårigheter.

På första iPaden som är framför dig så ser du en scen från ett klassrum. Läraren säger hej, välkomna till lektionen eller ska vi göra prov här i provblanketten och sånt där. Och sen när provet börjar då går alla de här iPaderna igång så du ska försöka koncentrera dig på provet men det du ser och hör folk som... Det sitter och tisslar och tasslar och kastar och tuggummi och det är omöjligt att koncentrera sig. Och sen när det är dags att lämna in provet så stängs allt av och då kan du koncentrera dig igen. Ja,

[Speaker 3]

det är en del av memet om att det är en generell problematik bland när man pratar om olika typer av den här psykologiska åkommor. Att det bara är så, kolla här vad jobbigt det är, hur gör man åt det här? Man behandlar inte, kanske, det verkar inte som att man behandlar bakgrunden här till varför har folk svårt att koncentrera sig. Jag menar...

Martin

Det är ju generellt väldigt lite diskussioner om sådana saker. Det är kanske det mest intressanta med de här sakerna. Men det får man inte prata om. Man får inte prata om bakgrunden. Det finns ju en stor debatt, om man säger vetenskaplig debatt. medicinare, psykologer, mellon och sådär i vissa uträkningar.

Så diskuterar man vad är ADHD-förstörd diagnos? Är det en riktig diagnos? Vad beror det på? Det är många, många fler. Det är fler och fler som får ADHD. Och så har vi också lite diagnosinflation. För nu har vi också något som heter Damp. Damp är lite lik... Damp har ju åkt ner nu. Men har de slutat med Damp? Ja,

[Speaker 3]

jag tror... Jag är inte så uppdaterad. Nej, juryn kom tillbaks där. Det är därför man fortfarande får säga Damp som självsord i skolan, för man kom på att det inte finns på riktigt. Ja. De som inte är medvetna om det här, Damp då, det var den stora grejen runt millennieskiftet. Väldigt stort i Sverige och det var en massa stackars barn som hade Damp. Jag har gjort lite research, med vilket jag menar att jag har läst på Wikipedia. Men det intressanta är att när man kollar källorna där, så här, och var kommer all den här forskningen ifrån?

Den kommer från, för det första så, är alla forskarna svenska. Det är bara svenska forskare som har upptäckt det här. Det är typ tre stycken som alla verkar komma från Göteborgs universitet. Det är de enda som har upptäckt damp, och i alla andra länder så har man inte hittat något tecken på att det finns. Så damp idag är det ganska okej att säga att damp är ett trams. Det finns inte. Men ADHD är ju fortfarande poppis.

Vi har det åtminstone inte lika illa i Sverige som i USA. I USA är det typ så här... 10% av skolpojkarna eller någonting man sitter och skriver ut mediciner till därför att läkemedelsindustrin har gått in och börjat hålla så här så kallade föreläsningar och utbildningsseminarier för skollärare om psykiska åkommor och vilka fantastiska resultat man kan få med mediciner. Vi har inte den, åtminstone inte i samma skala den sortens övermedicinering i Sverige.

Martin

Vem hade kunnat ana att människor kunde bli mer produktiva och få lättare att koncentrera sig om de gick på amfetamin? Det här är ett fullt ut revolutionerande vetenskapligt fynd.

[Speaker 3]

Mm. Det finns ju också andra behandlingsmetoder. Till exempel... Var inte jättetråkig. Det hjälper också. Det är ju egentligen, alltså så här, vad ADHD är, det är barn som har låg toleransnivå för väldigt tråkiga situationer. Det är ju inte så att de har svårt att koncentrera sig på saker de tycker är intressanta. Det brukar de vara ganska lätt för. Det är ju bara så här, ja, sitt still på den här stolen och lyssna på läraren som säger något du inte bryr dig om. Det gör de svårt för. Jättekonstigt, tycker man. Det är ju huvudproblemet.

Martin

Ja, man kan angripa saker från flera håll, men det är definitivt så det ser ut. Bara från ett sånt sunt förnuftsperspektiv. Att de de facto diagnoskriterierna för ADHD är extremt normala saker. Det finns inga människor som inte har att slänga av ADHD enligt de här kriterierna. Till exempel att man har svårt att koncentrera sig.

