Martin

Richard Carroll, Hesiodos poesi är trots sin plats i skuggan av Homeros nödvändig läsning för den som strävar efter klassisk bildning. Vikten av ärlighet och arbetets stygd präglar didaktiska dikten verk och dagar. Det här är ett artikel från Termidor, Termidor Magazine, som är en relativt nystartad, intressant gruppblogg som skriver om allt mellan himmel och jord.

Hesiodos, humanistiska uttalarnas namn. Jag och Boris hade en liten diskussion innan det här inslaget. Jag konstaterar att jag får alltid så mycket skäl när jag feluttalar ord. Och just vad det gäller den här poetens namn så har jag faktiskt hört flera olika uttalsvariationer från människor som bör ha bra koll av professionella skäl. Finns det någon där ute som talar flytande antikgrekiska så kan jag väl höra av er.

Boris

Jag kommer själv hur i fred till någon som... Författaren eller diktaren eller han. Du vet i alla fall om hur färre man uttalar.

Martin

Ja, mycket bra. Vi kan också säga henne eller det. Hoppas ni här med, kära lyssnare. Hesedos är en av de äldsta författare eller poeter som vi känner till. Jämte Homros förstås. Även under antiken, även under deras egen tid eller århundraden efteråt så betraktades de som, om inte de allra äldsta, så åtminstone två av de äldsta skriftställarna.

i den grekiska kulturen. Esidos är kanske mest känd egentligen för sin teogeni, sin berättelse om hur världen blev till och hur gudarna blev till. Under den här tiden så fanns det de här berättelserna berättades i olika former, i olika samhällen i den grekiska världen.

Så man hade inte en kanonisk version, utan när man kom till Nystad så var det delvis nya variationer på de här berättelserna om hur de ursprungliga gudarna och titanerna och så vidare, hur de skapades och skapade världen. Du borde se lite fascinerad av vissa av detaljerna i den här storyn. Hesiodos är att, vi sägs, enligt historisk skrivning senare så blev hans version en sorts standard.

Det blev en sorts kanonisk version av de här skapelseberättelserna. Så därför har de fått väldigt stor spridning. Men, Hesiodos är även känd för en ganska annorlunda typ av skrivande. Nämligen, text. Dikten Verk och dagar är en lång dikt som är mycket mer jordnära. Den handlar inte minst om arbetet, värdet av arbetet som en dygd och en central motor i människors liv och verksamheter.

Bland annat har man pratat ibland om och ser det som den första ekonomen. Den har en mängd resonemang som man kan se som ekonomiska, som har att göra med arbete, hushållning, investeringar. Och så vidare. Framförallt orienterat kring jordbruksverksamhet. Han framställer sig själv i den här texten som en jordbrukare som har ärvt en gård av sin far.

och han sköter den på ett bra sätt. Han har en bror som inte är fullt lika skötsam, som han inte går lika bra för. Det är många sederlärande berättelser. Det kan också vara intressant från vårt libertarianska perspektiv att tänka på att Osiris är en utpräglad volontaristisk tänkare.

Han betonar just arbetet och den heder som kommer. Han är bestämd motståndare till våld och tvång och fördömer även lathet. Han var så pass en nitisk motståndare till våld och tvång att han till och med förespråkade vegetarianism av det skälet.

Boris

Ja, alla kan inte vara perfekt. Men det är också viktigt, han är så oerhört användbar i våra dagar. Inte därför att han skulle predika någon slags... Det är inte bara en utida arbetslinje, utan det bygger på att du blir icke-människa utan att arbeta. Han är också väldigt drastisk tycker jag när han talar om för folk. Vad de ska hålla sig borta från, allmänt svammel, onödiga decisioner, skör levnad.

Utan gå till jorden och arbeta med den. Och det är... Man glömmer ofta bort, du tog upp det här med att han hade mycket ekonomiska restaurang och intressant, vilket nästan aldrig nämns när man skriver om honom eller talar om honom, det är att hans texter är de första där man omnämner den privata äganderätten som en företeelse, alltså privata ägande av jorden som något mycket viktigt.

Och egentligen som själva grunden för allting, att det här äger du och du är inget om du inte brukar det du äger på ett förnuftigt sätt. Allt annat är egentligen ovittkommande. Det är därför det är bra att gå tillbaka till antiken, för att allt jäkla bjäff som finns idag skalas bort hos de bästa av de antika tänkarna.

