Martin

Annie Holmqvist tristes något barn bör utsättas för, lämnar utrymme för fantasi och utveckling. Konstant underhållning och schemenläggning kan verka narkotiskt och hämma barnet. En av våra nya favoritskribenter Annie Holmquist har gjort igen. Det här är väl fjärde eller femte artikeln skulle jag tro från hennes penna som vi tar del av.

Och den här texten handlar om samtidens rädsla för tristess. I alla möjliga sammanhang, bland annat då barn, så säger man att man har i alla fall inställningen, även om man inte säger det rakt ut, att det är nästan farligt att ha tråkigt. Man tar en sorts emotionell skada av att inte ha någonting att göra, eller vara för sig själv, eller inte få tillräckligt mycket stimuli eller underhållning som allting kretsar kring idag.

Och hon påpekar att det var inte så här det fungerade. Förr i tiden. Det är ett väldigt nytt fenomen, den här underhållningshetsen. De här passiva envägsformerna som används för att hålla barn stimulerade och då som man tänker, inte uttråkade. Men, det har allvarliga baksidor det här. Man kan fundera på vilken väg som egentligen leder till mest tristess i slutändan.

Boris

Det är en av de bortglömda, självklara, en av de nu snabbt bortglömda sakerna som är självklara. Att ett mått av tråkighet är karaktärstålande. På något sätt säger det sig, det är bra att de påpekar det, men på något sätt säger det sig självt Det är den ung järna. som tillvansvis ständig yttre stimuli och som inte kan vila i sig själv eller i stunden.

Eller den inte kan vara tyst alls. Och du ser det överallt i samhället nu. Att människor måste hörlura på sig eller titta i mobilen. Alltså de måste alltid stimuleras på något jäkla sätt utifrån det. Så de är rädda för sina tankar. Jag har sett folk på gymmet bli helt lamslagna. När det är så att deras spellista i mobilen kranglar på något sätt och avbryter dem och sätter sig på en bänk och liksom bara fäpplar med mobilen annars kan de inte fortsätta.

Alltså vi håller på att skapa några generationer totalt handikappade människor som på något sätt är rädda för att vara med sig själva och sina tankar.

Martin

Det är precis så de är, de är rädda. Det är en intensiv oro och ångest som kommer över dem så fort de inte har något som kan distrahera dem. Det är inte specifikt att de är rädda för sina egna tankar eftersom de aldrig tänker. Om de alltid distraherar sig själva så kommer de aldrig i kontakt med det här som de är rädda för. De har sin spellista och lyssnar på den och om spellistan tar stopp då genast avbryter de.

Istället är de distraherade av att fippla med Spotify för att få igång spellistan igen. Då kommer aldrig till en publik. att de faktiskt konfronterar det som de egentligen är rädda för. Men de har en sorts underliggande känsla av att om de bara skulle sitta ensamma och inte hålla på med något särskilt utan bara låta tankarna flöda fritt då skulle det bli väldigt jobbigt.

Och därför gör de allt som står i deras makt för att undvika det. Och folk... Mål och spel är att om någonting fruktansvärt händer, som att internetuppkopplingen försvinner, de har inte tillgång till Twitter på hela dagen, folk kan vara väldigt psykiskt dåliga av det. För då måste de ta till allt mer desperata metoder för att undvika att konfrontera de här tankarna och känslorna som på något sätt ligger där under ytan och som det är väldigt viktigt att man aldrig tittar på.

Ja. Det är så, precis som du säger Boris, välformulerat att vi har en eller flera generationer av handikappade människor. Totalt handikappade människor. Vad är man för blötdjur om man inte klarar av att vara ensam med sig själv och sina tankar? Och faktiskt kan låta hjärnan jobba fritt och reda ut saker, konfrontera sina känslor och vad det nu handlar om.

Pratar vi om vuxna människor? Vuxna människor som får panik av ett internet-problem? Du kan inte lyssna på Spotify eller vad de nu håller på med. Men vad gäller barn som den här artikeln handlar om, så är det kanske ännu mer kritiskt. Det är lite svårt att relatera till det här, men jag har hört hur folk gör nu för tiden. Att man använder till exempel tv-apparater, eller nu är det mer iPads och sånt. Att man använder de här apparaterna som barnvakter.

Så att man säger, åh vad jobbigt, du vill ha paus från barnen nu. Ja men, ge dem iPaden, låt dem ha paddan en stund. Ja visst. De flesta vet väl, det är vi få som säger så här att, Gud vad bra för barnet. Vi får se till att ge gossen med. Jag har mer iPad-tid så den utvecklas på rätt sätt. Man har dåligt samvete. Man vet att det inte är så bra. Men man säger att jag måste ändå för att jag måste få en paus här.

Jag orkar inte ha barnen skrikande. Så sätter man dem framför tvn med teknalisering eller Youtube på paddan. Eller vad det är för något. När jag växte upp det var inte alls så. Nu växte jag upp i en ganska konservativ familj. För att vara uppväxt på bottetalet så fick jag en relativt traditionell typ av uppfostran. Men i mitt förälderhem, förutom att det inte fanns Ipads, så var det ju tv.

