Transkribering
Annie Holmquist: Tristess något barn bör utsättas för, lämnar utrymme för fantasi och utveckling
Martin
Annie Holmqvist tristes något barn bör utsättas för, lämnar utrymme för fantasi och utveckling. Konstant underhållning och schemenläggning kan verka narkotiskt och hämma barnet. En av våra nya favoritskribenter Annie Holmquist har gjort igen. Det här är väl fjärde eller femte artikeln skulle jag tro från hennes penna som vi tar del av.
Och den här texten handlar om samtidens rädsla för tristess. I alla möjliga sammanhang, bland annat då barn, så säger man att man har i alla fall inställningen, även om man inte säger det rakt ut, att det är nästan farligt att ha tråkigt. Man tar en sorts emotionell skada av att inte ha någonting att göra, eller vara för sig själv, eller inte få tillräckligt mycket stimuli eller underhållning som allting kretsar kring idag.
Och hon påpekar att det var inte så här det fungerade. Förr i tiden. Det är ett väldigt nytt fenomen, den här underhållningshetsen. De här passiva envägsformerna som används för att hålla barn stimulerade och då som man tänker, inte uttråkade. Men, det har allvarliga baksidor det här. Man kan fundera på vilken väg som egentligen leder till mest tristess i slutändan.
Boris
Det är en av de bortglömda, självklara, en av de nu snabbt bortglömda sakerna som är självklara. Att ett mått av tråkighet är karaktärstålande. På något sätt säger det sig, det är bra att de påpekar det, men på något sätt säger det sig självt Det är den ung järna. som tillvansvis ständig yttre stimuli och som inte kan vila i sig själv eller i stunden.
Eller den inte kan vara tyst alls. Och du ser det överallt i samhället nu. Att människor måste hörlura på sig eller titta i mobilen. Alltså de måste alltid stimuleras på något jäkla sätt utifrån det. Så de är rädda för sina tankar. Jag har sett folk på gymmet bli helt lamslagna. När det är så att deras spellista i mobilen kranglar på något sätt och avbryter dem och sätter sig på en bänk och liksom bara fäpplar med mobilen annars kan de inte fortsätta.
Alltså vi håller på att skapa några generationer totalt handikappade människor som på något sätt är rädda för att vara med sig själva och sina tankar.