Martin

Särskilt en hesi, skulle jag säga. Mer än en homeros. Om man läser till exempel Iliaden. Jag har försökt, och nu kanske alla radiolyssnare tappar den sista knuttan respekt som de har kvar för mig. Jag får knappt ut någonting av att läsa Iliaden. Jag kanske missar otroligt raffinerade saker som finns där mellan raderna.

Men jag tycker det är en ganska konstig berättelse om hur det är. Människor som beter sig väldigt konstigt. Det finns en intressant studie för antik psykologi. Jag tror att det finns goda skäl att tolka Iliaden relativt bokstavligt. Folk hade en annan mentalitet. Men den typen av saker som folk bekymrar sig över i Iliaden och har konflikter över där, är...

Visst är det främmande för mig, jag tycker inte det är så otroligt uppbygglig. Till exempel vrede, en sån här obesindelig vrede. Folk är otroligt arga på varandra och de har så mycket heder och prestige att det leder till enormt storslagna, absurda konsekvenser.

Och i slutändan så är det inte så att det är så bra. Främmande är inte så uppbyggligt och jag har inte så mycket nytta i mitt liv av att kontemplera till exempel hur Achilles reagerade och hur det gick för honom och sånt där. Däremot när man läser sådana här dikt som verk och dagar så är det ju verkligen varenda rad är värd att meditera över och man kan relatera till sitt eget liv.

Boris

Ja, man kanske ska ha en speciell läggning för att uppskatta ideaden. Jag fann en väldigt naturlig, eller fin en väldigt... Jag tycker det är lätt att få sjunka i den.

Martin

Det är väldigt mycket detaljerade krigsskildringar. Ja. Alltifrån sådana här detaljerade sätt på vilka folk kan lämlästas och dö. Olika sätt på vilket spjutet kan penetrera, olika kroppssdelar. Det är väldigt, väldigt mycket sådana detaljer.

Boris

Det hörde jag, jag skrattar nervöst här. Man ska inte avslöja för mycket om sig själv.

Martin

Man kan ju se det som en sorts fascinerande skildring av krigets hemska och... Egenskaper som man vill undvika och så vidare. Men jag tror inte alls det är så Iliaden är skriven. Det är en avskräckande berättelse. Undvik krig så slipper det se folk lämplästas. Jag är säker på att det inte alls är det som är syftet med Iliaden.

Nej, det är tvärtom alltså. Precis, det är tvärtom. Det glorifierar ju, exalterar, de här extremt blodiga egenskaperna. Det är ju långa uppräkningar av skepp. olika skepp och vad de hette och så vidare. Jag förstår att det fyller ett viktigt syfte vid sammanhang. Till exempel alla de här generationslängderna som räknas upp i Bibeln där man säger att X var son till Y som var son till Z och så vidare. Men det är inte så otroligt rafflande att sitta och läsa.

Boris

Nej, alltså en del ska man gott säga. Vissa passager, ibland rätt långa passager, är ju... Då ser jag, funkar väl det som en slags muntlig tradering och uppläsning om det är melodiskt och inrimmad och sådana saker och ett bra, allt framför ett bra versmått. med en bra röst men det är en helt annan sak att läsa. Men just det här med alla de ingående skillnaderna av hur kroppar stimpas och även förberedelsen för strid, det rätta sättet att knyta dina sandaler osv.

beroende på vem du ska möta. Om man köper själv och man kan få sjunka i själva den vrede som ibland är. eller deras ödestro att jag måste göra så här, annars kommer det sävs att skicka någon jävla ön som hackar ögonen ur mig. Då är det lättare att förstå den vikt de lägger vid att knyta sandalerna på rätt sätt. Men man måste acceptera förutsättningar för tänkandet. Då kan man gå in i berättelsen. Det är inte alltid man har möjlighet att acceptera den. I rätt sinnetillstånd så.

Martin

Jag har bara svårt att relatera till den här idén, liksom att Sittat var ett otroligt, fruktansvärt, universumkrossande fylld av vrede över att, ja men, min kompis tog min sexslav. Eller vad det handlar om. Och det var mitt krigsbyte, inte hans krigsbyte. Så nu ska jag sitta och tjura och sedan ska jag döda massa människor ur redesmådo.

Jag ska inte snacka skit om Homrös hela avsnittet här. Men en tanke som jag har är att det vi läser i Learden är en sorts mer dramatisk skildring av en äldre tid egentligen. En äldre mentalitet än det vi tar del av i Hesedos. Som är en mer, hur ska jag säga, modern. Jag skulle tänka på en mer evolverad mentalitet. Mer introspektiv, mer resonerande, mer relevant för sådana som vi tenderar att vara i vår tid.