Det var någonting som jag var fascinerad av när jag var liten, just för att det var i stort sett förbjudet. Man fick titta på tv ibland, i korta stunder, tillsammans med föräldrarna och sånt där. Man satt och kollade på tecknade serier på TV3 och sådana saker. Det var ju inte tal om. Det var helt otänkbart att låta en apparat passa barnen. Jag har svårt att relatera till det.

Det låter så perverst och uppenbart. Väldigt destruktivt. Jag minns de här diskussionerna från när jag var ung till dess. Jag har vissa minnen av att jag hade tråkigt. Jag satt och hade tråkigt vissa gånger. Framför allt har jag många minnen. Av att andra barn sa så här, Gud, så tråkigt, så tråkigt, jag har inget att göra. Och jag tänkte så här, någon gång så frågade de också, påpekade de, oftast tänkte jag för mig själv, men herregud, hur kan det vara tråkigt?

Jag har aldrig tråkigt. Men om man inte har någonting specifikt att göra just då, då hittar man på någonting. Och om man inte har någonting för händerna, så hittar man på någonting i sitt eget huvud. Man tänker på någonting intressant. Man skapar en fantasi eller tänker på något projekt eller skriver en sång i huvudet eller vad man nu höll på med. Jag tyckte alltid att det var väldigt enkelt.

Det som var tråkigt för mig, det som var väldigt plågsamt och orsakade en enorm tristess och också ett stort lidande för mig, det var att behöva sitta i skolan. För att när man satt i en klassrumssituation, Då blev man distraherad av skolaaktiviteterna. Det var svårt att vara kreativ och ha roligt att hitta på saker för sig själv. Man blev störd av lärarna och andra elever som pågick runt omkring. Men så fort jag inte behövde vara i skolan eller lyssna på en vuxen idiot– –så var det enkelt.

Det var enklaste saker i världen. Självklartaste saker i världen, att man sysselsätter sig själv– –och att vara ensam med sina egna tankar och hitta på grejer. Det var det bästa som finns. Och liksom bara ute och göra saker och sådär. Och det känner jag igen det här, att om man någon gång närmar sig punkten då man har tråkigt, då är det direkt bara... Det är därför man hittar på nya saker, tror jag, ofta som barn. Precis som Annie Holmqvist skriver.

Boris

Ett tecken på detta tror jag är att förr, eftersom jag är så lastgammal, så kunde man... Och andra barn blir åtjutna också. Om man ansågs gå dagdrömma. Men jag tror det är väldigt karaktärstörande att gå dagdrömmar, bygga intrikata fantasier om man ska göra de blir stora och sådana saker. Och jag tror det är väldigt sällan idag som barn blir åthutna för att gå inte och dra drömmer utan jag tror väldigt få barn och ungdomar dagdrömmar i forna tiders meningar, alltså just bygga upp de här intrikata fantasierna och jag tror inte det är så mycket man ska göra och jag måste göra sig för att kunna bli det och det utan det är mycket mer A.L. var med i Idol och så tar man sin kuta iväg till närmaste Idoljury och sjunger upp. Det närmaste man kommer en dagdröm. Det är lite fattigt.

Martin

Jag minns att jag hade, när jag var ung, hela världar inom mig. Stora, mångfaldiga platser som jag kunde gå in i och se allting, skapa nya saker och bygga hus eller pyramider. Det förstärkte sig ändå. Pyramider? Jag höll på med rollspel, Drakar och Debrav.

Då fick man lite mer exotiska fantasier. Det är en massa expansiva världar. Jag har inte kvar den förmågan. Jag kan inte göra det längre, den här visualisera saker så att det blir som att man går in i en klardröm och kan uppleva saker. Det var sånt som jag höll på med i tiden, när jag var yngre. Det berodde på att... Jag antar att det hänger ihop med att man hade inte... Jag tror att det är svårare för barn idag att bli bra på det, för man har allra mest timling.

Man har Youtube och alla filmer och sånt där. Men det är också dataspel som är helt annorlunda idag. De lämnar mindre till fantasin. Jag spelade dataspel när jag var yngre. Det är en sån grej jag har tänkt på. Men då var de väldigt begränsade. Det är väldigt stiliserad grafik. Såna här 80-90-talsdataspel. Så man var tvungen att jobba väldigt mycket med sin egen fantasi. För att fylla ut den. Idag tror jag att barn kanske har andra, mer raffinerade dataspelare.

De får utlopp för kreativitet och att skapa såna här världar. Men... Jag tror också att det är sämre ställt. Jag vet inte, om jag inte hade haft den här erfarenheten av att skapa så mycket saker i mitt huvud, att ha alla de här fantasivärdena, då... Jag tror att väldigt mycket av det jag gör idag, som är kreativt och produktivt, är helt och hållet beroende av de där tusentals timmarna, av att bara sitta och bygga saker i mitt huvud. Jag blev lite nostalgisk här, fick tillbaka lite vackra barndomsminnen och sånt där. Det är farligt att läsa Annie Holmquist.