Där man sitter still och gör tråkiga saker som man inte valt själv. Till exempel sitter i skolan liksom. Och kanske fler pojkar än flickor, möjligen. Men det är ganska otroligt för att man har en särskild diagnos. Men det är också kopplat till den här medicineringen. Det är någonting som liksom, det finns ekonomiska intressen bakom som är väldigt starka. Och sen så, du vet ju också att det finns en tendens för den farmakologiska aspekten att Att ta över sådana här diagnoser, alltså man går mot ett tillstånd och man nästan är där att man säger att ADHD är den sjukdomen som medicineras med amfetamin. Så att om du svarar bra på amfetamin och har positiva resultat, då hade du nog ADHD.

[Speaker 3]

Ja, det är ju också ett smart sätt att göra det. Men det finns ju fall av ADHD som inte bara är att man sitter och rullar tummarna eller har svårt att koncentrera sig på proven utan att du får social... problematik, att du börjar skrika och bråka och liksom tjafsa med läraren och springa runt i klassrummet och kanske ha sönder saker. Det är de mer, de fallen som folk gillar att tupsa av. Ja men kolla här, det här kan du inte säga att det bara är normalt och uttråkat.

Och det är sant, men de fallen har ju problem i hemmet som bakgrund. Det är ju därifrån det kommer. Det kommer från dysfunktionella hushåll de barnen bor i. Och det är ju därifrån det kommer. Som av ett rent mirakel så bara råkar de här ADHD-diagnoserna vara något man växer ur när man blir vuxen. Mig vet inte om korrelationsstudierna bara är gjorda på ålder, men jag skulle vilja se att man gjorde dem på när flyttar du hemifrån?

För då vore det väldigt intressant att se om när folk flyttar från sin hemmiljö som de har vuxit upp i, om de då plötsligt blir av med ADHD än så är det lite av en intressant detalj, va?

Martin

Ja, jo, jag tror det. Det finns ju en annan sorts ADHD-diagnoser också som jag har kommit i kontakt med lite grann. Som är mer vuxen ADHD. Det är folk som egentligen inte har haft några handikappade problem. Det har gått ganska bra för dem. De har klarat sig genom skolan och universitetet. De har... Om jag har en ytlig bekant som som var ett exempel på det här och han har gjort en fin akademisk karriär inom man kan säga liksom naturvetenskaplig disciplin och var liksom disputerade eller på väg att disputeras när han kom på att när jag har någon hd ska ha och det håller diagnoser börja börja medicinera och då blir det liksom Det är omvänt, han flydde hemifrån för länge sedan.

Han har ju fin akademisk bakgrund, han har barn och allt möjligt. Varför vill han ha den här ADHD-diagnosen? En sak är ju rent krasst, och jag återkommer till det för jag tror att det är väldigt viktigt för att förstå hela situationen. Det är nice för honom att få amfetamin utskrivet. Det är eftersom amfetamin är en sorts mirakeldråg. Amfetamin blev ju stort framförallt under...

Världskriget och andra världskriget så använde man amfetamin. Tyska soldater, amerikanska soldater och så vidare. Så folk skulle kunna hålla igång och vara effektiva. Och under hela efterkrigstiden så förskrev man ut otroligt mycket amfetamin. I Asien är det fortfarande jättestort. Amfetamin och liknande preparat som efedrin, tror jag det finns något som heter. Olika varianter som är liknande men också bara amfetamin.

Som du åker till Sudostasien till exempel så är det väldigt vanligt. Du jobbar bättre, det är superbra, världens bästa bantningsmedel för att ta bort appetiter nästan helt och hållet, även små doser. Det är som en mirakeldråg. Ayn Rand gick ju på amfetamin, daglig dos amfetamin, under hela sin karriär fram till att hon var gammal. Alla Ayn Rands böcker är skrivna på daglig dos amfetaminpiller. Så att pusselbitar faller på plats. Om du går tillbaka till den epoken, 60-70-talet, så var det liksom... Jag ska inte säga att det var vanligare än inte att gå på amfetamin. Det var väldigt, väldigt vanligt och vardaglig grej.

[Speaker 3]

Var det högerdrogen då, medans hippiesen rökte på och tog LSD?

Martin

Ja, men lite så. Du blir mer fokuserad och produktiv av att ta amfetamin. Men idag så är amfetamin en tung drog. Det är inte någon sån här bantningspiller, eller något sånt som du kan ta lite till vardags. Utan det är betraktat som en tung drog och du kan få hårda straff. Men, du kan få amfetamin skitenkelt om du tar den här ADHD-diagnosen. Vad är en annan grej som gör oss adderat? Som jag säger, flera personer som jag pratat med säger att det var så värdefullt för mig när jag fick min ADHD-diagnos.

