Martin

Allt fler svenskar saknar både pengar och anhöriga när de avlider och måste begravas med kommunhjälp. Var ni ändå avliden har inga pengar kvar på kontot efter begravningen. Ja, det är en oerhört... beklämmande, oerhört beklämmande, sorglig berättelse som vi får ta del av i den här artikeln. Då tänker jag inte på det faktum att det handlar om döden, som i sig kan uppfattas vara en eventuellt inneboende sorglig händelse, utan omständigheterna kring hur svenskar...

går ur tiden nu för tiden, som tyder på stor fattigdom av olika slag. Både en ekonomisk och en andlig och en social fattigdom. Det är ganska otäckt faktiskt att läsa det här. Dels har folk inga anhöriga, i allt högre utsträckning så finns det inga anhöriga.

Vilket gör att den kommun som folk bor i blir... Ansvaret faller tillbaks på dem och det blir någon typ av enkel typ av begravning eller ersättning för begravning. De tar hand om de praktiska sakerna. Det blir ovanligare med begravningsceremonier och det blir vanligare att Folk som avlider inte har tillräckligt mycket pengar för att bekosta en begravning.

Dödsboet tums innan dess och man får nöja sig med väldigt billiga ceremonier eller bara kommunala ersättningsverksamheter. Jag vet inte, det kanske finns folk som tycker att det här är inte så märkvärdigt, men mina tankar åtminstone går till hur människor har levt i det förflutna. I vår kultur, i alla kulturer har det alltid funnits ritualer kring...

Hur livet börjar, hur livet slutar. Och det var en viktig del av alla mänskliga kulturer. Inte minst ceremonierna där anhöriga tar farväl av de som avlidit. Och hur man på det sättet knyter saker samman över tiden, över generationsgränser. Det här är som helt förlorat i vår märkliga, hypermoderna kultur.

Boris

Tack för mig. Ja, nämen alltså det är nästan obegripligt för mig. Det är för att, jag tror jag liksom många har haft den här bilden av ensam och fattigbegradningar som man får av svensk populärkultur. Det är en sån här standardgrej, alltså i alla dessa jäkla däckarserier på svensk botten. Att det finns alltid en scen där någon ska begravas och det är en sån här bild.

Ingen kommer på begravningen, det är bara den halvtalkoholiserade poliskommissarien som står där med en assistent och en liknande präst. Det är en udda grej liksom. Men här är det nästan 10% av Sveriges befolkning. Och som ni säger, det är ett tecken på ett samhälle i totalt sönderfall, när det är på det sättet.

Döden är förvisso sorglig, men det har alltid varit ett tillfälle där man samlas och talar om den bortgångna liv och gärning man minns. Och är man nere i lända eller balkar hos en supermärksreddlös i tre dagar. Döden är en viktig punkt i livet. Jag börjar med att prata om svensk populärkultur och film.

Men läser man svensk skönlitteratur från de senaste 150 åren, inte från de senaste 30 åren, men innan dess, så är det ju väldigt ofta ett tema, faktiskt. Inte ett tema, men det ingår som en del i skillnaden i många romaner av hur människor levde. Att man faktiskt... Det är viktigt att du går bort på rätt sätt.

Både du själv och din släkt tänker på det. Begravningen är viktig. Och dessa misärbegravningar är ett tecken på att... Något är fundamentalt fel helt enkelt. Nästa steg är ju bara att folk ligger och dör, hemma och ingen ens, genom en fattig begravning. Jag trodde att Sosan hade lovat oss att det var slut på fattigbegravningar i det här landet för 50 år sedan.

Martin

Som jag har förstått det, jag har ingen detaljerad kunskap om det här, men jag hörde min mor berätta det. Omöjligen. om en granne till dem. Hon var också min granne till mig när jag växte upp i Uppsala. En gammal tant som avled för några veckor sedan. Som vi kände lite sådär. Hon har barn, men de bor i Tyskland allihopa, hennes ursprungliga hemland. Och som jag förstod det så så var liksom standardförfarandet var att hon dog på sjukhuset och då blev det en kremering och så blev det Och sen hände ingenting efter det egentligen.

De kriminerade henne och eftersom det inte fanns några andra önskemål så blev det inget mer. Just i det fallet så var det så att mina föräldrar själva ordnade en ceremoni hemma hos henne i hennes lägenhet. Där de bjöd in de vänner som hon hade i Sverige och sådär. Jag vet inte om eventuellt att några av hennes barn reste upp från Tyskland. De höll lite ceremoni både på svenska och på tyska som min far officerade.

Men det kan vara ett exempel på hur man ändå kan lösa det. Men om de inte hade gjort det och ordnat för den här damen som inte hade några anhöriga, någon familj på det sättet, då hade det som jag förstår det bara blivit en kremering och ingenting mer. Ingen gravsten eller minneslund eller vad man nu kan tänka sig.

Boris

Det är obeskrivligt sorgligt helt enkelt.

Martin

Det är i alla fall ett väldigt skarpt brott på hur människor har levt. Det är, som jag vet, i alla kulturer i tiotusentals år.

Boris

Ja, det har alltid varit så. Nästan oavsett kultur är det en viktig händelse. Ja,

Martin

sorgligt kanske, men framförallt tycker jag att det är fascinerande. Och jag tror att vi får tillfälle att återkomma till precis den här frågan faktiskt. Och några inslag framåt.