Martin

Skådespelerskan och sångerskan Ulla Sandlert, död vid 95 års ålder, var en av Sveriges största musikalskärnor på 50-talet och är den enda svenska som fått en Broadway-musikal specialskriven för sig med Ben Franklin in Paris från 1964. Ulla Sandlert är Scountys ägandes en stjärna som är litegrann före min tid. Vill du berätta lite för mig och andra i mina ålder, Boris,

Boris

om vem Ulla Sandlert var? Jag är lite förvånad över att det ändå har blivit så lite uppmärksamhet över att hon nu är död. Svenska tidningar och även andra medier brukar berätta om det. Jag blir väldigt mycket uppmärksamma, både när utländska och svenska artister går bort. Men här har det inte blivit så mycket.

Hon var ju en stor klassisk skola och blev stor i utlandet i amerikanska musicals, kan man säga. Den tes jag tänker driva är att den amerikanska musikalen från... 40- och 50-talet spelade en väldigt viktig roll i inte bara i USA utan också i Sverige att dess popularitet var en sista kulturell försvarsbastion mot det kulturella vansinne som skulle komma sen på 70- och 80-talet och idag.

Och det är ganska stort som noteras i den här texten från Expressen, där de fick en musical special skriven för sig av Sidney Michaels. Och det är ganska stort, alltså Rodgers och Hammerstein, som alla vet har stora musik. Men Sidney Michaels var väldigt bra.

Det är ett rätt fascinerande stycke det där och det finns en hel del YouTube-klipp från uppsättningar där det är Sallert medverkade. De låter faktiskt som Lotte Lennia, en stor teatralisk sångerska. Det är ett bra stycke med bra intrig i sig och Michaels gjorde en del väldigt bra pejsar om det.

Väldigt svarta piaser och musicals om alkoholism och Dylan Thomas sista dagar och så vidare. Välvärd att återfödas, hade jag på att säga. Och Sallet var ju alltså stor ute i världen när de fick den specialskrivna musicalen. Som för övrigt tror jag faktiskt hade urpremiär i Paris och inte i New York, som det står i den här texten.

Det här syntes också i Sverige på 50- och 60-talet. Det var väldigt mycket tv. Men just det med musikalens politiska påverkan och kulturella roll. Jag minns på 70-talet. Det bråkades mycket kulturellt om Sound of Music. Man hånade folk som gillade den och tyckte att det var kulturellt.

Musikaler i sig var fel, speciellt om de kom från USA. Den här handlade om en slags återupprättad kärnfamilj. Den gamla österrikiska ubåtskaptenens fru dör och han måste få in en guvernant för att hålla ordning på barnet. Och så gifter han sig och rymmer under nazismen och så vidare. Och det är en jättebra story om...

Kärlek, barn och postran, återupprättande av familj och så dygd och plikt och moral eftersom jordbådskapiterna vägrade tjänstgöra åt nazisterna. Så att ser man tillbaka så är det en oerhört märklig kritik som kom från vänster om att det här var enfaldet och efterblivet. Man skulle ha varit mer vaksam mot detta.

Soundmusic var ju väldigt populär, precis som både uppsättningen i Sverige och av USA. Oklahoma där Ulla Sallert spelade också. Och South Pacific, där de faktiskt skulle fått en roll men aldrig fick. De är också väldigt bra och handlar om viktiga frågor. Oklahoma är en jättebra musical, det har motsättningar med USA på artontal mellan boskapshållande jordbrukare och farmande jordbrukare.

Väldigt bra musical. Och Sallet är den enda vi har haft som ingått i den här traditionen på riktigt, alltså har fått kreera roller och varit en aktiv del i den amerikanska musicalscenen. Så det är en stor artist som gått bort. Men jag tror att det spelar henne i fatet, alltså att hon tillhörde en tradition kan man säga som inte riktigt kommer att få fortfarande.

Martin

Tack så mycket för det Boris. Mycket intressant för oss osnutna ungdomar som inte känner till den här musiken.