Det var så värdefullt för mig när jag fick min Asperger-diagnos. Det var så värdefullt för mig när jag fick min någon annan diagnos. Det är för att nu plötsligt så förstår jag varför det alltid kändes så konstigt. Nu förstår jag varför jag har varit annorlunda, varför jag haft problem i skolan, varför jag haft problem med relationer. Genom att man får den här diagnosen så får man en sorts förklaringsmodell som är så...

bred och gummiaktig, allting kan stoppas in i den modellen. Allt som man har undrat över kan förklaras nu av vad du hårddelasper. Men det gör också att man får en social acceptans. Man kan säga att det känns okej nu och andra människor behöver inte se ner på mig för att jag är lat eller misslyckad. Istället kan de vara medlidande med mig och respektera mig för att jag har en sjukdom. Jag har en diagnos och andra människor behöver inte se ner på mig. ska inte säga åt mig att jag skärper mig, utan de ska gå in i ADHD-lådan för att få veta hur jag har det. Och sen ska ingen klaga på att... Ja.

[Speaker 3]

Så slipper man ha jobbiga konversationer med sina föräldrar om att de gjorde ett dåligt jobb också. Ja, det här är ju... Det är ju så här... Det finns en anledning till att olika... Ska vi säga, men, psykiska sjukdomar eller psykisk ohälsa till att det har haft ett väldigt högt stigma. Det har haft en väldigt... Det har varit väldigt bra på många sätt att ha varit stigmatiserat. med psykisk ohälsa. Därför att när du anses vara, ha någon, åkomma någon sjukdom, i forna tider var det väl demoner eller allt möjligt, fast även då så kunde man också bara anse att folk var lite tokiga.

När du har det så skrivs det oftast fri från ansvar. I vissa fall bokstavligt. Du kan gå fri från brott, du kan få skulder av skrivna och sådana här saker, men även att du slipper betala det sociala priset för konstiga saker har för dig. Det betyder att det finns ett extremt högt incitament att få en sån här diagnos. Därför att du får en massa saker gratis. Du behöver inte bete dig som folk. Du behöver kanske inte gå upp varje dag till jobbet för du har någon sjukdom som gör att du inte orkar gå dit.

Du behöver inte anstränga dig i sociala situationer. Du behöver inte vara trevlig. Du kan bara få en massa saker gratis och alla ger dig dessutom en massa positiv uppmärksamhet. För att balansera det här behöver du ju sätta en prislapp på det. Och om incitamentet är då främst. Sociala saker du får så behöver ju prislappen, eller ja, det är väl intuitivt då att den också är social. Så därför sätter du ett oerhört högt stigma, högt pris, på olika typer av psykiska åkommor.

Därför att då vet du att de som faktiskt är villiga att betala det här priset, De är nog antagligen det större chans att det här är ett genuint fall. Att de har ett problem på riktigt. Därför att de har betalat för biljetten så att säga. Och det här genom att minska stigmatisering och öka acceptansen. Då sänker du priset samtidigt som incitamenten blir de samma.

Eller till och med höjs. Det ska ju påpekas. I Sverige har vi inte riktigt samma incitament med läkemedel. Men däremot finns ju bidrag att få. Det finns ju aktivitetsstöd och såna här saker som man kan använda. Ge till föräldrar med från början varit handikappade barn så att ditt barn sitter i rullstol och kan inte se Så vi ger dig lite pengar för att du ska vara hemma med ungen istället för att kommunen betalar en personlig assistent. Sådana bidrag.

Det där har ju utökats till att dina barn har ADHD. Nu får du några tusen i månaden och gör något kul med det. Så att det finns ju sådana incitament också så att incitamenten ökar medans prislappen sjunker. Och vad ser vi i statistiken? Det är en stadig ökning i psykisk ohälsa, inte bara med ADHD, utan även med andra besvär.

Martin

Mm. Jättebra poäng alltså. Jättebra poäng att den sociala stigmatiseringen innebär en nödvändig reglering i form av en kostnad. Jag har inte tänkt på det så tidigare, men det är absolut mitt i prick. Det finns ju också andra aspekter av det här som är... Man också kan tänka sig termer av pris som du betalar, fördelar som du får. Det ultimata är att man får dubbeldiagnoser, ADHD och Asperger, båda två. Det finns ju folk som får båda diagnoserna.

