Martin

Stödshjälpslagen i Kalifornien, det verkar ganska välanvänd.

Boris

Det där är en väldigt obehaglig utveckling alltså, som man också tar upp i artikeln. Man gör det lättare för folk att få ut mediciner och preparat som gör att de kan ta livet av sig om de betraktas som obotligt sjuka eller fastställt. Det öppnar ju också dörren för att det blir det naturliga slutet för folk.

äldre människor eller sjuka människor. Alltså att man kan ge, man kan dra ner på vården på dem, man bryr sig inte. Det blir nästan ett ortalat förslag på hur man ska gå vidare. Och att gå vidare blir att gå vidare i verklig mening, alltså över till andra sidan. Ta dina piller nu. Jag tycker det är, det rimmar så, alltså vi har någon slags, i det här nästan scen, I den postmoderna samhället så har döden blivit något som vi bejakar.

Alltså att aborter nästan premieras, det är jättebra. Aborter är bra, det är ett tecken på frihet. Och nu så är självmord också plötsligt bra ett tecken på frihet. Det kan vara så att i båda fallen är det individuellt sett en medvetet vald lösning. Men det ingår i en kulturell strömning som jag finner jävligt obehaglig.

Martin

Ja. Jag har ingenting emot det, det tror jag inte du heller har Boris, att folk får tillgång till de mediciner de vill ha, oavsett vilket syftet det är. Men det som blir skrämmande faktiskt på det sätt som du diskiserar, det är ju när det här kombineras med ett skattefinansierat kollektivt sjukvårdssystem. Ja, precis. När man lägger fram det här som en möjlighet av alldeles skull, det är klart att självmord bör vara en möjlighet.

bland många andra. Men i kombination med ett system där det är en premiss att man inte själv bestämmer över sin hälsa, utan det är läkare med ytterst staten som bestämmer hur olika tillstånd ska behandlas, vad det finns pengar till, vad det inte finns pengar till och så vidare. Då blir det en bokstavligt talat livsfarlig kombination. För att självklart så kommer det inte gå obemärkt förbi byråkratin att det är en sån här system som man kan använda.