Boris

Ja, för mig hänger de där ihop. Det kan bero lite på att jag är formad av en av på 19-talets första hels främsta experter på antiken som också råkade vara marxist, professor George Thompson.

Han har skrivit väldigt bra om antiken. Där har mitt långa intresse för denna period ibland dolt. Inte så populärt att gilla Sparta som Thompson och jag gör. Han lyckas, menar jag, faktiskt knyta ihop, alltså både det här med att folk i skogsdok gör bränder i en stad, i någon annan stad efter att man fått sin sexla av stulen eller att ens kompis har blivit mördad i ett fyllebråk.

Och det som finns parallellt i samma värld alltså. Handeln, utbytet, brukandet av jorden och den här bränderbråkningen. Och som Thomson också pekar på, alla dessa framstående hantverkare som fanns i antikens Grekland. Det är bara olika facetter av ett och samma samhälle. Men oavsett vad så är det väldigt viktigt att gå tillbaka till de punkter där tillvaron framstår så mycket renare och klarare.

Och då är arbete och dagar så mycket mer än tidigare. Ett väldigt bra verk. Och i många punkter i historien så dyker upp den här typen av, håller jag på att säga bondepraktikade, lite förklenade, det här verket. Men till exempel Benjamin Franklins verkar. Jag ser Hesiodos, eller vad fan han nu heter, som en antik Benjamin Franklin helt enkelt. Det arbetet som räknas, allt annat det grädde på moser, kan man ägna sig åt om man har tid, annars får man låta bli det.

Martin

Det var en intressant jämförelse. Finns det egentligen mer att säga om det här? Jag är alltid lite sugen på de här mer spekulativa aspekterna. Var den här antiken litteraturen egentligen kommer ifrån, vad den betyder. Men vi kan väl konstatera att det är ett intressant ämne som vi får själv återkomma till i framtida inslag.

Boris

Ja, det är inte ofiktigt. ursprungligt för myterna men också myternas betydelse. Det har ju alltför mycket när det gäller just denna författare som har inriktat sig på de mest Spektakulära mytgrejerna, vad det innebär i olika former av kastrering till exempel. Nu kom jag in på det i alla fall, fast det är söndag. Och istället för att vidga perspektivet och att allt handlar inte bara om just den spektakulära händelsen.

Det finns mycket utröna vägar att mäta och diskutera vad myterna egentligen betyder och deras vikt och ritualerna. Där tycker jag också att Thomson är viktig för att han pekar på vikterna av ritualer för ett fungerande samhälle och myter som någonting som uttrycker samhälleliga relationer och förhållanden.

Det knepiga med just det här med att forska i vad myter betyder, eller snarare att diskutera det som vi gör, det är att varje tid har ju tyvärr, håller jag på att säga, lägger sitt raster på myten. Så idag, om man ska diskutera Hesiodos, så ser man ju liksom att Även i någorlunda anställdhetsmagasin som Access i Sverige så blir det kastreringen som man diskuterar.

Och allt, allt, allt, myten ska förstås utifrån dagens situation. Diskussion om genus och könsroller och så vidare. Och fortfarande lite freudianska tolkningar i det hela. Istället för att titta på hur såg samhället ut faktiskt och vad säger myterna oss om detta? Och vilken typ av samhälle föregick det samhälle som skapar just den här myten? Och hur hjälpte myten till att hantera övergången?

Martin

Ja, det är jättefascinerande. Kan vi inte försöka prata lite mer framöver om hur myter hjälper kulturer i övergångar mellan deras olika kulturella skeden? Det är det som intresserar mig väldigt mycket.

Boris

En mytspecial helt enkelt. Är myten alltid dålig? Lurar den oss att göra dumma saker? Eller är det så att myten faktiskt speglar förändringen? Jag håller på att säga nederlätt kunskap genom sekler och till och med årtusen som är viktig. Om man säger att det är viktigare att gå tillbaka till antiken, det är för att allt är så mycket renare och klarare då.

Där finns en ursprunglig kunskap om förhållningssätt mellan människor och människor och natur som man faktiskt kan utgå från. Rimligen då, logiskt sett, så bör det vara väl värt att diskutera vad myterna från den tiden säger oss, även idag.