Jag har hört vissa säga att de är lite olika ända av ett spektrum. Det tycker inte jag verkar intuitivt psykologiskt. Men det finns ju folk då som får båda diagnoserna. Dels så får du amfetaminburken för att du har ADHD. Då har du också Asperger, vilket gör att du har frilägg. Du beter dig som en skitstövel för att du är inkapabel att vara socialt inkompetent. Ja, just det. Och det är någonting som beflåter kanske inte superpopulärt bland Ibland 75% av de bubblas lyssnar.

Men faktum är att jag stöter på en diskussion då och då. Det har hänt mig ganska många gånger under de senaste åren. Att jag säger såhär, gud den här personen är otrevlig. Jag vill inte liksom umgås med den här personen. För den är bara otrevlig. Och så säger jag, nej den är inte otrevlig han har bara Asperger. Han vet inte bättre. Det är ju samma sak. Exakt samma sak. Det spelar ingen smällskillnad för mig naturligtvis om personen är skitstövel för att de är Asperger eller för att de är det är någonting annat.

Poängen är att de inte är socialt kompetenta. Och jag har träffat ganska många människor som jag kan tänka på som riktiga Asperger. Att de på riktigt har lite grann autism. Och nästan ingen av dem har varit otrevliga. Precis, det är ju det. Tvärtom så har de varit måna om att försöka lära sig sociala signaler. Och det som de har svårt för har de istället lagt mer energi på att kompensera för.

Då tänker jag inte på folk som är totala grönsaksautister. Det är folk som ändå är ute och rör sig och sånt där. Men det är ganska autistiska. De är ofta väldigt trevliga och lätta att göra med. Medan de som... Du hade aldrig kunnat gissa... Du hade inte tolkat dem som Asperger. De är bara väldigt otrevliga. Och så sitter de och pratar om sin fantastiska Asperger-diagnos och hur mycket den förklarade. Mm. Rätt ofta är de bara assholes. Ja,

[Speaker 3]

ja. Och lite av den anledningen så tror jag vi kan räkna med att man börjar uppmuntra mer och mer till den här typen av diagnoser. Att det liksom inte bara stigmat som ska försvinna utan snart ska det vara positivt och bra. Det blir liksom hela transsexualism-grejen all over again. Fast med ännu lägre tröskel. Du behöver inte byta kön eller ta hormoner. Det räcker med att du är ofokuserad och lite otrevlig.

Det faktum att det ofta kan ha koppling till destruktiv hemmiljö gör det ju bara ännu bättre. Därför att genom att uppmuntra till ADHD så är det ett sätt att validera dåliga föräldrar. Säga, ja, kolla dina barn har ADHD, vad underbart. Det gynnar positivt. Ändra inte på någonting. Fortsätt som du gör. Och har de inte ADHD så kanske det är något fel på dig. Vi behöver aldrig titta på problem som kan finnas med barn som beter sig på konstiga sätt. Det kan vi sopa under makten bara. För det är fantastiskt och fint.

Martin

Du är inne på det lite grann tror jag. Det håller också på att bli en sorts kollektiv identitet som man kan bygga identitetspolitik kring. Dels är det kanske ett potentiellt politiskt block, men den moderna identitetspolitiken fungerar snarare på ett annat sätt. Att man använder en viss grupp som ett vapen, som en murbräcka, mot en annan grupp eller mot samhället som helhet.

Snarare än att man vill vinna deras röster genom att appellera till dem. Absolut. Men är det så, tror jag att min misstanke här ligger något i den, att ADHD, Asperger och så vidare håller på att bli sådana politiska identiteter. Är artikeln kanske ett exempel på det? Att man har ADHD-lobbying, ADHD-lådan och så vidare?

[Speaker 3]

Ja, det finns garanterat människor som har diagnosen och ser det själva på det sättet. För en massa år sedan i Piratpartiet, Fanns det till och med en del av partiet där man hade en väldigt uppslitande... Det var ju någon såhär regional-lokalavdelning, något distrikt. Så hade man en väldigt uppslitande phalangstrid mellan ADHD-phalangen och Asperger-phalangen. Och någon annan fanns givetvis inte där. För att ha en ADHD-phalang och en Asperger-phalang, då vill normala människor inte vara med längre. Det här händer på riktigt.

