Boris

Ska vi säga några ord om Katsuo Ishiguru? Hans budskap till det är att följ alltid ditt hjärta, tänk inte efter. Betrakta plikt och dykt som någonting som tar koll på din personlighet. Och så kan det ju vara ibland, men det behöver ju inte alltid vara så.

Martin

Men vad intressant Boris, då vill jag att du förklarar en sak för mig. Ja. Jag har inte läst Ishiguro, men jag har sett filmen. Jag har sett filmen två gånger, faktiskt. För jag tyckte den var bra, så jag såg om den några år senare. Återstod den av dagen. Med Anthony Hopkins i huvudråden. Jag tyckte det var en bra film. Jag tyckte att den var sentimental. Vilket tilltalar mig, faktiskt. Det är den typen av film som jag ofta faller för. Den är liksom väldigt emotionell och utdraget smärtsamt nostalgisk.

Och jag kan se den delen. Men det jag säger om relationen till plikt, det måste jag be dig med ett förtydligande. Därför att som jag uppfattar återstår några dagar, och nu var det kanske tio år sedan jag såg den sist. Huvudpersonen som spelas av Anthony Hopkins är en sån åldrad butler på en engelsk skåp. Gamalt, gamalt gods.

Den handlar om hans tilltagande allienation i en modern värld som han inte kan relatera till. Han är helt och hållet en skapelse av den här gamla världen. Han klamrar sig desperat fast till de gamla värderingarna, de gamla rutinerna. Allting ska vara som det alltid har varit här på slottet. Middagen ska serveras för det här klockslaget med de här besticken.

Det nya tjänstefolket ska hållas med de här reglerna. Det är omtumlande för honom när det kommer in en ny person i hushållet, en ny anställd person som spelas för Emma Thompson. Hon är bara lite mer modern än vad han är. Men det blir en total krock. Det tar honom 30 år av kontemplation för att på något sätt förlika sig i det här.

När han till slut åker och letar rätt på Emma Thompson. Men är inte det här Boris... för jag i alla fall, jag såg den här filmen som en sorts väldigt vacker hyllning till en äldre tid och dess kvarlevor i en vulgariserad modernitet.

Boris

Nej, alltså det är ett generalangrepp mot själva tanken på... goda seder, hierarkier, traditioner och att man ska fylla sin plats så gott det går och dessutom sträva efter att bli bättre vilket Hopkins Butler alltid gör allting ska alltid kunna bli lite bättre så det innebär inte att man inordnar sin struktur att man inte strävar efter fulländning inom den.

Men filmens budskap är ju att man ska kunna bli bättre. Du har så jävla tråkigt och du kommer dessutom inte uppleva riktig kärlek förrän du kanske de sista två minuterna av ditt liv. Och dessutom, vilket är så jävla lömskt, du riskerar att bli nazist.

Martin

Ja visst, det är den här nazigrejen som är lite som en röd tråd i filmen va? Att Butlen var med. under kriget, när Godsit ägdes av en nazi-sympatisör. Jag vet inte om det där grejerna, det är lite som att man man scrollar förbi det lite grann, mentalt.

Boris

Ja, men det är farligt, därför att det subliminala budskapet är att om du strävar efter att fullgöra din plikt och hålla fast i de gamla dygderna, så spelar du nazisterna i händerna. Det är fullt medvetet uttänkt, och det har landat i huvudet på folk.

Martin

Märkligt att jag lyckades se den här filmen på ett helt annat sätt.

Boris

Ja, det är lite märkligt. Se om den en gång till så kommer du in så att jag är rätt. Jag blev så jävla förbannad på den här filmen också, för att det är... Anthony Hopkins är ju den som förlöste mig mentalt genom sin......utan över, genom sin roll i höstlegender, som den gamle patriarken. Och så dyker han upp i den här propagandafilmen för...

Nej, jag blev väldigt tyst av detta vilket givetvis påverkar med negativa bedömningar av filmen och av författaren. Det här är ju att läsa lätt böcker för det förvirrade medelklasser. Och det är klart som fan att den akademi vi har nu ger honom Nobelpriset.

Martin

Ja, det slår mig att det kanske var nånting annat egentligen som jag gillade med återstående av dagen. Jag har inte tänkt på det nu förrän du sa det. Jag tror att det är den här kärlekshistorien. Det är min absoluta favoritfilm någonsin tror jag, som jag har sett flest gånger i alla fall. Den handlar om precis samma sak, den här kärleken som man aldrig kan få. Först en minut och sen en minut till, precis när man dör.

Boris

Mm, det är ett vackert tema. Men hopkopplat med detta, där det liksom är så uppenbart att tanken är att det var inte värt det. En film blir ju vackerare än en bok om du menar att det är otroligt, livet är sorgligt, du fick inte den du ville. Men det fanns inget annat du kunde göra. Den här filmen och boken plederar ju för att det fanns så mycket annat han kunde ha gjort. Ja,

Martin

intressant. Tack för det och jag ska nog se om den faktiskt och se om ett intryck förändras.