Martin

Otroligt otippat, piratpartiet av alla organisationer. Har en ADHD-fallang och en Asperger-fallang. Alltså jag är chockad. Det är därför svårt att andas nu, för det är så chockat. Jag måste bara fråga, vad stod ADHD-fallangen för? Vad stod Asperger-fallangen för? Alltså det här kan ju förespegla nästan 30 års samhällsutveckling i Sverige. Så det känns viktigt att hålla koll på.

[Speaker 3]

Jag tog aldrig reda på om det fanns någon politisk dimension i det hela. Men det var ingen som vann, utan båda sidor blev bara ledsna och arga och la ner sitt engagemang. Och det var därefter man kunde börja rehabilitera distriktet.

Martin

Hur visste man att de var ADHD respektive Asperger? Kallade de sig för det?

[Speaker 3]

Jag var inte med i det så riktigt själv, utan det här är saker jag har fått höra. Men jag har fått det bekräftat från olika källor. Det började väl med att det bara tog form på ett visst sätt, att de tydde sig till varandra. Men eftersom det fanns den här identiteten så var det till slut så att vi som har Asperger, vi har de här ursäkterna. Sen var det de som sa att vi är ADHD, då måste ni ursäkta det här beteendet. blev den här identitetsbildningen som till slut utmynade en phalanxtrid.

Och de kunde ju... Anledningen till att det blev så infekterat måste ju rimligtvis vara att du kan ju, liksom en vanlig människa, en så kallad neurotypisk person, kan du ju använda din identitet som vapen mot. Men om båda har varsin psykisk åkomma som vapen, då blir det ju... då är det inte uppenbart vem som vinner den offerolympiaden, liksom. Det är lite som när man anklagar.

Den ena sidan kallar den andra för rasister och den andra kommer tillbaka med att ni är sexister eller ni är antismiter eller det är några andra. Båda har sitt vänstervapen som man kan gå till angrepp med. Då blir det väldigt hårda konflikter. Bäver jag inför när de gör gemensamma sak?

Martin

Stora koalitionen? Ja. Ja, det låter onekligen otäckt. Vi hoppas att folk hörsammar din uppmaning här, Niklas. Den bästa medicin som du ordinerar. Att lösningen på den här problemen är att påföra högre kostnader. Du kan inte bara vara en släckare och säga att jag har ADHD. utan du ska faktiskt bli betraktad som en latman, ska ha lite riktiga nackdelar och det ska ses som ditt personliga ansvar. Du kan inte bara gå runt och strunta i att vara socialt kompetent och lyhörd och artig och säga att du har Asperger.

[Speaker 3]

Nej, och i fall det är barn så kan du ju ta emot att påföra ett sånt socialt pris på barnen men påföra det för all del på familjen i så fall.

Martin

Och det är ju så som man säger det också, jag relerar lite grann här, vänder udden lite grann mot dem som går runt och säger att de har diagnoserna, som du har lyft flera gånger under inslaget. Det viktigaste jag vill gärna bekräfta är att det man alltid har sagt traditionellt är att den där ungen är ju han är opostrad, säger man till exempel. Och det är inte barnets fel, det är inte så man normalt ser på det.

Det är ungens fel att de är opostrade, det är föräldrarnas fel. Som inte har lärt dem saker eller inte har disciplinerat dem eller vad det nu handlar om. Och naturligtvis är det föräldrarnas ansvar. Jag ser det lite från perspektivet av folk som på pappret åtminstone är vuxna och säger att de har diagnoser. Men naturligtvis börjar problemen mycket tidigare. När de först får såna här amfetaminpiller när de är tio bast eller någonting.

Och där är det ju helt och hållet föräldrarnas ansvar. Och precis som du säger så är det ju där de här diagnoserna kommer in och etablerar sig. För att det är ett sätt för föräldrarna att avskriva sig av allt ansvar. Det är inte vårt fel att vi inte upphåller våra barn för de har den här diagnosen. Sen blir alla väldigt investerade och när barnen börjar bli tonåringar och vuxna så finns det oerhört starkt socialtryck på dem naturligtvis. Att upprätthålla föräldrarnas bild av det här, att de inte har något ansvar.

[Speaker 3]

Det är bara sjukdom. För den som själv känner sig träffad så är mitt råd att söka upp professionell hjälp, inte av en farmakolog utan av en psykolog och gräv lite. i den sociala bakgrunden till problematiken istället för att bara kolla vilka mediciner man kan ta.

Martin

Ding in till Stefan Mollenöv, fråga vad det egentligen var om din morsa som... Bra, jag skojar bara. Gå till en riktig psykolog. Ja.